Jag minns att jag såg mina föräldrar i väntrummet på sjukhuset när jag gick i nian.

Jag minns att de grät.

Jag behövde opereras så jag spenderade all min tid på sjukhuset.

Jag var mer inne än ute.

Men man borde inte göra så att ens föräldrar gråter.

Så jag slutade hålla mig ifrån saker jag alltid velat göra.

Jag åt vad jag ville utan att bry mig om min vikt och jag spelade musik så som jag själv ville.

Jag är säker på att Beethoven, Bach och Mozart skulle tycka att jag var en skam!

Det var våren för nästan två år sedan som jag ställde mig på mina egna ben och började springa.

Chirine