Vi hade gått ganska länge utan att pausa. Jag var trött och mina fötter värkte. Jag tittade på Alice utan att få en reaktion tillbaka. Men det är kanske inte så konstigt, jag går bakom henne så hon inte ser hur trött jag är.

Vi är på en väg. Skogen omger oss på båda sidorna. Och om jag ska vara ärlig är det lite kusligt.

Vinden är sval mot mitt ansikte då den faktiskt blåser. Annars är det vindstilla. Det är stjärnklart och fullmåne.
Det ända som lyser upp vägen är de få gatlysen som står vid vägens kant. Inte en endast bil har kört förbi. Är inte det lite konstigt?

-M! Ropar Alice.
Oj, jag har visst sackat efter lite, för hon är ganska långt före mig. Hon har stannat, jag går fram till henne.

-Ja? Frågar jag, försöker få min röst att inte låta trött eller gnällig.
-Är det ljus?
Jag tittar dit hon pekar och in genom skogen kan man se ljus. Eller snarare ett sken.

-Ja, sa jag kort.
-Kom, sa hon och tog mig i handen.
Beröringen fick mig att rysa. Jag tittar ner på händerna som är ihop knutna. Och sen tittar jag upp.

-Alice! Vänta! Säger jag.
Jag håller på att snubbla på rötterna som verkar sticka upp precis där jag ska trampa. Men jag kan se att hon inte lyssnar. Hon är helt uppspelt att komma fram till skenet.

När vi hade sprungit genom skogen och kom ut på andra sidan såg jag ett litet hus som sken som solen. För en sekund gjorde det ont i ögonen. Men de vande sig snabbt vid det starka ljuset.

-En affär, sa hon väldigt tyst. Nästan som en viskning.
Jag stirrade på henne när hon snabbt gick fram till dörren som öppnades. Hon är så vacker. Va!? M, skärp dig!

-kommer du eller?
Jag väcktes ur mina drömmar och märkte att jag stirrade på henne.

-Vad? Frågade hon med ett leende på läpparna.
-Inget, sa jag snabbt som svar. Men det var nog för snabbt.
-Jo men vad tänkte du på? nu har hon ett ännu större leende.

Inget. Bara att du har ett otroligt leende och en fantastisk kropp.

-Inget, ska vi gå in? Frågade jag för att undvika frågan.
Hon tittade på mig i några sekunder.

-okej, kom.
Vi gick in och där fanns allt. Mat, godis, dricka, kläder, ja, allt.

-ta vad du behöver. Det är onödigt med extra vikt, sa hon och gick åt ena hållet. Och jag gick åt andra. Jag ställde mig bakom några hyllor och tittade på henne. Hon gick längre bort. Och för att vara lite diskret kollade jag ner på varorna emellanåt.

-Hon är vacker. Jag vände mig hastigt om och där stod en kraftig mörkhyad äldre kvinna. Kanske 48 +. Hon är ganska kort också. Hon tittar upp på mig och sen bort mot Alice som redan har plockat åt sig mat och kläder.

-eller? Frågade hon och jag kom precis på att hon hade sagt något.
Jag nickade bara som svar. Och kollade bort mot Alice.

-gillar du henne?
Jag rycker på axlarna.
-Jag vet inte.
-kärlek är ett mysterium. Men vi måste ta vara på den. Annars lever vi ett liv som inte har någon mening.

Orden satte sig direkt på hjärnan. De ekar i mitt huvud långt efter att hon hade låtit hennes läppar röra varandra igen.
Hon gick vidare mot Alice.

-behöver du hjälp? Frågade hon. Alice vände sig om mot henne och de började prata. Jag vände ner huvudet mot varorna som va på hyllan. Efter en liten stund bokstavligen hoppade ur mitt drömmande. Jag såg bort mot Alice och hon var lika vit i ansiktet som jag. Kvinnan som jobbade i affären hade börjat skrika. Jag tittade på henne. Hon är inte långt bort från Alice. Shit, tänk om något händer.

Jag undrar vad det är kvinnan skriket åt. Men då ser jag det. Eller snarare den. En lång man kommer in genom dörren. Den går mot kvinnan som står några meter från disken. Den lyfter sin arm mot hennes ansikte.
Där upphör skriken. Allt blev tyst. Kvinnans kropp faller till marken med en duns.
Hon ligger på rygg, och när jag tittar på hennes ansikte, är det borta.

Skuggan byter plötsligt skepnad. Den blir kvinnan istället. Den går till mitten av rummet och ser sig om. Först på Alice. Sen på mig, den stannar några sekunder för länge på mig. Sedan går den mot mig. Jag får panik. Jag stelnar till. Hjärnan säger att jag ska springa. Hjärtat säger men Alice då? Men det är min kropp som bestämmer i det här fallet. Och den skriker: om du står still ser den dig inte!!! Men det stämmer inte. Den är påväg rakt emot mig med kalla steg.

När den står framför mig vänder den sig mot Alice och lyfter snabbt upp handen mot henne. Hon flyger över rummet och landar på väggen och ner i golvet.
Sen vänder sig demonen. Demon? Ja, den övertar andras kroppar. Såklart, en demon! Den lyfter upp handen mot mitt ansikte. Och jag tänker: nu ska jag dö, nu dör jag. Den viskar något med en isig och skrovlig röst.
Och när jag ser att färgerna i rummet flyter samman och jag börjar må illa, förstår jag att det var såhär kvinnan som försöker ta mitt ansikte kände innan hon tog sitt sista andertag. Visst, det är bara hennes kropp. Men det är typ hon. När det börjar svartna för ögonen är det som att allt mitt medvetande och allt ljus kommer till baka till mig sammtidigt. Jag blir snurrig och tappar balansen.

Jag känner en hand mot min som drar mig upp. Alice står framför mig och säger något, men jag kan inte höra. Jag ser bara att hennes underbara, suddiga mun rör sig. M! Skärp dig!
Jag känner en plötslig smärta i ansiktet och vaknar upp ur min dvala. Slog Alice mig precis?

-M! Vi måste gå! Ropar hon i mitt ansikte.
Jag följer henne vinglande ut. Hon har en ryggsäck, antagligen från affären. Stal hon en ryggsäck? Med säkert andra saker i. Men jag tror inte att kvinnan från affären har något imot att vi tar lite saker.

Vi springer genom skogen igen. Rötterna försöker ta tag i mina fötter och fälla mig. Men jag försöker hoppa undan. Vi springer inte samma väg som innan märker jag. Vi kommer djupare och djupare in i skogen. Plötsligt lyckas rötterna fälla mig och jag trillar på Alice som trillar ner på marken. Det känns just nu som att jorden är emot oss. För framför oss kommer en brant backe. Vi rullar ner från backen och landar på varandra. Alice över mig och jag under henne. Vi tittar varan i ögonen och jag blir förtrollad. Efter vad som kan ha vart några sekunder men kändes som en evighet flyttade Alice och la sig på min högra sida.

Vi låg och frustade i ojämn takt. Sedan reste hon sig och sträckte handen mot mig. Jag tog tag i den och hon drog upp mig.

Vi små sprang samtidigt som vi kollade bakåt flera gånger. Vad, eller vem, eller hur, varför? Så många frågor utan svar. Vad händer? Jag tittar på Alice som går snett framför mig. När hon tittar bak vänder jag blicken så hon inte ska se att jag är livrädd.

Men när jag gör det stannar hon och jag fryser till.

-M? Säger hon osäkert.
-ja? Svarar jag ännu osäkrare.
-vad händer? Varför händer det? Drömmer vi? Är detta... Men hon pausar.
Nej! Det är inte verkligt. Det kan det inte vara! Små skriker hon.
Och jag måste säga att jag håller med henne. Är detta verkligt? Kan detta hända i verkligheten? Nej det kan det inte, eller?

Hej alla!! Gud, det var längesedan. Ledsen att jag har varit så dålig på att uppdatera. Men till mitt försvar har vi haft suuuuuppppeeeeer många prov. Men här är ett kapitel iallafall. Hoppas ni gillar det! (Är en dålig rubrik, men kom inte på någon) P.S Jag har hittat M! Han är på bilden☝. I nästa kapitell kommer en uppdaterad bild på Alice!

XOXO❤