Nästa morgon vaknade hon tidigt. Jag var vaken redan. Jag hade varit vaken hela natten.

-Godmorgon, sa jag när hon satte sig upp sakta på soffan.
-Hur mycket är klockan?
-Tio över fem. Hon satte handen på huvudet baksida och ryckte till lite när hon rörde det. Jag kunde höra hur det dunkade i hennes huvud.

-Jag har gjort frukost, sa jag efter en lång och pinsam tystnad. Hon sa inget, men jag såg att hon nickade lite lätt som svar.
Jag hade gjort stekta och kokta ägg, pannkakor och rostade mackor. Men ingen av oss åt något. Vi var nog så chockade sen igår.
Eller, ja... iallafall jag.

-Vi måste här ifrån, sa hon.
Jag sa inget, vad kunde jag säga? Jag bara tittade ner på mitt ben.
-Vi är inte trygga här, sa hon igen.
Efter en lång stund svarade jag:
-Du har rätt, men vart jag vi gå?
-Jag vet inte. Någonstans där ingen är. På typ en övergiven stuga på ett berg.
Jag visste inte hur, men jag visste ett ställe som var som hon beskrev. På ett berg, ingen kommer dit någonsin, fast det är kanske inte en liten stuga.
-Jag vet ett ställe, sa jag kort och tonlöst. Jag tänkte fortfarnade om det fans pp riktigt eller i mina tankar. Men jag var nästan helt säker på att det fanns.

Efter vi hade "ätit" lät vi det bara stå framme på bordet. Varken jag eller hon kunde tänka på mejeriprodukter just nu. Hon gick ut ur köket, in i vardagsrummet, ut ur vardagsrummet och in i hennes sovrum. Jag följde henne med blicken och kände hur hon gick. Rummet var stort och vitt, hade jag lagt märke till innan mannen med målningarna på huvudet hade attackerat oss med ett basebollträ.

Jag kunde höra hur hon rotade där inne. Efter vad vet jag inte. Men det lät stökigt. Efter en stund kom hon tillbaka.
-Här, sa hon. Det är dina kläder nu. Hon la flera tröjor och byxor på det mörkbruna bordet i vardagsrummet.
-Om du behöver flera så kom in. Jag nickade som svar. Och så fort hon hade gått in i sovrummet gick jag fram till bordet, tog en tröja och höll den framför mig för att se om den passade. Det tyckte jag att den gjorde. Jag höjde den över huvudet och stoppade in armarna i den och sen huvudet. Mitt korta, mörkblonda hår la sig tätt på huvudet när jag drog ner den för huvudet. Mina blå-grön-gråa ögon passade med t-shirten som var blå och grå randig. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag satte mig ner på soffan och väntade.

Efter en stund kom flickan in med en stor ryggsäck. Jag tror det var kläder och sånt som hon skulle ha med sig. Enligt vad jag såg så skulle vi inte återvända hit. Hon gav mig en ryggsäck som såg ut som hennes förutom att hennes hade blå detaljer och jag hade gröna.

När jag hade packat ner allt gick jag in i sovrummet.
-Färdig? Bra, då går vi.
Jag nickade till svar och följde efter henne ner till hallen. Hon gav mig ett par gympaskor. De var svarta och gröna. Hon satte också på sig gympaskor. De var hel blåa i olika nyanser.

Vi gick ut och tittade oss omkring så att ingen var där. Det var tur att grannarna på höger sida var utomlands och att grannarna mittemot var aldrig hemma på dagarna. Det var inte så många hus annars. Inga faktiskt förutom lite längre bort. Men vi gick in i skogen och hon lät mig visa vägen sen. Jag gick först rakt fram sen efter tio minuter svängde jag vänster bakom en stor stenmur. Efter tjugo minuter var vi framme. Det var högt. Ett stort berg blockerade vår väg. Jag som kom ihåg att det var så lätt att ta sig upp.
-Jaha, där uppe är det, sa jag och tittade först på henne som tittade upp med lätt öppen mun och sen upp igen.
-Dit?
-Ja.
-Vi kommer dö.
-Nejdå, kom igen. Jag gick fram till berget och började klättra. Jag var ganska högt upp när jag ropade att hon skulle skynda sig. Då började hon småskratta.
-Om vi trillar ner, dödar jag dig, skrek hon. Jag skrattade och tittade upp. Hur skulle vi klara detta?
-Kom igen nu, sa jag och började klättra igen.
-Idiot, hörde jag henne säga lite tyst. Jag små skrattade och sen tänkte jag på om hon hade rätt. Att klättra upp hela den vägen är omöjligt. Det måste finnas ett enklare sätt. Men så långt ögat kunde nå var det bara berg. Jag såg att flickan hade kommit ikapp och höll på med att gå om mig. Jag började klättar snabbare. Nu var vi jämsides.
-Jag vet inte vad du heter, ropade jag till henne med förhoppningen att vinden inte skulle sluka mina ord.
-Vi tar det där uppe, ropade hon tillbaka. Jag nickade som svar. Men igentligen var det inte okej. Jag borde veta namnet på personen som räddade livet på mig. Men det fick vänta. Jag tittade upp och såg att vi snart var uppe. Vilken lättnad.

Jag hävde mig upp på kanten och sedan hjälpte jag flickan upp. Det gick inte som jag hade tänkte. När jag tog hennes arm och skulle dra upp henne, drog jag nog för hårt. För hon tappade balansen och vi hamnade öga mot öga.

-Jag vet fortfarande inte vad du heter, sa jag.
Hon log lite lätt och tittade in i mina ögon. Hon hade blå-grön-grå-bruna ögon. Och hon hade en färg som var formad som en blomma i ögat.
-Alice, sa hon lätt.
-Alice, upprepade jag.
-Och du? Frågade hon.
Mitt namn? Jag kommer inte ihåg. Jag vet bara att det börjar på M. Jag tänkte på alla namn jag kunde komma på men inget på M. Vad ska jag göra?
-M, det bara kom ut ur mig. Jag hade lite lätt panik så jag ville inte tänka för länge.
-M? Bara M?
Jag nickade.
-Okej, M, vart ska vi? Frågade hon och sköt sig ifrån mig lätt.
-Det här är munkarnas kloster, det bara flöt ur mig. Jag visste inte änns att jag skulle säga något.

Hej! Tack till er som har (läst) , (kommenterat) och (stjärnat) . Fortsätt med det, det betyder mycket för mig. Så ha det bra. Vi synes i nästa kapitel