Filosoferar

"Jag fortsatte gå, trappa för trappa, tills jag kom till den näst sista våningen. Då såg jag henne.Hon satt hopkrupen utanför en dörr, insvept i något som såg ut som en pyjamas. Håret var en blandning av blont och brunt, med en rödaktig ton som fångade ljuset från trapphuset.Min första instinkt var att bara gå förbi. Men så slog hon upp ögonen."Hon är femton.Han är sjutton. Snart.Hon lever för dansen, låter musiken styra hennes steg.Han driver genom nätterna, låter spriten sudda ut kanterna.Hon har en mamma, en pappa och en lillasyster som är åtta.Han har ingen. Bara minnen av kalla rum och ansikten som aldrig stannade kvar.Hennes största problem är att hinna i tid till skolan.Hans är att hitta ett sätt att få stanna kvar.Hon heter Lou.Han heter Jess.Och när de möts blir världen tyst.---Detta är en omskrivning och utvecklad version av min första bok "Snart är jag förlorad" som jag skrev för 10 år sedan!!!Kram!…

Filosoferar

"Du är ny."Det var inte en fråga. Jag nickade. "Ännu ett freak.""Vad för slags? Ser du spöken eller tror du att du har en annan person inom dig? Eller är du bara lite för ledsen för att dina föräldrar inte ska bli oroliga?"Blicken, som jag tidigare hållit stadigt fäst på vattnet framför mig vacklade till och landade på honom i några få sekunder. "Varför vill du veta?"Han ryckte på axlarna. "Skönt att veta om jag borde vara orolig för min egen säkerhet."Jag log för mig själv och vände, av en ren reflex, bort huvudet. Ville inte ge honom bekräftelsen i att verka road av hans sällskap. Det var jag inte. Inte överhuvudtaget. "Tro mig. Jag är bara en fara för mig själv."~.*~.*~.* ~.*~.*~.* ~.*~.*~.* ~.*~.*~.* ~.*~.*~.* ~.*~.*~.*~I flera års tid har Alvas vardags kontrollerats av hennes ätstörningar. Tankarna begränsar och skadar såväl henne som de som står henne nära. Efter en ha vaknat upp på sjukhus tvingas hon flytta till ett stödboende för ungdomar med psykisk ohälsa. Fast bland skitiga husfasader, kontrollerad av någon annans rutiner sinar varenda droppe hopp som krampaktigt hållit sig kvar i kroppen. Tills det att hon träffar Josef. Josef med de tydliga käkbenen och de tatuerade armarna. Han med det plågade leendet och förmågan att kunna stanna tiden. I alla fall en stund åt gången.Och plötsligt blir allt annorlunda.TRIGGERVARNING!Innehåller beskrivningar av ohälsosamma tankemönster rörande ätstörningar och psykisk ohälsa.…

Filosoferar

Den första boken jag skrev på Wattpad (våren 2015). Återpublicerad 2021 men i precis likadan som den skrevs.*******"När jag kom till den näst sista våningen fick jag syn på en tjej. Hon satt ihopkrupen utanför sin dörr, i någonting som såg ut att vara en pyjamas och blundade. Håret var en blandning av blont och brunt, nästan mot det röda hållet och om man kollade noggrant kunde man se att hon även hade fräknar. Min första instinkt var att bara gå förbi men så slog hon upp ögonen."Hon är femton.Han är sjutton, snart.Hon älskar att dansa.Han brukar supa sig full på diverse fester.Hon har en mamma, en pappa och en åttaårig lillasyster.Han är föräldralös och spenderade sina första femton år på barnhem.Hennes största problem är att hinna i tid till skolan på morgonen.Han kämpar med en vräkning.Hon heter Lou.Han heter Jess.När de rör vid varandra försvinner allt annat.Copyright: Filosoferar 2015…

Filosoferar

Ompublicerad, skrev den här boken sommaren 2016. "Så var den där värmen tillbaka i magen. Spred sig som en varm ström. Trots att jag bara för några minuter sedan tänkt att det bästa kanske vore att hålla sig borta från honom kunde jag inte låta bli att nicka. Jag hade ju dessutom sagt att jag inte hade någonting speciellt att göra. Det vore ju konstigt att säga nej helt plötsligt. Eller hur?"Ellas förväntningar var ännu en sommar precis som alla andra. Hennes familj skulle åka till deras sommarstuga i den lilla byn Farstorp, en by som alltid väcktes till liv under de varma sommarmånaderna. Hon skulle jobba på dagarna och bara ta det lugnt, kanske träffa några gamla vänner på kvällarna.Det blev dock inte riktigt som hon tänkt sig. Inte alls faktiskt. Någonting kom emellan. Någonting med namnet Noah. Noah Holst. Han förändrade allt.Copyright: Filosoferar 2017…

Filosoferar

"Klick. Samma ljud, igen.Den här gången reste jag mig från min plats, snurrade ett varv på stället. "Hallå?" Rösten skakade, dels av rädsla men framför allt av adrenalin.Bakom ett fallet träd reste sig plötsligt en pojke. Han hade blont, lätt lockigt hår, nedstoppad under en vinröd mössa med något slags märke framtill. Upptill bar han en stickad tröja och nedtill ett par svarta jeans. Fötterna var nedstoppade i ett par slitna vans och i handen höll han en kamera. Det förklarade det klickande ljudet."Vad håller du på med?" frågade jag och slog ut med armarna. "Tar du kort på mig?"Han fick ett skamset ansiktsuttryck och ryckte sedan lätt på axlarna. "Nej alltså, jag menade inte att vara obehaglig. Jag bara, kunde inte låta bli. Det såg så fint ut.'"Lydias liv vänds upp och ner när hennes syster Stella går bort i en plötslig bilolycka. Allt det som tidigare varit vardag förvandlas till hinder, svåra att ta sig över. Hon tvingas att ta sig an livet som "den som blev kvar."Så, på en promenad, träffar hon amatörfotografen Henning, killen med det blonda håret och de mörka ögonen. Han tycks se någonting helt annat än alla andra. För honom är hon inte bara "Stellas lillasyster" utan så mycket mer. För honom är hon "Lydia" och det verkar räcka. Han räddar henne, på så många sätt.Skrev den här boken i början av 2017 men publicerar igenCopyright: Filosoferar 2017…

Filosoferar

Ompublicerad. Skriven januari-mars 2017."Återigen plingade klockan och jag steg, med blicken fäst i marken, ut i det svaga solljuset. Där tog det dock stopp. Framför mig uppenbarades ett par svarta, rätt slita Martenskängor. Jag tittade förvånat upp och möttes av ett par klarblåa ögon. De såg intensivt på mig, uppenbart nyfiket. Flickan hade rakt blont hår som räckte henne till axlarna och en spikrak lugg. På huvudet hade hon en mörkgrå mössa, trots att det inte var särskilt kallt ute. De svarta jeansen var slitna med hål på knäna och aningen för korta. Man kunde skymta ett par randiga sockar som stack upp ovanför skoskaftet. Jackan, som såg ut som någonting hon kunnat ärvt från en mor- eller farförälder var öppen och under hade hon en enkel, svart polotröja. Hon log."Ingrid är van att slå upp och börja om. De senaste åren, sedan henens föräldrar skiljde sig och hon valde att följa med sin mamma, har hon bott i fler städer än vad hon tidigare besökt. För henne är det varken spännande eller nervöst att börja på en ny skola. Hon lägger ingen större vikt vid att passa in eller att hitta ett gäng. Hon vet att det kommer hända igen, flyttandet, att hon inte kommer bli långvarig.När hon börjar på Tunbackaskolan i det lilla samhället Mörbo utanför Halmstad har hon samma inställning som vanligt. Den nya klassen verkar om möjligt ännu torrare och tristare än de tidigare hon gått i och hon börjar omedvetet sakna den förra skolan i Örebro och Gustav, pojkvännen hon hade där.Så dyker Astrid upp. Tjejen i musikklassen. Hon med det ljusa håret och de slitna Martens-kängorna. Hon är allt vad Ingrid vill vara, allt vad hon saknar. Hon förändrar henne. För alltid.Copyright: Filosoferar 2017…

Filosoferar

Skrev den här boken 2015 men publicerar igen."Redan första gången jag såg det lockiga, bruna håret hatade jag honom. Sättet han intog skolgården på, hur alla vände blickarna och log som om de redan bestämt sig för att han var okej, en sådan man kunde bli vän med. Det var märkligt hur någons utseende och kroppsspråk kunde vara avgörande för vem man skulle bli. Eller vem folk skulle tro att man var i alla fall. Den nya killen hade tydligen rätt slags utseende."Karla är övertygad om att hon vet allt man bör veta om människor. Det finns de som inte syns alls och som faktiskt trivs med det och så finns det de som tar plats. På gymnasiet där hon går har det sett likadant ut i alla år.Så, en dag börjar den nya killen, Adam. Till en början är han precis som de flesta andra, självsäker och klart irriterande. Karla hatar honom.Men så plötslig dyker han upp på ett minst sagt oväntat ställe och visar att man inte måste passa in i en ram, att det funkar minst sagt lika bra att bara vara sig själv.Kan man älska trots alla fördomar?Copyright: Filosoferar 2017…

Filosoferar

"Jag tänkte på Gabriel, på orden jag sagt, på hur halv jag kände mig."Jag ringer dig när allt är över."Åter igen lyckades jag intala mig att det var det rätta, att han inte behövde vara en del av allt det här. Att han skulle må bättre av att slippa bli inblandad och att jag inte heller skulle kunna vara bra nog åt honom den närmsta tiden. Jag behövde utrymme för att kunna behöva honom igen. Det som skrämde mig var bara vetskapen om att det utrymmet eventuellt skulle få honom att behöva mig mindre. Eller inte alls."Mycket kan hända på en sommar.Du kan till exempel träffa den personen som får dig att känna dig komplett, som om du hittat hem. Men lika snabbt som saker och ting kan vändas rätt kan de tas ifrån dig, vare sig du vill det eller inte. Och när livet vänds upp och ner, rasar allt. Vad skulle du vara redo att ge upp för de som står dig närmast?Skulle du kunna se dem gå om det vore det enda sättet att rädda dem? En berättelse om saknad.…