Det känns som om en stöt far genom oss och vidare in i Daymare när tänderna borrar in i hans tjocka hud, som kokande vatten. När den far genom oss känns det som en brinnande kraft, något fullt med makt och adrenalin, men innan den lämnar oss är det som om den exploderar med svidande stötar som far vidare in i Daymare.

Det hela är så nytt, från ett så pass annorlunda perspektiv från vad jag tidigare haft, en helt ny upplevelse. Jag får se det hela i Akimos perspektiv, vilket jag måste säga är en aning skrämmande. Helt plötsligt är jag mer medveten om vad som sker och vad som finns runt omkring mig. Jag känner allt mycket starkare, ser allt mycket klarare. Det är som att jag dubblat mina sinnen.

Daymare ryter så öronen blöder och varmt, tjockt, blod rinner mellan tänderna, smaken av metall blir starkare allt eftersom. Det svider vid magen och på benet, där Akimo tidigare skadade sig. Jag tycker det borde kännas annorlunda, att skrapa upp knät som människa borde väl ända skilja sig från att göra det som varg, då allt bytt plats, men jag känner ingen skillnad. Det känns som när man som liten skulle lära sig cykla, om och om igen försökte man, benen tog stor stryk. Till slut gick det, och glädjen som rusade genom en gick inte att kontrollera, den var överväldigande. Rätt som det var hade man tappat balansen och stupat framåt över cykeln, över styret. Sådan smärta är ändå den bästa, då man försökt, försökt lyckas med något. Man vet att det var värt det, att smärtan kom från något bra.

Plötsligt känns det som om en blixt far rakt genom oss, klyver oss på mitten. Jag flyger iväg från Daymare, landar en bit bort på den fuktiga mossan. Luften far ut ur lungorna på mig och det dunkar vid skulderbladen. När jag ser ner på mina händer så är de händer igen, inte tassar, utan de har fingrar och naglar. Jag ser runt om mig och upptäcker att Akimo ligger en bit bort, precis som jag känner mig ser han helt matt ut.

För en sekund möter jag hans blick, som säger mer än tusen ord, nu är det bråttom. Med en snabb skymt upp mot månen reser jag mig upp på tunga ben, helst av allt vill jag bara lägga mig ner och låta ödet gå sin egen väg, strunta i allt, allt jag kämpat för. Men istället reser jag mig upp och söker med blicken efter min dolk. Något glimmar till i skenet från månen och direkt för jag mina ben ditåt. Jag ser det silvriga bladet och det bruna skaftet inlindat med renskinn och inser att det är det ända hopp jag har kvar, endast en liten dolk. Trots allt kan den avgöra så mycket, den kan avgöra vårt öde.

Jag greppar tag om skaftet och håller det så pass hårt att det känns som att den kommer smulas sönder mellan mina fingrar, så pass att den omöjligen skulle kunna lämna min kalla hand. Jag ser mot Daymare, besten som vänt våra liv upp och ner, ser på honom med brinnande hat och avsky.

Det är nu eller aldrig.

Han närmar sig Akimo med stora men långsamma steg, gläfsar av smärta. Hur mycket han än försöker dölja det, ser jag hur ont han har. Han haltar med vänster framtass och det rycker längs ryggraden, han är svag och det måste vi utnyttja. Om bara någon minut står månen högst på himlen och då återfår han sin styrka.

Jag släpar benen efter mig över marken, kämpar genom smärtan som brinner i låren och ner i smalbenen. Som glassplitter som forsar genom mina ådror. Det dunkar i armarna som om någon stod och boxade på dem och det är alldeles vimsigt i huvudet. Då och då slocknar det framför ögonen och jag får stanna till för att inte falla ihop.

När jag står bakom Daymare och ser på hans gigantiska gestalt, ser hur han ska anfalla Akimo, hur han lyfter på tassen i ett hot. Just som han svingar den mot Akimo skriker jag så det svider i halsen, skriker ut all min ilska, all min smärta och all min sorg. Skriker för att säga att det är nu det är över, jag har fått nog. Jag ser hur han reagerar, rycker till, men innan han vänder sig om skär hans vassa klor Akimo på magen. Direkt tar en mörkröd nyans form på hans vita päls och jag känner hur det brister i hjärtat. Akimo. Vem som helst men inte Akimo!

Daymare ser på mig som den best han är, borrar in ögonen i mina, andas kraftigt. Hatet lyser som när man drar upp ljusstyrkan på mobilen när det är mörkt, starkt.

Han reser sig upp på bakbenen och ryter, då tar jag chansen. Jag springer in under honom med dolken i ett fast grepp, håller upp den framför mig. Plötsligt känns det som om allt går i slow motion. Jag ser hans förvånade reaktion, ser Akimo som ligger borta på snön alldeles medvetslös, ser hur månen når sin högsta punkt, hur den förändras, ett mörkt, blått skimmer omsluter den och den blir alldeles blå. En mörk stråle skickas ner mot jorden i all hast, snabbt som ljuset. Jag tar sista steget och borrar sedan in dolken i hans bröst, där hjärtat bör sitta.

Strålen som tidigare sökt efter honom bryts och försvinner, istället kommer ett ljusblått ljus lysande ut genom ögon och mun på honom. Hans kropp delas i tusen bitar av det blåa skenet och han ryter så det börjar pipa i öronen. Sedan exploderar han. Det är som om en våg sköljer över ön, ut över isen, det är som om all oro sköljs bort. Ett moln av svart stoft försvinner i upp i natten och kvar finns bara det blåa skenet. Något befinner sig inuti det, men jag lägger ingen mer tid på det. Med snabba men smärtfyllda steg springer jag bort till Akimo, jag faller ihop vid hans sida och placerar min hand på hans kind. Aldrig trodde jag att han skulle bli offret. Det brinner bakom ögonlocken och jag känner tårarna hota, en stor klump tar form i halsen och trycker som om den försökte komma ut. Jag lutar mig ner och vilar huvudet mot hans varma päls, låter tårarna falla. Jag skriker, skriker än en gång för att få ut allt jag känner, allt jag stängt inom mig under en så långt tid. Mest skriker jag av min förlust, för Akimo, för sorgen som brinner i mig som en flammande eld. Sedan blir allt svart, det sista jag hör är pipet som ringer i öronen och mina egna snyftningar.

Shit, snart slut.

Kapitlet är slarvigt skrivet, ber om ursäkt för det.

Lite sent i boken för en Q/A men vi kör ändå, tack för frågorna jag redan fått, it makes me happy. Ni har några dagar kvar att ställa frågor så passa på nu, den kommer upp senast på fredag ((: kanske kommer ett kapitel då också.

God jul så länge!! Bästa ni

- Emma