Natten är kall, kylan ligger som ett täcke över ön, som is över en sjö, och mörkret är kompakt. Joshua sitter framför brasan och ser in elden, in i lågorna som slickar träet, de har tänt en brasa vid strandkanten, under ett stort träd. Röken letar sig upp i den svarta natten, upp till stjärnorna på himlavalvet och försvinner sedan ut i tomma intet.

Han är orolig, orolig för Skylar. Rädd för att hon ska råka illa ut, rädd för att hon är skadad. Han hade först tänkt springa efter henne, men han vet att hon hade blivit sårad. Inte för att hon ser det som att han inte tror hon kan klara det själv, utan för att hon skulle klandra sig själv om han blev skadad, och han kan ju inte garantera att han lyckas undvika det. Fast är det verkligen rätt, rätt val, att låta henne göra detta själv?

Fast hon har ju Akimo.

Joshua ser mot Kira som ligger hopkurad vid brasan tillsammans med valparna, som ligger lite huller om buller, på och under varandra, tryck mot sin mor för att hålla uppe kroppsvärmen. Det sover djupt, trots oroligheten som vilar i luften, men de är väl försmå för att förstå.

De andra sover också, på underlag och under pälsar, men Joshua förmår sig inte att sova, därför erbjöd han sig att vakta.

Kylan ligger som en vägg bakom honom, dit värmen inte når, håller honom inom en bubbla. Vinden viner i träden, det doftar aska och snö virvlar omkring på isen, i blåsten.

Han önskar att allt detta var över, att Daymare var död och Skylar trygg och i säkerhet. Han önskar att skräcken försvann, att lugnet och tryggheten la sig över ön igen, men mest av allt önskar han nog att det aldrig hade hänt. Allt det de varit med om är ett trauma för livet, oförglömligt, skräcken han känt kommer jaga honom livet ut. I drömmar och i hans vardag, inget kommer någonsin bli sig likt igen.

Ett mörkt, hjärtskärande yl borrar sig in i trumhinnorna. De andra vaknar och lyfter på huvudet för att se vad det är som försiggår. Joshua placerar händerna över öronen och vänder dig om mot ön långt där borta, känner oron gro i magen som vatten i ett sjunkande skepp.

Skylar och Akimo har kastat sig mot Daymare, huggit fast i hans hals och hänger i luften. Nu när de är ett är de större, starkare och uthålligare, vilket är en stor fördel. Daymare ylar av smärta och det hamrar i öronen av det hemska ljudet, men ännu håller de sig fast i skinnet vid halsen. Mörkt, tjock blod sipprar ut och droppar ner på snön, färgar den röd.

De släpper taget och flyger iväg en bit, landar några meter bort på alla fyra. När de rör på sig och agerar skickas det, precis innan, till en sammankopplad källa, vilket gör att den andra är beredd på det, och på så sätt fungerar det att vara i en och samma kropp. Det är komplicerat, men användbart.

Daymare ser frustrerat på varelsen framför honom, andas högt genom näsan som en tjur. Hans röda ögon lyser skrämmande i mörkret och hans hållning är krokig. Skylar ser månen i ögonvrån, högt uppe på himlen, och inser sedan att tiden snart är slut.

I ett skutt kastar de sig än en gång mot Daymare, med all kraft de har, för att bekämpa denna best en gång för alla.

Kort och dåligt but I'm tierd. Blame it on the night.

Haha, sowwy.

Ni är så underbart fina allesammans, glöm aldrig att du är underbar och älskad! (:

Kram Emma x