**Martinus perspektiv**
Jag hörde nån som ropade på hjälp och tittade upp på läktaren, men såg inget. Jag fortsatte spela fotboll tills jag hörde ett skott alla tittade upp på backen där man kunde se en tjej rulla nerför. Man såg män med masker springa efter henne och hade vapen. Tjejen som såg ut att vara i min ålder reste sig fort upp och fick ögonkontakt med mig men vek snabbt undan blicken och tittade mot männen hon började springa över fotbollsplanen, hon var nog snabbare än vad jag är. Man såg att hennes klänning som verkar va röd ska va vit och den skyddar knappt hennes kropp då den är så söndrig. När hon kom till halvplan sköt en man jämte hennes huvud hon slängde sig till marken och han inte resa sig innan männen var framme och tog tag i henne. Ingen kunde hjälpa henne då männen hade laddade vapen, en man med en piska kom fram och piska henne. Hon skrek av smärta och bad dom att sluta men dom fortsatte bara. När man kunde höra sirener släppte männen henne och sprang iväg. Hon trillade ner på marken och försökte resa sig men hon trillade ihop igen. Jag sprang snabbt fram till henne och sa

- håll dig vid medvetande, ambulans är påväg.

Hon svarade med en svag och skör röst.

-jag kan inte.

Jag drog upp hon i mitt knä sen kom några andra från laget, Marcus, Hannes, Marius, John och Lucas.

- hur kan man göra såhär mot en så fin människa. Sa jag till dom andra och dom nickade. Jag såg ambulanspersonalen komma springandes med en bår längre bort.

Jag frågade om jag fick hängs med och det fick jag, jag sa till Marcus att säga till pappa att jag åker med i ambulansen.
Vi hoppade in i ambulansen och åkte till sjukhuset där dom sa att jag fick sätta mig i ett väntrum. Jag satt där i en halv timme innan Marcus, pappa, Lucas, Marius, John och Hannes kom.

**en timme senare**

Vi såg en läkare komma ut ur hennes rum och fram till oss.

Jag-kommer hon klara sig? Hur mår hon? Sa jag på en gång.

Läkaren- hon kommer klara sig men hon sover just nu så ni får va tysta om ni ska in till hon.

Vi tittade på varandra och gick tyst in till hon. Hon såg ut som en ängel där hon låg på sjukhussängen. Hon såg så fridfull ut, jag tog en stol och satte mig bredvid sängen och tog hennes hand. De andra satte sig på andra stolar vid sängen medan pappa satte sig på soffan i andra sidan rummet. Efter ett tagg hörde vi hur hon gnydde till och vi tittade på varandra innan vi tittade på henne. Utan att öppna ögonen så hörde man
hon säga.

Hon- jävla rygg helvete

Sedan så öppnade hon ögonen och fick nog en chock när hon fick syn på oss sex grabbar och sedan pappa då i soffan.

- hej. Sa alla i mun på varandra hon skrattade till innan hon svarade, det skrattet, jag älskar det.

- hej. Sa hon.
- hur mår du? Frågade jag
- bortsett från smärtan i ryggen helt okej!! Men vilka är ni då? Frågade hon.

- jag heter Martinus.
- jag heter Marcus och är Martinus tvillingbror.
- jag heter Hannes.
- jag heter John.
- jag heter Marius.
- och jag heter Lucas.
- och jag är Marcus och Martinus pappa Kjell-Erik.

Hon såg lite borta ut när Lucas sa sitt namn men lyssnade på vad pappa sa ändå.

- mår du bra du ser lite borta ut? Sa jag.
- jag fick en tillbaka blick på min familj. Sa hon lite tyst och tittade upp i taket medan en tår åkte ner för hennes kind.
Jag tittade på dom andra och frågade sen.
- vill du berätta nåt om din familj? Med en försiktig ton.
Det kom fram ett leende på hennes läppar och hon började prata.
- jag har två bröder, Leon som är 15 år och är VÄLDIGT överbeskyddande och han älskar att spela fotboll. Sen har jag min tvillingbror som också är VÄLDIGT överbeskyddande, han heter Lucas och älskar att spela fotboll. Sen har vi mig då som tillbringar mest tid till våra djur. Vi har två hundar, Triton och Kiara sen har jag en häst som heter Grim, han är som min dagbok jag säger allt till han och han kan inte säga det till nån. Sen minns jag inte mer. Sa hon med sorgsen röst.

Jag tittade mot dom andra och alla hade ett sorgset ansiktsuttryck. Jag kollade på pappa som är känslig och hade som jag trodde vattniga ögon.

- minns du vad du heter? Sa jag med försiktig ton.
Hon tittade upp på alla och sa sen.
- ja, jag heter Thea.

Det kom in en doktor som skulle ställa några frågor.

Doktorn-så jag ska ställa några frågor som du ska svara ärligt på.
- ok
-vart kommer du ifrån?
- från Sverige
- vilken stad?
- jag minns inte
-vad heter dina föräldrar? Sa doktorn. Man såg att Thea försökte komma på det men det gick inte, hennes ögon började vattnas.
- jag minns inte. Sa hon med svag röst och tittade ner i sitt knä.
- okej, jag tror du har drabbats av minnesförlust.
- kommer jag få tillbaka minnena nån gång? Frågade hon svagt.
- det kommer med tiden. Sa doktorn och gick ut.
-jag kommer aldrig komma hem igen. Sa hon tyst så bara hon skulle höra men jag tror vi alla hörde vad hon sa.
Hon la sig ner igen och somnade efter en stund.