Ett ljus, som från en strålkastare, bländar mig då jag slår upp ögonen. Jag för upp handen som skydd och kikar ut för att försöka se vad det är som sker. Människor i olika dräkter och västar klarnar upp sig framför mig. De kommer närmre, samtalar med varandra, men jag förstår inte ett ord av vad de säger.

De böjer sig ner vid min sida, säger något, men allt som hörs är ett tjutande ljud. Jag försöker säga något, men jag är inte kapabel till det, det är som om jag har en stor slemklump i halsen som hindrar allt som ska ut. Jag ser mig omkring för att försöka få syn på någon jag känner igen, men hela mitt synfält är alldeles suddigt, endast på nära håll kan jag skymta vad som finns framför mig.

Det hjälper mig upp sittandes och jag ser ner på marken, Akimo. De kollar hans puls, tittar på hans sår, säger ytterligare något jag inte uppfattar. Bara han är okej, vid liv, så är jag det. Det tjutande ljudet i trumhinnorna tonar långsamt bort och jag kan höra röster, dock inte vad de säger.

Någon kommer och hjälper mig upp på benen och genast kommer smärtan i benen jag tidigare jag kände tillbaka, som ett skott rakt genom vaden. Jag faller ihop men personen är snabb nog att ta emot mig innan jag når marken, han ropar till sig någon annan och tillsammans hjälper de mig ut ur gläntan, genom skogen, ut till isen. De för mig till en stor, röd helikopter som står på den tjocka isen och lämnar över mig till några andra. Jag får sätta mig på kanten medan de undersöker mig, sedan ger de mig en filt som jag virar tätt runt min kalla kropp.

Jag börjar kunna ta in vad de säger nu och ser nästan som vanligt, men ännu känner jag mig otroligt svag. Efter att jag svarat på några frågor, efter ett par muggar vatten för att rensa upp lite i halsen, lägger jag mig ner och kurar ihop mig till en boll. Vinden smeker mig över ansiktet och kryper in under skinnet, men jag tycker endas det är skönt.

Efter ett tag ser jag någon komma springandes mot mig, jag sätter mig upp och ser ut över isen, honom känner jag igen mycket väl. Joshua slänger armarna om mig när han når fram och jag skrattar lättat mot hans axel.

"Du fattar inte hur orolig jag varit!" Säger han och drar armarna tätare runt mig, som om han är rädd för att jag ska försvinna. Jag har inget att säga så jag kramar honom bara hårt tillbaka.

I ögonvrån ser jag Kira komma gåendes med valparna, de verkar finnar ro igen, men Kira är väl orolig för Akimo. Vilket jag också är, men han klarar sig, han är en stark varg.

Hoppas jag.

"Vart kommer de här ifrån?" Frågar jag Joshua och nickar mot alla människor som är på plats när han satt sig bredvid mig i helikoptern.

"Jag såg de åka förbi uppe i himlen medan du slogs med Daymare, så jag använda elden för att få deras uppmärksamhet. Tack och lov såg se mig och tillkallade sedan en patrull till med sjukvårdare efter jag berättat om dig, eftersom det var dig de letade efter." Mig? Letade de efter mig? Varför skulle de leta efter mig...om inte, Caden.

"Du har inte sett någon annan förutom alla dessa med västar?" Frågar jag i hopp om att Caden är här, men han skakar på huvudet och lyckan jag nyss kände sjunker ner till botten igen.

"Nej, hurså?" Frågar han och ser på mig, men jag slår ner blicken i knät och rycker på axlarna.

"Nej ja-...jag bara undrade," jag ger honom ett litet leende innan jag lutar mig utmattat mot hans axel.

"Du tänkte på Caden, va?" Frågar han och jag suckar, men det är ju sant, jag inte ljuga för honom.

"Ja, jag saknar honom," han lägger en arm runt mina axlar och drar mig närmre.

"Jag förstår det."

Jag ser hur några kommer gåendes ut ur skogen bärandes på en bår, genast ser jag vem som ligger på den.

"Akimo!" Utbrister jag och hoppar ner från helikoptern. Filten faller av mina axlar då jag springer fram till den livlösa vargen, jag går vid hans sida medan de för honom till en helikopter. De har lindat bandage runt hans sår och torkat bort blodet i pälsen, skött om de. Jag ser hur han andas, hur bröstkorgen höjs upp och ner, men hur länge till?

"Kommer han överleva?" Frågar jag och ser upp på en av sjukvårdarna.

"Vi tror det, men det var i sista sekund som vi stoppade blödningen. Han har en jobbig natt framför sig," de skulle bara veta vad han har varit med om halva natten redan, kanske han tar sig igenom det här.

De för in honom i helikoptern och genast börjar de pyssla om honom, jag stannar några meter ifrån och ser på medan de stänger igen dörren. Isolerar honom från allt utanför. Joshua lägger filten om mig och drar in mig i hans famn, utan att protestera lutar jag mig mot hans bröst. En kram är allt jag behöver just nu.

Kira kommer och puffar lät på mitt benen och jag hukar mig ner i hennes höjd, låter handen smeka hennes lena päls.

"Han klarar sig ska du se," jag säger det både för att trösta Kira, men också för att intala mig själv. Han kommer klara sig. Det är så lätt att säga, men svårare att tro på. Hon stryker nosen mot min han och jag ler, Akimo är lyckligt lottad.
Valparna kommer skuttandes mot oss och jag ler ännu bredare, det är sjukt vad de har växt på så få dagar. De kastar sig upp i min famn och slickar mig glatt i ansiktet. De små svansarna viftar vilt i luften och små, korta skall ekar genom natten. Jag känner mig lättad, lättad över allt nu är över. Jag kan äntligen andas ut, och troligen få komma hem igen. Efter all den tid jag varit här, kanske jag får se min familj igen. Jag menar, det kan ju inte bara lämna mig här.

Ett högt brummande ljud hörs till ovanför oss och valparna hoppar av mig, skrämt kryper de ihop vid Kira. Jag ser upp mot himlen, ännu en helikopter far förbi i skyn. Den landar en bit bort och jag ser på medan de öppnar dörrarna och hoppar ut, men dessa människor har inga västar eller dräkter. Jag ser mot Joshua med ett frågande öga men han rycker endast på axlarna, lika omedveten som jag. Jag ser tillbaka till männen och misstar jag mig inte helt känner jag igen ett av ansiktena där. Är det...? Kan det verkligen..? Han får syn på mig och våra blickar möts, det är som om allt står still, som om tiden just bestämde sig för att sluta gå.

Sedan sker allt inom en sekund.

Han börjar raskt gå åt mitt håll och hade jag inte varit helt paralyserad av chock hade jag nog varit halvvägs på väg till honom just nu. Caden. När det slår mig att det här verklighet, att det här verkligen händer, börjar jag springa. Vinden fläktar i håret och trots att det brinner i låret fortsätter jag springa. Glädjen rusar genom mig som ett fyrverkeri som är på väg att explodera, farandes genom skyn, och när jag slänger mig i hans armar exploderar den. Tårar hotar bakom ögonen och jag inte annat än att släppa ut de. Jag trycker mig mot hans bröst, känner de välbekanta armarna hålla mig varsamt, känner hans kroppsvärme sprida sig ut i varenda liten cell i kroppen. Jag är hemma.

"J-jag har saknat dig," flämtar jag fram och trycker mig närmare honom, han kysser mig på pannan och släpper lös tigern inom mig, eller borde jag säga vargen.

"Du skulle bara veta hur mycket jag saknat dig, det har inte gått en dag utan att jag tänkt på dig." Säger han och ser mig i ögonen, det värmer i hjärtat och jag ler. Ännu ett par tårar letar sig ner för min kind och jag skrattar till. Försiktigt torkar han bort tårarna med tummen och ler varmt tillbaka, ser jag inte helt fel skymtar jag en tår falla ner för hans kind.

Han lutar sig fram och kysser mig på läpparna, den är mjuk och försiktigt, som om han vill ta vara på varenda liten sekund av den. Trots det är det tillräckligt för att släppa lös ett helt zoo, det pirrar i magen och jag ler genom hela kyssen.

"Jag har längtat efter få göra så där," säger han sedan och flinar lekfullt, jag skrattar och kysser hon sedan på kinden innan jag trycker mig mot hans bröst ännu en gång. Att ta tillbaka den tid vi förlorat är omöjligt, därför vill jag ta vara på varenda liten sekund vi har nu.

"Åh Caden, lämna mig aldrig igen."

GOTT NYTT ÅÅR!!!
(Inte läst igenom, som vanligt...)

Kan inte tacka er nog för allt ni gjort för mig, tack tack tack!

- Emma