Jag vaknade nästa dag av en stort duns. Jag slets upp ur sängen och satte mig upp. Jag tittade runt i rummet men kunde inte se något som hade trillat ner. Sen hörde jag någon som pratade. En kvinnlig röst var det. Jag kunde inte tyda orden men jag hörde att ingen svarade.
Sen kom jag ihåg vad som hade hänt dan innan.

-Alice! Ropade jag, slet av mig täcket och sprang ut ur rummet. Jag var glad att jag hade morgonrock på mig. Jag hittade henne i köket. Hon stod med ryggen vänd mot mig och hade något på armen.

-Alice? Sa jag osäkert.
-Ja? Sa hon glatt och vände sig om till mig.

Då såg jag vad hon hade virat runt armen. En orm. Den hade slingrat sig runt hennes midja och längs med magen till armen. Den var smal, orange och svart.

-Vad gör du? Frågade jag henne ännu oroligare än innan.
-Jag skulle göra frukost när jag stötte på Dave.
-Dave?
-Ja, han heter så.
-Hur vet du det?
-För att han sa det. Vadå kan inte du prata med ormar?

Jag ståd bara som ett frågetecken framför henne och antagligen såg helt dum ut.

-Haha, ta det lungt, han pratade inte med mig, han är min. Eller tja typ. Han gör lite som han vill om han vill gå ut i skogen och så. Men på något sätt hittar han mig alltid. Antar att det är för att han känner min lukt med sin tunga, sa hon i ett andetag.

Jag blev lite lugnare men stod fortfarande som ett frågetecken.

-Aha, var det ända jag fick ur mig.
-Så vad vill du ha till frukost? Frågade hon mig efter en lång tystnad.
-Em, jag vet inte, vad har vi?
Jag gick mot skafferiet på andra sidan rummet.
-Inte så mycket, sa hon och släppte ner Dave på golvet som krälade iväg.

Jag öppnade skafferiet och allt som kom ut var råttor. De sprang ner på golvet. Tusentals råttor. Alice skrek till och jag hoppade undan precis innan de kröp upp på mina ben.

-Jag tror inte vi behöver ge Dave någon mat iallafall, sa hon och vi skrattade till.
Jag letade i skafferiet men kunde bara hitta massor med ris. Flera paket. Jag tog ut ett paket och höll det framför min mage.

-Jag tror att munkarna gillade ris, sa jag och ställde det på bordet.

Hon fnissade lite och tittade på mig. Hennes ögon var så undrabara. En blandning av blå, grå, grön och brun.

-Jag tror att vi kan göra ris med... ris, vad säger du om det? Frågade hon och log.
-Visst, det blir bra, svarade jag och besvarade hennes leende.

Hon började ta fram en kastrull och fyllde den med vatten från kranen, som konstigt nog funkade. Jag gick och tog på mig kläder medans hon lagade mat. Jag gick tillbaka in i mitt rum och innan jag stängde dörren efter mig lyssnade jag och allt jag kunde höra var hennes nynnade. Jag log lite för mig själv. När jag var inne i rummet gick jag fram till mina kläder jag hade dan innan och tog på mig dem. Efter det drog jag igenom mitt hår med fingrarna. Jag gick mot fönstret och tittade ut. Jag undrade vad jag skulle göra, jag visste inte vad jag hette, vem jag var eller vart jag skulle vända mig för att få hjälp. Men mina tankar avbröts av att en stor orm, större än Dave, var utanför fönstret. Jag tittade på den och den tittade på mig. Sen trillade min morgonrock ner från sängen och jag tittade ner på den. Efter bara några sekunder tittade jag ut igen men då var ormen borta. Jag tog upp den svarta morgonrocken från golvet och la den på sängen och gick ut till henne igen. Hon var redan färdig. Jag började undra hur länge jag var i rummet.

-Du kom precis i tid, sa hon och då slutade jag att fundera på det.

Vi satte oss ner vid det avlånga bordet. Alla bord var väldigt låga. Man var tvungen att sitta på knä om man skulle kunna äta. Men inte det i köket. Där var det som ett vanligt bord med vanliga stolar.
Efter att vi hade ätit ris med... tja ris. Så plockade jag undan allt medans hon gick och kollade om Dave var i närheten så skulle han få en råtta som vi slog ihjäl under frukosten.
Efter några minuter kände jag att marken började skaka. Mer och mer kände jag hur jorden höll på att dela sig.

-Alice!!! Ropade jag.

Jag sprang ut ur köket som kollapsade bakom mig.

-Alice!!!!!! Skrek jag så att hela huset skakade. Fast det var nog för jordbävningen.

Jag hörde steg i trappan och såg henne komma ner springande.

-M! Vad händer?

Hon tog tag om mina armar och jag i hennes. Jag märkte att hon var rädd för hennes naglar borrade sig in i min arm.

-Jag vet inte. Men vi måste ut här ifrån. Sa jag kvickt.

Vi sprang ut till hallen och slängde upp dörren så hårt att det färgade glaset gick i bitar. Jag tog tag om hennes midja och bärde henne över tröskeln och ner på gräset så hon inte skulle få några glas bitar i fötterna. Jag vände mig om och då föll hela huset ner. Det låg på vardera sida om den stora öppning i mitten.

-Vad var det? Frågade jag henne utan att vända mig om.
-J-jag vet inte, jag har aldrig sätt ett jordskalv vara på en sån liten yta. Borde inte det skadat mer då?

Jag stod tyst länge och tänkte. Men kunde inte komma fram till något.

-Jag vet inte, sa jag tyst men så jag visste att hon kunde höra mig.
-Jaha, vi behöver iallafall ett nytt hem, sa hon sen.

Vi stod och tänkte på alla möjliga förslag. I en grotta, vid ån. Men inget var tillräckligt bra.

-Jag vet, sa hon till slut. Kyrkan, södra havs kyrkan.
-En kyrka?
-Ja, det är perfekt. Ingen behöver veta att vi är där. Eller hur?

Jag nickade som svar, men var osäker på om det värkligen var en så bra ide, i en kyrka?
Men vi gick till den närmaste vägen och vinkade ner en stor röd pickup. Det var en ung man med stubb och en grå t-shirt som körde. Han sa att han ändå skulle köra förbi södra havs kyrkan så att det inte var några problem.

Efter 1 1/2 timmers körning var vi framme. Vi tackade för skjutsen och gick mot kyrkan som var fem minutet bort från vägen. Jag kunde redan känna doften av havet. När vi var framme ömmade fötterna eftersom att vi inte hade några skor. Alice öppnade dörrarna och vi gick in. Hon tittade sig om så att ingen var här. Sen gick vi upp för en stor marmor trappa och in i ett litet rum. Det fanns ett skrivbord med massor av dokument, en fotlampa till höger om den och en matta.

-Em... jag behöver inte sova inatt, sa jag osäkert.
-Vi behöver båda sova, svarade hon mig. Hon la sig ner på mattan och pekade på andra änden av den.
Pew, vi skulle inte ligga så nära varandra som jag trodde. Jag kände hur det lättade i magen. Jag la mig med fötterna nära hennes utan att nudda dem och somnade på några sekunder.

Hej allihopa! Jag är ledsen att det tog sån tid innan jag uppdaterade. Men nu är nästa kapitel här. Jag hoppas att ni tycker om det och jag skulle bli jätte glad om ni kommenterar vad ni tycker och vad som jag kan ändra på. Jag älskar att få förslag. Ni får gärna stjärna den också om ni känner för det. Tack alla!!