"Daymare," viskar Joshua och Jon nickar långsamt. Joshua suckar frustrerat och drar handen genom hans mörkbruna hår. Jag ser underligt på dom båda. Daymare. Vad är det? Det är ju som nightmare, fast...day..mare.

"Det var det pappa pratade om," suckar Joshua och jag höjer frågandes på ögonbrynen, i hopp om att de ska ge mig en förklaring. Vilket inte sker.

"Daymare?" Frågar jag och ser på dom båda i väntan på ett svar.

"En varelse, stor som en björn och listig som en varg. Övernaturligt väsen. Aldrig setts till, men lämnar spår," säga Jon och min ögon sväller upp till två tefat.

"Du skämtar?" Men de skakar bara på huvudet. Det är sant, den finns på riktigt. Sliter av pälsen från sina offer och gömmer sig bland skuggorna. Det skrämmer mig rejält, tänk om den skulle attackera oss människor, tänk om man bara råkade gå in i den utan förvarning.

"Men den brukar hålla sig undan från oss människor, så länge det finns annat att äta."

*

Så länge det finns annat att äta. Den frasen har snurrat omkring i mitt huvud den senaste timmen. Tänk om djuren i skogen försvinner, dör ut. Skulle den ge sig på oss då? Fast den stora frågan är väl nog om den nu skulle attackera oss, skulle vi kunna försvara oss? Eller är vi helt försvarslösa.

"Vad tänker du på?" Joshua kommer in i kåtan och sätter sig ner på pälsen bredvid mig. "Daymare?" Jag nickar långsamt, han måste förstått att jag vart lite orolig då han berätta om Daymare, att jag blev rädd.

"Vad skulle hända om den skulle...om den skulle ge sig på oss?" Frågar jag och ser försiktigt på Joshua. Han ler ömt mot mig och greppar tag om min hand.

"Det kommer den inte, Skylar. Men om den skulle det, så lovar jag att skydda dig." Jag ler mot honom och lutar mig sedan mot hans axel. Hans närhet gör mig alldeles galen och jag vill bara ha mer av den. Varenda cell i kroppen väcks till liv då jag är i närheten av honom.

Men jag har ändå inte glömt Caden, och det kommer jag aldrig göra heller. Han kommer alltid först.

"Skylar, det är du, det är dig Daymare är ute efter." Jag sätter mig rak i ryggen och ser konstigt på Joshua. Varför sa han sådär?

"Va?"

"Jag sa inget," säger han långsamt och ser konstigt på mig.

"Men, jag hörde det ju. Alldeles nyss."

"Jag lovar Skylar, jag har inte sagt någonting den senaste minuten. Du kanske bara inbilla dig." Men jag hörde det ju klart och tydligt, jag kan inte ha inbillat mig det. Det är omöjligt. Men om inte han hörde det...jag kanske bara är lite omskakad.

"Mm, kanske," säger jag osäkert och lägger mig ner i hans knä. Han leker försiktigt med mitt hår och jag med hans fingrar. Även fast både han och hans familj lever här, så är de ändå rätt så mörkhyade. De kanske ursprungligen kommer från ett annat land, ett varmare land.

"Skylar, hjälp mig." Jag sätter mig hastigt upp och spänner blicken i Joshua. Men innerst inne känner jag mig rädd, rädd och skrämd.

"Du måste åtminstone ha hört det där!" Utbrister jag förfärat. Joshua ger mig bara en konstig blick och skakar långsamt på huvudet. Han skulle aldrig ljuga för mig, och aldrig skämta på det här viset. Och om han hade så hade han slutat när han märkte att jag blev rädd och upprörd över det.

Men jag hör den där rösten klart och tydligt, som om personen satt precis bredvid mig och sade det i mitt öra. Men jag känner inte igen rösten.

"Skylar, vad är det du hör för något?" Frågar han fundersamt och placerar sin hand över min. Beröringen skickar stötar genom hela kroppen och jag ser upp på Joshua där han sitter bredvid mig och försöker förstå vad det är som händer.

"N- nu bad den om hjälp, från mig." Joshua rynkar ögonbrynen och ser ner på våra händer. Hans djupa andetag och små rörelser går så långsamt att jag kan se de en efter en, utan att missa minsta lilla sak. Det är som tiden plötsligt bestämde sig för att sakta ner.

Men efter ett tag rycker han till och ser på mig med stora ögon.

"Känner du igen rösten?" Jag skakar på huvudet och ser fundersamt på honom. "Försök säga något tillbaka, tänk något som du vill att den ska höra." Jag lägger huvudet på sned och ser konstigt på honom, men gör sedan som jag blev tillsagd.

Jag sluter ögonen och tar ett djupt andetag. Känner luften då den reser genom lungorna och med blodet, in i varenda muskel i kroppen.
"Vem är du?" Fungerar det så? Att bara tänka fram något jag vill säga till den, kommer den höra det?

Spänt väntar jag på ett svar, och plötsligt har tiden saktat ner igen. Som om minsta lilla rörelse krävde extremt mycket energi och kraft för att utföra. Som om man skulle kunna bryta ihop av att bara röra lite på lillfingret.

"Akimo,"

*

Adrenalinet rusar genom kroppen och ylandet får det att sticka till i hjärtat. Tänk om det har hänt honom något, tänk om han är skadad. Benen far fram över den snöbeklädda marken och vinden piskar mig i ansiktet.

"Ser du honom?" Ropar Joshua bakom mig och jag skakar kraftigt på huvudet. Vi börjar närma oss skogen och ylandet blir högre och starkare ju närmre vi kommer.

"Han är här i närheten," ropar jag över axeln. Jag stannar till vid skogsbrynet och ser forskande efter Akimo. Min blick söker mellan träden i skymt efter honom, men hans vita päls får honom att smälta in med snön vilket gör det svårare att upptäcka honom.

"Akimo, vart är du? Vad är det som händer?" Hjärtat pulserar i bröstet och kinderna svider. Himlen är klarblå och luften tom, men ändå vild och hård. Vinden rycker i kläderna och jag darrar av köld.

Joshua kommer och ställer sig bredvid mig, ser ut över skogen i sökan efter Akimo.

"Har du pratat med honom?" Jag nickar.

"Ja, han har inte svarat," säger jag frustrerat och en klump av oro lägger sig i magen. Den gnager och river inom mig och jag vet inte vart jag ska ta vägen.

"Akimo, svara mig. Vart är du?"

"Bakom dig."

Jag snurrar runt på stället. Klumpen i magen vittrar bort och jag flämtar till av lättnad. Där står han, oskadd. Jag rusar fram till honom och slänger armarna om hans hals. Jag skrattar lättat och klappar han över ryggen.

"Vad hände?" Frågar jag högt, i hopp om att han förstår mig även fast jag inte talar till honom genom tanken.

"Det var Daymare, jag såg honom, och han fick syn på mig."

"Skadade han dig?" Akimo skakar på huvudet.

"Nej, det var det som var det konstiga. Men sedan förstod jag varför." Jag ser konstigt på honom, vet han varför? "Vi tar det sen."

*

"Så jag och Akimo kan prata genom...telepati?" Joshua nickar och jag biter mig i läppen. "Hur?"

"Akimo har valt dig, och nu är ni länkade till varandra. Det är väldigt ovanligt, kanske något liknande händer vart århundrade. Du är unik, Skylar." Jag nickar långsamt, försöker ta in all ny information utan att sprängas av förvirring. "Men, det är en sista sak han måste göra för att ni ska vara...full länkade."

"Jag måste bita dig Skylar, det gör bara ont en stund." Jag ser chockat på Akimo, bita mig?

"Han måste-"

"Bita mig." Joshua ser konstigt på mig.

"Hur visste du-"

"Akimo berättade det för mig." säger jag och rycker lite lätt på axlarna. Han himlar med ögonen, men jag kan se ett litet leende leka i ena mungipan.

"Så, han ska bara bita mig, vart som helst?" Joshua nickar långsamt och Akimo börjar slicka min högra arm. Vi sitter samlad runt elden tillsammans med Joshuas familj och släkt. Det sitter och väntar spänt på vad som ska hända, vad som händer när Akimo biter mig.

"Är du redo?" Akimos mjuka och onaturliga röst ekar i huvudet och jag nickar bestämt.

"Gör det." Jag sluter ögonen och biter mig i läppen samtidigt som jag tar ett djupt andetag. Jag kan känna Akimos varma andedräkt mot min kalla hud, den leker över skinnet och värmer upp det stället där han ska bit mig. Joshua sitter redo med ett bandage och det ända som hörs är eldens sprakande och fladdrande lågor. Alla sitter knäppt tysta.

Sedan tränger sig Akimos tänder in i min mjuka hud. Först känner jag inget, men när han sedan drar ut dom igen smyger sig smärtan på. Den börjar i armen, sedan vidare upp till axeln där den sedan sprider sig över hela kroppen. Jag gnyr av smärta och biter frustrerat ihop tänderna. Gång på gång kväver jag ett skrik som istället förvandlas till ett flämtande.

Det känns som om frätande syra reser genom min kropp. Genom mina ådror och genom alla mina celler. Som om man bränner sig på kokhett vatten eller smält lim från en limpistol, fast det ständigt kommer nytt vatten och bränner minsta lilla del av min kropp.

Akimo slickar såret på armen och Joshua lindar sedan om det mjuka bandaget. Jag kvider och gnyr av smärta och resten av stammen ser förfärat på mig med en gnutta medkänsla. Akimo börjar också gny och helt plötsligt känner jag dubbelt så mycket sorg. Han lägger sig ner och drar besvärat tassarna över huvudet.

"Nu är ni sammanlänkade. Du kan känna hans sorg, hans glädje och frustation, och han kan också känna din. Men, ni känner också varandras smärta," och så gör han en gest mot Akimo. Som ser ut att ha lika ont som jag, vilket han tydligen har. Typ.

"Det är du och jag nu, Skylar. Jag kommer alltid sätta ditt liv, före mitt,"

Jag lägger mig ner bredvid Akimo, vilar huvudet på hans rygg, och sedan somnar vi båda där, full av smärta. Med minst tjugo par ögon som vakar över oss.

Jag vet inte om jag borde vara glad över att jag och Akimo inprincip blivit en och samma varelse, men en sak är säker. Nu känner jag mig trygg, och inte längre rädd. Jag kan prata med Akimo, och jag kan känna när han ligger illa till. Vilket är en stor fördel nu, nu när Daymare vakar över oss.

Men Akimo har ännu inte berättat, vad det var han förstod med Daymare tidigare idag. Varför han inte gått till attack, men jag antar att vi får ta det en annan dag. För nu vill jag bara bort från omvärlden.