"This is ridiculous." was all Vera had been saying the entire morning. She stood, arms crossed, watching her bags get loaded. She didn't eat her breakfast as a protest, just twisting her fork around and listening to her silent family eat the food the chief had provided. Now, she was refusing to get into the car. "I'm not going!"

Wilhelm squeezed the bridge of his nose from inside the car.

"Vera, get in the car." the Queen tried to reason with her middle child. After Erik, she'd been warned about having a second one. Apparently they were always a lot to handle, the middle child syndrome, as they called it. Neither Kristina or her husband believed such lies. Not with their perfect son, the golden boy himself.

That was until Vera was born and all the warning signs had been true.

"I'm not going to a boarding school for something I didn't even do!" Vera's loud protest was far too much shouting for this early in the morning. After her brother, younger by thirteen months, had gotten into trouble and was forced to make an apology video with the whole family present, it was set in stone he'd be attending Hillerska Boarding School. Vera wasn't thrilled about him leaving, especially not as a punishment.

Little did she know they'd be forcing her to go as well.

"Don't be a pain, get in." Erik, her older brother, insisted quickly. Vera wasn't angry at Wilhelm, not when she had her own far share of genetic anger issues herself. He felt guilty for it though, after their parents forced her to attend the new school with him. "You'll love it there."

"All my friends are here, my boyfriend! I didn't even get to say goodbye." Vera threw her hands up in disbelief, still having her feet planted. It was childish, and beyond petty. But, having such a big announcement sprung in her last minute caused that side to erupt from within her. It wasn't the worst she'd done. No, the worst was easily when she crawled on the dinner table and stepped in her mothers mash potatoes as a way of showing that if she didn't get the mashed potato's, considering the queen had her eating only fruits and vegetables that week, then her mothers shouldn't either.

"You'll make make friends, you and Axel will stay in contact." the queen insisted with a sigh, standing near the doorway. It was as if she was giving her permission to be able to get a boyfriend, to have friends. That's how it had been, anyways. Any friends Vera would bring home, they had to approve of and couldn't be locals. Her boyfriend, who was the son of a friend of her mothers, was accepted regardless. Axel was a kind boy, who loved her family, and had done remarkable things with the large platform he had grown from his long term relationship with The Crown Princess.

Vera didn't move.

"Let's just go." Wilhelm tried to encourage her, but he should have been the last one to talk. Especially when they were both in this situation because of him.

Erik huffed, getting out of the car and approaching his sister. "Are you trying to make him feel guilty?"

"Not him." Vera rose an eyebrow, referring to wanting her parents to feel bad, not their little brother.

"Well, it isn't working. So, let's go." Erik tried, pulling her arm slightly but she fought against him. He huffed, knowing this would come, as it did before. He groaned, lifting her off the concrete as she shouted in protest, telling him to put her down. She even got a good hit to the ribs.

But in the end, after plenty of yanking on the door and attempted kicks to the face, Erik had managed to lock Vera in the car with Wilhelm.

To everyone's luck, Vera was silent the ride over. Erik's car was loud, the top off, so there hadn't been much she could say anyways. She stayed laying against were the window should have been, picking her hair from her mouth each time the wind made it fly back.

When they did arrive, coming to a stop in front of the large, and shockingly beautiful, school, Vera didn't seem like she wanted to get out. Her eyes stared up at the place she'd now be living in, thriving in, having to live her life in a completely different light. It was hard to tell if she hadn't moved from shock and sadness, or if this was one of her stunts. Wilhelm stayed back with her. "I'm sorry."

She turned her head to face him. "Don't worry about it."

They didn't have similar features, Erik and Wilhelm looked more alike then Vera did either of them. The pair of boys inherited their fathers brown eyes while Vera had the piecing blue ones that her mother had given to her. She use to have the same chest nut locks, like her brothers had, until she'd been told over and over again how much she resembled her mother, the queen.

After they she bleached her hair blonde and stopped wearing the same burgundy lipstick they both had.

"Come on." Erik spoke to the two, letting Vera crawl out before shutting the door. They had an audience, making the three plaster the same, synced, fake smiles they usually did.

"Ah, it's a pleasure to see the Crown Prince again." Annette spoke in aw as Erik walked before the pair, shaking the older woman's hand. Vera looked back at Wilhelm, seeing as though he trialed behind her slightly. When their eyes met, they pulled a similar look.

"Great to see too, Annette." Erik charmed her, as he usually did with adults. He then nearly jumped into August's arms from next to her.

"Welcome to Hillerska." Annette shook both Vera and Wilhelm hands, but she shook his first. It was common for most people to do it, shake both her brothers hands before hers. Vera always felt like it was by default, but she tried not to over think it because then the annoyance was seen all over her face and then there'd just be a headline about how disrespectful the Crown Princess was. And the last thing she needed was another apology video.

"Thank you." Wilhelm smiled at the woman.

"Thank you." Vera mimicked his words after.

"Wilhelm, long time no see." August, the threes cousin, patted Wilhelms shoulder and touched his face to look at the mark on his cheek. "Let me have a look. It barely noticeable."

"Vera did it." Wilhelm nodded, referring to the makeup covering the cut.

"Oh, Vera, cousin. I hadn't recognized you." August smiled, leaning down slightly to hug her. "You've grown up so much, haven't you? I'm surprised you decided you wanted to come as well."

Vera cut her eyes in Erik's direction as he gave her a small nod, making it knowing that was the story the Queen had planned and she was to go along with it. Vera gave a head nod, a small smile. "We all need a change of scenery every now and then."

"So grown." August gushed, patting her head before looking over his shoulder. "Alexander."

A boy, with perfectly slicked raven hair, approached with wide eyes. August pulled him in toward the group more. "Alexander Bragé, son of Ulf Bragé, owner of Bragé Investments. Manners, Alex. Say hello."

"Hi." he smiled, like an adorable, clueless puppy might. Vera found him precious, giving a small pout over her shoulder to Wilhelm to express herself.

"Hi. Erik, nice to meet you." Erik shook his hand.

"Hi. Wilhelm." the youngest was next, finally joining Vera and Erik completely.

"Alexander." he said again.

"So we've concluded." Vera rose her eyebrows, hoping he hadn't been like most of the people she met and taken it the wrong way. "Vera, nice to meet you."

August patted his back quickly when the pair shook hands. The camera clicking around them had her standing up straighter, sucking in, holding her chin a certain was. Her mothers doing, the habit she'd gotten her daughter, her only daughter, into doing while her sons didn't seem to have to watch what they ate at every meal.

"You have bags, I assume?" August spoke up again with a raise of his eyebrows. They were nicely taken care of, possibly waxed if not plucked. Erik and Wilhelm were the same, and looking closely, she saw Alexander's were just the same. Vera kept her eyebrows taken well care if, but they were still a darker shade while her hair was now blonde, which threw a lot of people of and had plenty commenting about how she didn't look "clean" anymore because of it. "Take care of them, Alexander."

Vera's eye followed the boy as he went to the car, barley hesitating under Augusts orders. As if they rehearsed this, as if it were planned. August was like that, Vera knew so. He wanted things to be perfect, bill board perfect but wanted so badly for it to seem natural. Perfect and natural were two things that didn't mix well together at all.

"Shall we head inside, then?" Annette spoke up with a single nod to the four.

"Absolutely." Erik smiled as him and August lead the way.

Vera turned back, going toward Alexander and taking one of her small bags from his hands. "I'll take this one. Thanks."

He smiled back at her. "Of course. Anything, Crown Princess Vera."

August gave an odd look his way, almost in embarrassment by the servant he brought. Vera smiled back at him, heading toward her door, passing her cousins look of judgement. "Don't fall over, Alexander."

•

kylie speaks

ver-bear for the win!

"Det här är löjligt." Det var allt Vera hade sagt hela morgonen. Hon stod, armarna korsade, titta hennes väskor blir lastad. Hon åt inte sin frukost som en protest, bara vrida gaffeln runt och lyssna på sin tysta familj äta maten chefen hade gett. Hon vägrade att stiga i bilen. "Jag går inte!"

Wilhelm pressade näsbron inifrån bilen.

"Vera, sätt dig i bilen." Drottningen försökte resonera med sitt mellanbarn. Efter Erik hade hon blivit varnad för att ha en till. Tydligen var de alltid mycket att hantera, mellanbarnssyndromet, som de kallade det. Varken Kristina eller hennes man trodde på sådana lögner. Inte med sin perfekta son, den gyllene pojken själv.

Det var tills Vera föddes och alla varningstecken var sanna.

"Jag går inte på internatskola för nåt jag inte ens gjort!" Veras högljudda protest var alltför mycket skrikande för detta tidigt på morgonen. Efter att hennes bror, som var yngre i tretton månader, hade råkat illa ut och tvingats göra en ursäkt video med hela familjen närvarande, det var satt i sten han skulle gå på Hillerska internatskola. Vera var inte glad över att han lämnade, särskilt inte som ett straff.

Inte visste hon att de skulle tvinga henne att gå också.

"Var inte en smärta, hoppa in." Erik, hennes äldre bror, insisterade snabbt. Vera var inte arg på Wilhelm, inte när hon hade sin egen stora del av genetiska ilska frågor själv. Han kände sig skyldig för det, efter att deras föräldrar tvingade henne att gå i den nya skolan med honom. "Du kommer att älska det där."

"Alla mina vänner är här, min pojkvän! Jag fick inte ens säga adjö." Vera kastade upp sina händer i misstro, fortfarande med fötterna planterade. Det var barnsligt, och mer än småaktigt. Men efter ett så stort tillkännagivande i hennes sista minut fick den sidan att bryta ut inifrån henne. Det var inte det värsta hon hade gjort. Nej, det värsta var lätt när hon kröp på middagsbordet och klev in sina mödrar potatismos som ett sätt att visa att om hon inte fick potatismos, med tanke på att drottningen hade henne att äta bara frukt och grönsaker den veckan, då borde hennes mödrar inte heller.

"Du får vänner, du och Axel håller kontakten." Drottningen insisterade med en suck, stående nära dörröppningen. Det var som om hon gav henne tillstånd att få en pojkvän, att få vänner. Det var så det hade varit. Några vänner Vera skulle ta hem, de var tvungna att godkänna och kunde inte vara lokalbefolkningen. Hennes pojkvän, som var son till en vän till hennes mödrar, accepterades oavsett. Axel var en snäll pojke, som älskade sin familj, och hade gjort anmärkningsvärda saker med den stora plattform han vuxit från sin långvariga relation med Kronprinsessan.

Vera rörde sig inte.

"Nu går vi." Wilhelm försökte uppmuntra henne, men han borde ha varit den sista som pratade. Särskilt när de båda var i den här situationen på grund av honom.

Erik huffade, kom ut ur bilen och närmade sig sin syster. "Försöker du få honom att känna sig skyldig?"

Inte han. Vera reste sig på ett ögonbryn och menade att hon ville att hennes föräldrar skulle må dåligt, inte deras lillebror.

"Det fungerar inte. Då går vi." Erik försökte, men hon kämpade emot. Han gnällde och visste att det skulle komma, som det gjorde förut. Han stönade och lyfte bort henne från betongen när hon ropade i protest och bad honom att lägga ner henne. Hon fick till och med en bra träff på revbenen.

Men till slut, efter att ha ryckt på dörren och försökt sparka i ansiktet, hade Erik lyckats låsa in Vera i bilen med Wilhelm.

Till allas lycka, var Vera tyst över åkturen. Eriks bil var hög, så det hade inte varit mycket hon kunde säga i alla fall. Hon låg kvar mot där fönstret borde ha varit och plockade håret från munnen varje gång vinden fick det att flyga tillbaka.

När de kom fram till ett stopp framför den stora och chockerande vackra skolan verkade Vera inte vilja komma ut. Hennes ögon stirrade upp på den plats hon nu skulle bo i, frodas i, att behöva leva sitt liv i ett helt annat ljus. Det var svårt att avgöra om hon inte hade gått från chock och sorg, eller om det här var ett av hennes stunts. Wilhelm stannade kvar hos henne. "Förlåt."

Hon vände huvudet mot honom. "Oroa dig inte för det."

De hade inte liknande egenskaper, Erik och Wilhelm såg mer lika ut än Vera gjorde någon av dem. Pojkarna ärvde sina fäders bruna ögon medan Vera hade de bitande blå som hennes mor hade gett henne. Hon brukade ha samma lås för bröstmuttrar, som hennes bröder hade, tills hon fick höra om och om igen hur mycket hon liknade sin mor, drottningen.

Efter de blekte hon sitt hår blont och slutade bära samma vinröda läppstift som de båda hade.

"Kom igen." Erik pratade med de två och lät Vera krypa ut innan han stängde dörren. De hade en publik, vilket gjorde de tre gipsfigurerna likadana, synkade, fejkade leenden som de vanligtvis gjorde.

"Ah, det är ett nöje att se kronprinsen igen." Annette talade i juridik när Erik gick framför paret och skakade den äldre kvinnans hand. Vera såg tillbaka på Wilhelm och såg ut som om han försökte bakom henne något. När deras ögon möttes, drog de en liknande look.

"Kul att se också, Annette." Erik charmade henne, som han brukar göra med vuxna. Han hoppade nästan in i Augusts armar från hennes sida.

"Välkommen till Hillerska." Annette skakade hand med både Vera och Wilhelm, men hon skakade hans första. Det var vanligt för de flesta att göra det, skaka båda hennes bröder händer före hennes. Vera kände alltid att det var som standard, men hon försökte att inte övertro det eftersom då irritationen sågs över hennes ansikte och då skulle det bara finnas en rubrik om hur respektlös kronprinsessan var. Och det sista hon behövde var en annan ursäkt video.

"Tack." Wilhelm log mot kvinnan.

"Tack." Vera härmade hans ord efter.

"Wilhelm, länge ingen ser." August, den tre kusinen, klappade Wilhelms axel och rörde vid hans ansikte för att titta på märket på hans kind. "Låt mig ta en titt. Det märks knappt."

"Vera gjorde det." Wilhelm nickade, med hänvisning till sminket som täckte snittet.

"Åh, Vera, kusin. Jag hade inte känt igen dig." August log och lutade sig ned lite för att krama henne. "Du har vuxit upp så mycket, eller hur? Jag är förvånad att du bestämde att du ville komma också. "

Vera skar ögonen i Eriks riktning när han gav henne en liten nick, vilket gjorde att hon visste att det var historien som drottningen hade planerat och att hon skulle följa med. Vera gav en huvudnick, ett litet leende. "Vi behöver alla ett miljöombyte då och då."

"Så vuxen." August rusade och klappade hennes huvud innan han såg honom över axeln. Alexander.

En pojke, med perfekt slickat korphår, närmade sig med breda ögon. August drog in honom mot gruppen mer. "Alexander Bragé, son till Ulf Bragé, ägare av Bragé Investments. Upprätt, Alex. Säg hej."

Hej. Han log, som en bedårande, aningslös valp. Vera fann honom dyrbar och gav en liten pipa över axeln till Wilhelm för att uttrycka sig.

"Hej. Erik, trevligt att träffas." Erik skakade hand.

"Hej. Wilhelm." Den yngste stod på tur, och gick slutligen med Vera och Erik helt.

Alexander. Han sa igen.

"Så vi har avslutat." Vera höjde på ögonbrynen och hoppades att han inte hade varit som de flesta hon mött och tagit det på fel sätt. "Vera, trevligt att träffas."

August klappade snabbt ryggen när paret skakade hand. Kameran som klickade runt dem hade henne stående rakt upp, suga in, hålla hakan en viss var. Hennes mödrar gjorde, vanan hon hade fått sin dotter, sin enda dotter, att göra medan hennes söner inte verkade behöva titta på vad de åt vid varje måltid.

"Du har väl väskor?" August talade igen med en höjning av ögonbrynen. De var fint omhändertagna, eventuellt vaxade om inte plockade. Erik och Wilhelm var likadana, och när hon tittade noga såg hon att Alexanders var precis likadana. Vera höll sina ögonbryn tas väl om, men de var fortfarande en mörkare nyans medan hennes hår var nu blont, som kastade många människor av och hade gott om kommentarer om hur hon inte ser "ren" längre på grund av det. "Ta hand om dem, Alexander."

Veras öga följde pojken när han gick till bilen, och korn tvekade under Augusts order. Som om de repeterade detta, som om det var planerat. August var så, Vera visste det. Han ville att det skulle vara perfekt, men ville att det skulle verka naturligt. Perfekt och naturligt var två saker som inte alls gick bra ihop.

"Ska vi gå in då?" Annette talade med en enda nick till de fyra.

"Absolut." Erik log som han och August leder vägen.

Vera vände tillbaka, gick mot Alexander och tog en av hennes små väskor från sina händer. "Jag tar den här. Tack."

Han log tillbaka mot henne. "Självklart. Allt, kronprinsessan Vera."

August gav en udda blick på sitt sätt, nästan i förlägenhet av den tjänare han tog med. Vera log tillbaka mot honom, på väg mot sin dörr, passerar hennes kusiner ser av dom. "Fall inte över, Alexander."

kylie talar

ver-bear för vinsten!