När jag slår mig ner i soffan hemma hos Caden känner jag verkligen hur jag sjunker ner i det mjuka tyget, jag blundar och njuter av känslan, detta är något av det jag saknat mest. När Caden sätter sig bredvid mig slår jag upp ögonen och ler varmt, han skrattar och kysser mig vid tinningen. Jag drar upp benen till bröstet och lutar huvudet mot hans axel, vi flätar ihop våra händer i knät och sitter sedan bara där och njuter av stunden.

"Har du gått ner i vikt, Caden?" Det kanske är dumt att gå rakt på sak, men jag måste få ett svar nu. Jag orkar inte sitta och vänta, det är onödigt att dra ut på det.
Han suckar och smeker med tummen över min handrygg, kanske han funderar över vad han ska säga. Allt jag begär är sanningen.

"När du var borta hade jag det mycket svårt att fortsätta som vanligt, att inte veta om du...mådde bra, det tog kål på mig." Han pausar och ger mig ett snett leende innan han ser ner på våra händer igen. "Under en period åt jag inget, jag kunde inte förmå mig att äta när du kanske satt strandsatt ute på en öde ö utan någonting att mätta din hunger med, det var en spärr som stoppade mig från att ta hand om mig själv. Jag gick ner hela 10 kilo innan jag insåg vad jag gjorde med mig själv." En tår faller sakta ner från min kind, hur kunde han göra såhär mot sig själv?

"Slutade du? Slutade du att svälta dig själv?" Frågar jag och torkar bort ännu en tår med min fria hand.

"Inte förens jag fick beskedet att de hittat något, hittat dig." Det var ju endast igår, hur länge höll han på sådär?

"Men du ska sluta nu? Du ska börja äta bra igen va?"

"Ja, nu när jag har dig vid min sida," där brister tråden jag hållit i så länge, tårar börjar ösa ner längs kinderna och jag snyftar högt. Caden drar mig in i hans famn och lägger armarna om min sköra kropp samtidigt som han smeker mig försiktigt över håret. Mitt huvud vilar mot hans bröst och tröjan han bär kläs redan av en blöt fläck, hans kroppsvärme sprider ett visst lugn inom mig och jag kurar ihop mig ännu mer intill hans bröst.

Jag har saknat hans kramar och hans kyssar, jag har saknat hans smekningar och hans leenden, men mest av allt har jag saknat honom. Mina fina Caden. Och nu har jag honom äntligen vid min sida igen och jag kommer aldrig släppa taget om honom.

Jag drar ifrån och ser upp på hans ansikte, möter hans blick. Hans ögon är röda och svullna, trots det är de nog endast hälften så illa som mina. Jag torkar bort en av hans tårar med tummen och låter den sedan vila på hans läpp.

"Kan du lova mig en sak?" Han nickar försiktigt, sväljer. "Lova mig att aldrig behandla dig själv illa igen, på något sätt." Säger jag och ser in i hans gröna ögon, de vackraste ögonen jag sett.

"Jag lovar, om du lovar att aldrig lämna min sida igen." Sedan kolliderar våra läppar och jag känner vargen yla inom mig.

***

Bara epilogen kvar nu, ojojoj.

NÄR SOLEN GÅR NER ÄR PUBLICERAD! Like wHAT? Inlevelsen är uppe och läsbar, första kapitlet kommer efter epilogen till den här boken!

Tack för allt. Ni är så sjukt fina allihopa!

Kram Emma