"Joshua! Den flygande fisken- uhmpf...helikoptern!" Utbrister jag och springer fram till Joshua som står och pratar med Jon. Båda vänder sig förvånat om och ser underligt på mig.

"Den flygande fisken?" Frågar de i kör och jag himlar med ögonen.

"Helikoptern," rättar jag dem men det gör dem bara ännu mer förvirrad. "Den där flygande grejen du såg ute på isen." Säger jag åt Jon och de båda lyser upp som om en lampa tänts ovanför huvudet på dem.

"Jaha, den flygande fisken!" Utbrister Jon och jag himlar med ögonen. Ja, jag sa ju det.

"Vad är det med den?" Frågar de ännu en gång i kör och jag ler, det märks att dem är syskon.

"Kan jag få prata själv me-" jag avbryts av att Melle, Jons flickvän, kommer springandes med tårar i ögonen och stort leende på läpparna. Hon slänger armarna runt Jons nacke och kraschar hennes läppar mot hans i en snabb kyss.

"Hej min lilla sockertopp," flinar Jon och lägger armarna om hennes höfter. "Varför så glad?"

Först ser hon ner i marken, osäker på hur hon ska säga det, sedan lutar hon sig fram och viskar något i hans öra. Han lyser upp med ett leende på läpparna och skrattar chockat.

"Är det sant?" Hon nickar ivrigt och i ett nafs har Jon lyft uppe henne i famnen och snurrar henne runt och runt av ren lycka. Jag och Joshua står bara där och ser frågande på dem, inte en blekaste aning om vad som pågår. Men när han sedan sätter ner henne igen och börjar prata med hennes mage förstår vi vad som är på gång, hon är gravid.

Joshua pickar mig på axeln och gör en gest att vi ska gå och lämna dem ifred en stund, låta Jon smälta informationen.

Själv kan jag inte låta bli att tänka hur bedrövligt det måste vara att föda barn här ute. Inga utbildade doktorer, inga bacillfria redskap eller mjuka sjukhus sängar. Det måste vara rena mardrömmen, det är säkert en stor risk man tar att föda ett barn. Och om man inte vill ha det, så måste man det ändå. Nej usch.

Här finns det väll heller inget skydd...jag menar, ska man ha samlag så måste man räkna med att bli gravid. Skylar, håll tankarna i styr.

Jag och Joshua går in i våran kåta, han drar ner mig på renfällen och söker med blicken efter min som jag snabbt besvarar.

"Berätta," säger han bara och släpper min arm. Jag tar ett djupt andetag, funderar över hur jag ska formulera det här, rädd för att han inte ska förstå. Men jag får förklara så bra jag kan.

"Där jag kommer ifrån så skickar man ut en sökpatrull, en grupp människor som letar efter försvunna personer, om någon försvinner. Så som jag har gjort. Och i detta fall försvann jag ju ute på havet, och deras ända sätt att ta sig fram på är havet eller genom luften. I luften, från fågelperspektiv, ser man ju mer av landskapet så därför är luft vägen det bästa sättet, och då använder man sig utav en helikopter. En sådan Jon såg ute på isen," jag pausar, låter han smälta all information jag givit honom. Det måste vara jättesvårt för honom att förstå allt det här, han som levt utan elektronik och fordon i hela sitt liv.

Hans panna står i djupa veck och han ser på mig med rynkade ögonbryn, jag skakar på huvudet och inser att det bästa är att fortsätta förklara. Säga det jag vill komma fram till.

"Det jag menar är att om de har skickat ut en sökpatrull kan det ha varit den som Jon såg, de kanske letar efter mig!" Utbrister jag glatt och griper tag om hans handleder. "Jag kanske får komma hem igen!"

Men Joshua ser inte lika glad ut. Luggen hänger ner framför ögonen och leendet han ger mig når inte riktigt ögonen, han ser...ledsen ut.

"Vad bra," säger han tyst och jag märker hur han anstränger sig för att låta lika glad som jag, men trots det märker jag tydligt hur han bara spelar. Jag tror också jag vet varför han känner sig ledsen.

"Du vet, jag kommer inte åka än på ett bra tag," säger jag tyst och drar bak hans lugg med mina fingrar. "Först och främst har de inte hittat mig än, om de nu gör det, och för det andra måste jag ju rädda ön innan jag åker. Jag kan ju inte missa chansen att bli superhjälte." Mina ord får honom att le och jag drar in honom i en kram, hans starka armar skapar en sköld runt mig och hans kroppsvärme skickar rysningar längs ryggraden. Sådana här behöver jag nog lite oftare.

"Det kommer vara svårt att fortsätta utan dig," säger han tryckt mot mitt öra. Jag lättar på kramen och nickar.

"Det kommer vara svårt för mig också, mina stunder här ett minne för livet. Jag kommer aldrig glömma dig," säger jag och smeker omsorgsfullt hans lena kind. Han ler och kysser lätt min hand där den är placerad under hans kindben.

"Tror du dem kommer hitta dig?"

"Jag hoppas det," mumlar jag och ser ner i marken, tänk om de inte hittar mig. Vad händer då?

"Vi ska nog komma på ett sätt att få deras uppmärksamhet," säger han och fäster en bit av min lugg bakom örat. Jag nickar. Har de varit i närheten en gång måste de väll komma närmare nästa gång, eller?

"Nu kanske vi ska gå ut till Jon och Melle, hälsa på deras bäbis." Säger han och jag skrattar, men kan inte låta bli att undra om jag någon gång kommer få ett barn. Med vem i sådana fall? Kommer det vara någon jag träffar i framtiden, eller har jag redan träffat min blivande man?

Allt jag vet är att barnet i sådana fall skulle heta Akimo i mellannamn.

Kort. Dåligt. Och tråkigt. Men jag har skrivkramp. I'm sorry. Lite mycket att tänka på nu och sedan har ju skolan startat igen. Och så kan jag inte sluta hosta så jag vet vad jag ska ta mig till.

Men hoppas ni tycker om det ändå så hörs vi, ha det bäst! - L