~Lea~

Jackie tog upp nåt från sin lilla väska och det råkade vara en dolk som hade silvriga och gröna kristaller på. Läderremmar klädde handtaget tillsammans med silverdetaljer.

"Helvete! Vart hittade ni den? Den har varit borta i 200 år!"sa jag förvånat och chockat men jag tog emot den fina lilla dolken med dem fina blommorna i silver på handtaget.

"Den låg under en av stjärnkikarna."svarade Jackie och där var snacket igång.

~James~

För en sekund tyckte jag se Mackenzie skina upp i ett leende men efter ytterligare en sekund var det borta igen. Jag inbillade mig nog bara men Fredrik såg alldeles borta ut.
Jag skakade min hand framför hans ansikte men han verkade inte bry sig. Hans blick var fäst på Mackenzies ansikte. Efter en stund ryckte hans ansikte till och han ställde sig snabbt upp.

"Vad hände?"undrade jag oroligt.

"Vänta, 3...2...1..."sa han men när han skulle slagit noll så hördes ett rossligt andetag, Mackenzie satte sig hastigt upp och sen en maskin som började pipa. Först pep den normalt men sen pep den ett långt pip. Mackenzie föll ihop mot sin kudde med ett litet leende på sina ljuslila läppar, hon hade sett på mig och sen hände detta, Vi alla visste vad det betydde, fast nu fanns ingen Mackenzie Finnigan Riddle längre. Bara en Finnigan för nästa generation. Lea och Sky brast ut i tårar. Liana och Iza kollade skräckslaget på varandra för att sen börja gråta dem med. Madison höll för öronen men började gråta av att se sina släktingar gråta. Jackie kramade om sin mamma med ett chockat ansiktsuttryck men små tårar rann längst kinderna. Molly började skaka, hon ramlade ner på golvet och brast i gråt. Jag förstår henne, Mackenzie och hon delade på mycket. Dem var varandras motsatser men ändå så lika.
Fredrik blev alldeles blek och hans ögon fylldes med tårar.

Men jag själv bleknade bara mer och mer, jag såg tomt framför mig och kände hur det sved bakom ögonlocken. Botare sprang in i rummet men jag rörde mig inte en centimeter, hur mycket Molly och Fredrik drog i mig.

"Jag är är ledsen, men du måste gå Mr Potter, det finns inget du kan göra"sa en av botarna.

"Jag lämnar inte min bästa vän i sticket, jag är iallafall en bra vän!"morrade jag.

Ett litet minne skimrade förbi i mitt huvud. Det var om Mackenzie, hon hade fräst och morrat åt mig och Molly så fort vi kom i närheten när hon och den där Luke Drake gjort slut.

Ett annat minne flög förbi, från julbalen. När vi precis kommit ner i Stora Salen så hade Mackenzies ögon fixerat sig på chokladen. Men hon hade ett stort leende på läpparna ändå.

Ett tredje minne flög förbi i mitt huvud. Sen vi var tolv, Mackenzie hade spelat mig ett spratt och jag såg surt på henne. Men hon såg bara oskyldig ut dör hon pillade med ena axeln på dem dockliknande klänningen hon bar, en ljuslila, på den tiden hade hon ljuslila slingor i sitt hår och hon var perfekt, nästan iallafall. Folk kallade henne Miss Perfect för att dem visste hur förälskad jag var i henne och hur mycket hon betydde för många.

Men hennes skratt och hennes leende ville inte lämna mitt huvud. Jag såg på den bleka gestalten på sängen och tårar byggdes upp i mina ögon. Molly och Fredrik gav upp hoppet om att dra med mig därifrån, för jag gick. Med sorgsna och ilskna steg därifrån, jag gick till det närmsta väntrummet, ett som låg precis utanför hennes dörr. Jag satte mig på andra sidan av rummet i ett hörn. Jag lät mina tårar rinna ut och jag begravde min panna mot mina knän.

Molly och Fredrik hade gått lite mer avsides för att inte störa men hade inte släppt Mackenzies dörr med blicken.

~Fredrik~

Mackenzie var faktiskt den som hade hälsat först av dem tre, när jag var ny på Hogwarts. Hon hade presenterat sig själv för mig och sina vänner. Hon var anledningen till att Molly och jag är tillsammans, hon är anledningen till att James stiger upp varje morgon med ett leende på läpparna. Hon är anledningen till att hans ögon glittrar. Hon är egentligen anledningen till att jag, Molly och James har viljestyrka att ens öppna ögonen på morgonen. Men nu kommer verkligen inte James ens ställa sig upp, han kommer rulla ner för sängen och rulla ner till Stora Salen. Där kommer han inte äta nåt, sen rulla till sin lektion och sen rulla tillbaka till sin sovsal och gråta. Stackarn. Jag förstår hur det känns, min pappa dog för nåt år sen, han var en prisbelönt vetenskapsman men en dag gick allt väldigt fel och labbet sprängdes. Pappa dog då, mamma var helt förkrossad och vi barn förstod inte att vår far var borta på typ några timmar, därefter krossades vi med.

"F...Fredrik, har d...du varit med om n...nåt liknande nån gång?"undrade Molly hackigt.

"Ja, en gång, min pappa"svarade jag kort och tyst. Hon såg medlidsamt på mig medan en tår sakta men säkert trillade ner för min kind. Sedan en till, och en till och tillslut smattrade tårar ner för mina kinder.

"Lea!"hörde jag en vakant röst skrika.

"Ginny!"sa Lea förvånat men sprang och tog emot kramen hennes bästa vän gav henne. Ginny torkade hennes tårar men det kom bara fler och tillslut gråt hon så mycket att hon knappt kunde andas.

"Men Lea, vad har hänt?"undrade Ginny oroligt.

"Mackenzie...rummet...pipande maskiner"stammade Lea fram bakom sina tårar. Men Ginny verkade förstå precis för hon kramade om Lea och sen kramade hon om Sky. Iza och Maddie fick också en kram samt Jackie och Sky. Ginny kramade om Liana och till sist så kramade hon om Molly så hårt så att hon nästan kvävdes och kramade mig med, fast inte lika hårt. Fast det kallas nog Weasleykramar eller nåt sånt...
Ginny kramade om sin chockade son för den delen också.
Hans tårar hade fortsatt rinna ner för hans kinder men brydde sig han om det? Nej.

"Vänta! Vänta vänta vänta! Mackenzie är ju en vampyr, huh?"undrade Iza med ett lurigt flin som lyste upp hennes tårdränkta ansikte.

"J...ja"stammade Sky med ansiktet begravt i händerna.

"Om hon är en hel vampyr är hon odödlig, bara jag som tänkt på det?"sa Iza en stund senare.

"Men hon är ju inte en hel vampyr. Hon har lite människoblod i sina ådror också, annars skulle den inte kunnat räkna hennes hjärtslag!"sa Lea.

En stund senare gick James in i Mackenzies rum med små tårar i ögonen.
Han satte sig bredvid hennes säng och tog hennes bleka livlösa hand i sin och kramade den hårt. För en stund såg det ut som att hon kramat tillbaka men jag inbillade mig nog bara. Men James verkade också märkt det för han höll fast hennes hand hårt och såg på henne med bedjande ögon. Men hon rörde sig inte och han släppte inte. Ja, dem var söta tillsammans, men dem skulle nog aldrig bli tillsammans, inte när Mackenzie inte var med oss längre.
Molly satte sig mittemot sin kusin och tog upp en slinga av Mackenzies regnbågsfärgade hår som smått börjat bli till sin vanliga färg igen. Jag satte mig bredvid henne och hon slängde sig runt halsen på mig. Hon lät sina tårar falla fritt mot min axel och jag kramade henne tillbaka.

James såg sorgset upp på oss, utan Mackenzie var han inte sig själv, Mackenzie var hans andra halva. Utan henne var han ingen. Han stirrade ner på Mackenzie igen med små tårar i ögonen. Tydligen klarade han inte av att se mig och Molly eftersom han och Mackenzie var som jag och Molly, bara att dem inte var tillsammans och hade nåt sånt band emellan dem. Men en stund senare såg jag Mackenzie ta James hand igen. En inbillning igen antar jag. Men James verkar ha märkt det för han såg chockat på henne. Men sedan mjukande hans ansikte och han ryckte uppgivet på axlarna.

~James~

Ännu en inbillning. Den tredje på typ en timme. Men alla har känts så äkta, som om Mackenzie vill att vi ska veta att hon inte är död, att hon lever för oss. Men det är nog bara nåt jag kommit på för att ha en anledning att tro att hon lever.
Men av nån anledning, så tror jag det. Och hon är min bästa vän, hon ger inte upp lätt. Hennes viljestyrka är för stark.

________________________
Hej alla ankor, gurkor, människor och choklader!

Detta var ett superkort trist kapitel men hursomhelst.
Hur mår ni? Jag själv mår ju väääldigt bra (notera min sarkasm...har typ fått en anfall av sockerkickar på sistone men försöker att äta så lite som möjligt så att jag inte ska få en sockerkick på skolan och typ springa 282539102282 varv runt den, skrikandes av skratt med mina flinande vänner bakom mig...😂...)

Jaja, vad tyckte ni om kapitlet, var inte arga på mig.
Mackenzie kanske är odödlig eller inte men jaja...

Vi hörs!

Choklader från Majjsen🍫(ny grej jag börjat med!😂😂🍫❤️🌴)