Vi begav oss bort från havet och in mot land.

-Vem är Mikael? Frågade jag utan att tänka mig för.
-Mikael?
-Eh, ja, var inte han en ängel eller någon sånt? Sa jag så att det skulle låra lite spontant.
-Jovisst. Han var en ärkeängel. Vadådå?
-Inget, bara undrar eftersom att det var en målning på en ängel. Jag sa det som först dök upp i mitt huvud.
-Aha.

Det kändes bra att vara nära Alice. Även om vi inte sa så mycket. Men hon utstrålar en känsla av trygghet och värme och kärlek.

-Va! Skrek jag nästan ut. Hur kunde jag tänka något sånt. Vi är ju bara vänner.
-Vadå? Hörde jag Alice fråga. Jag hade tydligen skrikt ut det.
-Ehh... inget... bara lite... Inget.

Hon tittade på mig konstigt och sen fortsatte vi.

-Men berätta mer om Mikael.
-Tja. Det finns inte så mycket jag vet. Förutom att han var en ärkeängel och att han står för kärlek, kraft, mod, styrka, beskydd, tro och bergfast tillit.

Och sen fortsatte vi att prata om ärkeängeln Mikael.

Viktigt allihopa!!!!
Jag har gjort ett stort misstag med D's namn. Jag har ändrat allt till M i stället. Okej? Hoppas att det inte förstör läsandet för er. Tack.
Ganska kort kapitel. Men jag hoppas att det går bra ändå.

XOXO