Joshuas pov

Ännu ett ryt ekar genom natten, skickar kalla kårar längs ryggen, får håret i nacken att resa sig, får oron att växa.

Vi har inte gjort annat än att sitta i skenet från brasan och stirrat in i elden, på lågorna som sträcker sig upp mot himlen. Väntat på ett tecken, men förgäves. Inget har synts till på flera timmar. Vi har bara hört, hört hur Daymare ryter, men vi kan inte avgöra om det är bra eller dåligt. Om det är utav smärta eller makt.

Maten börjar ta slut och vi har nästan inget vatten kvar, orken rinner ur oss som sand i ett timglas och jag tror hoppet börjar ta slut hos oss alla. Vi har inget att hålla fast vid längre, allt är som bortblåst.

Jag ser mot Kira som ligger med huvudet på sned, undrar om hon vet något, men det kvittar ju ändå. Jag förstår ju inte henne, hon skulle omöjligen kunna berätta det för oss.
Jag ser på valparna som sover tungt vid hennes sida, de gnyr och rullar runt i sömnen, som om de drömde något obehagligt. Stackars valparna om Akimo inte klarar sig, ingen fadersfigur att växa upp med.

Tanken får oron att växa sig ännu större och jag försöker slå bort alla negativa tankar, men det är svårt. För att sluta tänka negativt måste jag hitta något positivt, och det känns i princip omöjligt just nu.

En liten valp knuffas undan från sina syskon och vimlar till på isen, rullar ut på det frysta havet. Kira lyfter på huvudet och ser på den, men hon verkar inte riktigt kapabel till att göra något. Jag reser mig för att gå dit och hjälpa stackarn. Kira ser på mig då jag lyfter upp den lilla valpen i famnen, ser till så att jag är försiktig med hennes unge, sedan lägger hon utmattat ner huvudet på pläden igen. Jag stryker valpen försiktigt över pälsen och känner de mjuka stråna leka under handen, jag har alltid vela haft en hund, men vi har ont om sådana här.

Jag kliar den lilla pälsbollen mellan öronen och den verkar genast börja slappna av. Ett leende sprider sig på mina läppar då jag sätter mig ner med valpen i mina armar och känner hur den sprider någon typ av lugn inom mig, söt och fridfull, vad mer kan man begära?

Jag känner hur Kira iakttar mig och möter hennes blick, ser hur hon skänker någon slags typ av tillit, som om hon vet att hon kan lita på mig nu. I början var det lite stelt mellan oss, men det har klarnat upp genom tiden.

"Allt kommer bli bra igen," en röst dyker upp i mitt huvud som jag aldrig hört tidigare, jag ser mig chockat omkring men ingen verkar sagt något. De andra sover och Kira kan väl inte...äsch, det var säkert mitt inre medvetande, eller så håller jag på att bli galen, psykiskt sjuk. Trots det tror jag på orden, de ger mig hopp.

Plötsligt hörs något dovt och högt ovanför oss och jag lyfter blicken, något stort rör sig genom natten och blinkar med små lampor. Jag reser mig upp för att kunna se den bättre och får dra valpen närmare mig för att inte tappa den. Tillslut ser jag vad det är för något. Den flygande fisken.

God jul i efterskott! <3 (till er som firar jul) Hoppas ni hade en underbar dag tillsammans med familj och vänner, om inte skänker jag er en stor kram!

Så taggad på mina kommande böcker, kommer bli sååååååååååÅåÅåÅÅÅå mycket bättre, ihihiihihih.

Kram på er

-Emma

Ps. Q/A imorn eller söndag, sista chansen nu ;D