Ska jag vara ärlig så hade jag ett bra liv även om det bara var sjutton år.

Mamma och jag kunde prata om vad som helst (dock så vågade jag aldrig berätta om mitt kärleksliv.)

Pappa var min bästa vän, han fick mig att skratta när jag inte ens orkade le.

Men han fick mig också gråta när jag inte ens var ledsen.

Min enda lillasyster och min käraste del av mitt hjärta.

Även om hon var fyra år yngre än mig så kändes det som att jag stod i hennes skugga.

Jag vet att det borde vara jag som var en förebild eftersom jag var ju trots allt den äldsta dottern.

Men sanningen är att det var jag som såg upp till henne även om jag var längre.

Men jag kände aldrig någon sorts avundsjuka, för hon var min enda syster.

Min röst låter som min mammas, bara en aning mörkare och hesare och tröttare.

Adderat med min pappas dialekt.

Jag försöker prata rent men det går inte ihop och det brister.

Mitt uttal är två länder som kolliderar.

Chirine