Caden leker me mitt hår, hans beröring skickar rysningar längs ryggraden och ner i tårna. Han viskar fina ord i mitt öra där vi ligger i hans soffa, kysser mig då och då på tinningen. Själv ser jag på filmen som spelas på den lilla platt tv:n, Titanic. Jag älskade den filmen när jag var liten, och det gör jag fortfarande. Den är bara så vacker, men ändå så sorglig.

En tår letar sig ner längs min kind då Rose släpper taget om Jack, hans smuts-blonda hår och gudomliga ansikte försvinner ner under ytan. Trots att jag sett filmen flera hundra gånger gråter jag alltid under den här scenen, det går inte att hindra.

Caden torkar bort tåren med handryggen och ler mot mig, jag skrattar innan jag lyfter på huvudet och lämnar en mjuk kyss på hans läppar.

"Lova mig att vi aldrig skiljs åt," ber jag med pannan mot hans och näsorna snuddandes vid varandra.

"Jag lovar,"

Ett bländande ljus får mig att slå upp ögonen, det är stort och alldeles kritvitt. Först tror jag att det är en fallande stjärna, men den kommer mot oss alldeles för långsamt, som en fjäder faller mot marken. Ju närmre den kommer desto tydligare blir den, en människa tar form i det ljusa skenet, en tjej med vackert blont hår och vita kläder. Först får jag för mig att det är en ängel, men vad skulle en ängel göra här på jorden?

På andra sidan gläntan ser jag Daymare, han har också stannat upp i det han gör, för att se vad det är som händer. Vad som är på väg hit. Akimo syns till några meter ifrån Daymare, han ligger alldeles stilla på den fuktiga marken, blodig. Han är skadad.

Precis som jag ska resa mig upp landar flickan på marken framför mig, spärrar min väg till Akimo. Jag ser på henne som om hon är tokig, men efter ett tag känner jag igen henne, och jag inser att det måste vara en dröm.

"S-sofie?" Får jag fram på darrande röst och skakiga läppar, jag ser på henne i chock, det känns som om både tid och rum står still. De välbekanta ögonen, hennes unika ansiktsdrag och hennes leende.

Hon ler försiktigt, sedan tar hon mina händer i sina och allt runt om oss försvinner. Det är som om vi står i ett tomt rum med helvita väggar, allt är vitt, vitare än snö.

"Hej." Händerna som håller i mina är alldeles kalla, nästan så att jag inte kan känna dem, men jag ser hur de omsluter mina. Jag ser att de är där.

"V-vad-"

"Jag vet att du säkert har tusen frågor just nu, och för att svara på din första så är jag här för att hjälpa dig, men jag har inte mycket tid på mig." Jag nickar, förvånat, men ändå glad över att äntligen få se min vän igen, min själ syster.

"Du kan inte besegra Daymare Skylar, inte själv. Du och Akimo måste göra det tillsammans, ni måste bli ett med varandra." Hennes ord gör mig förvirrad, men det måste betyda något, så jag nickar som svar. Låstas att jag förstår henne.

"Tiden rinner ut. Egentligen får jag inte prata med dödliga, med dig, men jag var tvungen. Jag är fast mellan liv och död, ett ställe dit en stjäl kommer om den har något som drar den ner mot jorden, något som håller den fast, de kallar det limbo. Jag är i limbo och kommer vara kvar här tills jag känner fri, ren, tills det jag alltid jobbat för slår in, och det kommer inte att hända förens du är i säkerhet. Du måste göra det här, du kan klara det här. För mig, för Caden, för dina föräldrar, för Akimo och för hela världen. Jag tror på dig, du måste vara tro på dig själv."

"Kommer jag få se dig igen?" Frågar jag försiktigt, hjärtat bultar hårt i bröstet och jag rädd för det svar jag kommer få, hur ska jag klara mig utan henne?

"På ett eller annat sätt kommer vi ses igen, men tills dess ska du veta att jag alltid finns hos dig, här," och så lägger hon handen över mitt hjärta. Trots hennes kalla substans sprider det sig en värme inom mig, den börjar i hjärtat och åker ut i varenda cell i kroppen. Den får blodet att rusa inom mig och jag känner mig som ny, kraftfull, som om inget kan komma i min väg.

Hon ger mig ett sista leende innan hon backar undan från mig, min hand faller sakta ur hennes grepp och det känns plötsligt väldigt tomt. Hon börjar blekna bort framför mig och jag får för mig att kasta mig över henne för att hålla henne kvar här med mig, men jag vet att jag måste släppa taget. Så istället sträcker jag ut min hand efter henne, men det finns inget där att ta emot den, istället åker den igenom hennes tomma skepnad.

"Jag älskar dig, Skylar," viskar hon innan hon lyfter upp i den mörka natten. Snabbt som ljuset försvinner hon från jorden och upp till himlen, där lägger hon sig som en stjärna på himlavalvet, lyser starkast av alla.

"Jag älskar dig med Sofie," den finaste ängeln på jorden, i himlen.

Snabbt vänder jag mig mot Akimo och springer till hans livlösa kropp, jag faller ner på knä vid hans sida och ser ett gapande sår på magen, det blöder från benet och han har ett stort rivsår på kinden. Jag sträcker ut händerna mot honom för att kunna hjälpa, men så fort jag snuddar vid honom känns det som om en stöt far genom mig. Allt blir svart för en sekund innan jag åter igen får en bild av min omgivning. Hela gläntan har vänt på sig. Det är som om mark och himmel blivit vägg. Jag inser snabbt att jag ligger ner och när jag ser mig om är det ett par vita tassar som syns framför näsan på mig. Ett sår likt Akimos syns till på högra frambenet, blodet är varmt mot huden och ser jag inte helt fel så drar såret ihop sig, som om det läker. Jag reser mig upp på alla fyra och får genast syn på det köttiga såret på magen. Vad är det som händer?

En vindpust får den vita pälsen att svaja i luften, friskar upp min hjärna, och jag inser att jag är i Akimo. Vi har blivit ett.

Satsar på att nästa kapitel kommer upp senast på måndag, hihi.

Älskar er, ni är bäst, så sjukt fina allihopa.

Tusen kramar

-Emma