"Skylar." Cadens ansikte flackar till framför mig och jag nickar åt hans viskning. "Svik mig inte."

Jag reser mig upp på ren fällen med svetten rinnandes ner innanför tröjan. Andningen är ojämn och jag skakar i hela kroppen. Bara en dröm Skylar, bara en dröm. Joshua kommer in i kåtan (tält som samer lever/levde i. Om jag inte minns helt fel ;D) och ser oroligt på mig. Jag skakar på huvudet som för att säga att inget har hänt.

Han pustar ut och kommer fram till mig, kryper ner under pälsen och lägger sig mitt emot mig. Men med lagom långt avstånd.

"Mardröm?" Jag nickar. Fast en mardröm vet jag inte riktigt om man kan kalla det, men hur ska jag annars förklara det? "Jag sover med dig inatt, om det är lugnt?" Ännu en gång nickar jag och ålar mig närmare honom, jag behöver känna någons närhet, få känna att jag inte är ensam.

Akimo kommer fram till oss och klämmer sig ner mellan oss. Vi båda skrattar och makar lite plats åt Akimo, sedan lägger jag en arm om honom och leker med hans päls. Han slickar mig över ansiktet innan han lägger sig ner och sluter ögonen, och likaså gör jag.

*

Solen tränger sig in genom glipan i taket, ser ut att bli en fin dag idag. Jag ser mig om och upptäcker att jag är själv i kåtan. Varken Akimo eller Joshua syns till.

Det enda jag fick reda på var att Joshua och hans familj är samer, och har levt här i all generation. Jag har alltid beundrat samernas sätt att leva på och hur de visar hänsyn till naturen. Så det är en stor ära att få vara här, och jag är evigt tacksam att de tog emot mig med öppna armar.

Jag fick kläder av Joshuas mor och ett vapen av hans far. De säger att jag ska känna mig hemma, som en i flocken, och det gör jag mer än gärna.

Jag smyger ut genom kåtan och sträcker på mig då jag kommer ut i solen. Luften är fri och himlen är alldeles klarblå. Det är som om jag är i en annan värld, en annan galax. Någonstans där tekniken inte tagit över, en värld utan bilar och avgaser. En helt underbar och fantastisk plats.

Tänk att det fortfarande finns ställen vi människor ännu inte åskådat, fria ställen. Tänk att hemma är vi tvungna att placera ut naturreservat för hålla oss människor borta och skydda djuren. Så ska det inte behöva vara. Så är det inte här.

Jag kommer på mig själv med att le fånigt stort mot himlen, men jag verkar inte vara den andra.

"Visst är det härligt?" Joshua ler mot mig där han står någon meter bort. Jag nickar skyggt med ett litet leende på läpparna.

"Ja, verkligen."

"Vill du ha lite frukost?" Jag nickar åt honom och följer efter han genom kåtorna. Rök sipprar upp mot himlen och jag känner doften av något grillat.
"Resten av flocken har redan ätit, men vi vela låta dig sova. Du verkar haft det tufft den senaste tiden." Jag nickar bara ännu en gång, omedveten om vad jag ska säga.

"Det har hänt..uhm, vissa konstiga saker." Joshua ser konstigt på mig och jag rycker lätt på axlarna. "Du vet, varg pälsen? Den jag använde som byxor."

"Mhm."

"Den var död när jag hittade den, vargen. Jag vet, det kan ha varit ett..djur som dödade den. Men det var inte det som var det konstiga." Jag pausar, andas. Med blicken fäst i marken ser jag inte när Joshua stannar och jag går in i honom. Besvärat gnuggar jag handen över pannan, han har ett hårt bröst.

"Skylar, vad-"

"Pälsen satt inte på! Den var lös när jag kom dit. Den flög av som om någon lagt en filt över den." Utbrister jag förfärat och slår ut med armarna. Joshua ser på mig som om han just sett ett spöke, och i nästa sekund vänder han sig om och springer. Chockat står jag kvar på snön och ser tomt framför mig. Något är fel, riktigt fel.

Efter ett tag kommer Joshuas mamma, Shara, och tar med mig till elden. Hon ger mig ett bröd och glupskt börjar jag roffa i mig den. Det här har jag verkligen saknat.

"Tack så jättemycket, det var verkligen jättegott!" Shara ler glädjandes åt mig.

"Jag är glad att du tycker om den, Joshua borde komma snart. Jag får en känsla av att ni behöver prata lite." Jag nickar och drar in benen i skräddarställning på den päls beklädda trädstammen.

"Jag antar det." Viskar jag tyst för mig själv och pillar löst med håret. Undra vart han tog vägen. Vet han vad det kan vara? Vad som springer runt i skogen och gömmer sig. Har de också upptäckt konstiga saker? Eller har det hänt något liknande förut.

Hur som helst är jag säkrare nu, nu när jag inte är ensam längre. Förut var jag rädd, dag ut dag in. Men inte längre, inte med Joshua.

Efter ett tag kommer Joshua och sätter sig bredvid mig på trädstammen. Jag vänder mig om och ser på honom, och det syns att han har något att berätta. Hans händer skakar och jag kan både höra och se när han sväljer. Jag tar tag i hans hand, och han blir nog lika chockad som jag. Men när jag inser att han inte tänker dra bort handen, klämmer jag åt lite löst för att visa att jag här.

"Förlåt." Säger han och ser ner på våra hopflätade händer. "Förlåt för att jag bara sprang iväg sådär. Jag var tvungen att prata med min far." Jag nickar förstående. Sedan ser han upp på mig och våra blickar möts.

"Vart är Akimo?" Frågar jag för att bryta den konstiga stämningen.

"Han är ute och jagar med min bror. Du vet, Akimo bodde med oss innan. Han var min då, men när jag var där nere, nedanför berget, hittade jag dig på stranden. Men de tillät mig inte att rädda dig. Så istället lämnade jag över det till Akimo, han är en smart varg, och jag visste att han skulle ta hand om dig." Jag ler. Tänk att Joshua lämnade sin egen varg, för att jag inte skulle vara ensam. Han kände inte ens mig då.

"Vad har han för namn här?" Frågar jag och drar försiktigt åt mig handen. För mig kommer han alltid heta Akimo, men det kan vara kul att veta.

"Regal, men jag gillar Akimo bättre. Så från och med nu är hans namn Akimo." Säger han och ler prövande. Jag nickar med ett leende dolt bakom masken.

"Han är naturligt vit va?" Frågar jag och Joshua nickar.

"Ja, ända sedan han var liten har pälsen varit lysande snövit. Vilket är en väldigt ovanlig färg på pälsen på en varg, men han är ju unik. På alla möjliga sätt och vis." Jag nickar instämmande. Ja, han är både smart och snäll. Om inte mer.

Vargskall längre bort bland bergen får mig att le och jag vänder mig om. Akimo kommer skuttandes längre bort med Joshuas bror, Jon, tätt intill. Joshua ler och vinkar. Men när de kommer närmare förändras allt, de ser inte så muntra ut, nästan rädda.

Akimo kommer fram och hoppar upp i mitt knä med fram tassarna. Han slickar mig över ansiktet och jag skrattar glatt. Men när Jon sätter sig mitt emot oss stelnar jag till.

"Ingen fångst?" Frågor Joshua och Jon skakar på huvudet.

"Det ser ut som om du sett ett spöke." Påpekar jag och lägger huvudet på sned. Han skakar förtvivlat på huvudet, något står inte rätt till.

"Det tror jag att jag har också."