Han har inte fått syn på oss ännu, ännu har vi en chans att fly, springa vår väg, men allt detta sökande till ingenting? Nej, jag var född till att leda denna kamp, född till att besegra Daymare, och det är vad jag sa göra.

Jag tar upp dolken som suttit fastspänd på tygväskan jag bar med mig, dolken som kan rädda mitt liv, dolken som jag värderar mitt liv på. Jag vet att det inte är mycket att komma med mot en sådan best, men det är allt jag har.

Hans rygg är täckt av pansar, men magen är lika mjuk som en hundvalp. Jag minns det de berättade för mig, att han endast är skyddad över ryggen, att magen är där jag ska satsa, men hur ska jag göra det på en fyrbent, två meter hög best som ständigt går med magen ner i marken.

Jag ser på Akimo som utmattat ligger på den fuktiga marken, hans tassar rycker var tredje sekund och hans andning är hackig. Hur kan Daymare ha sådan verkan på Akimo men inte på mig, varför. Jag vänder mig mot Daymare som forfarande står med ryggen mot oss, hur kan inte han känna av att vi är här, när Akimo känner av hans närhet så pass mycket? Eller så vet han att vi här, han bara väntar på det rätta tillfället, rätta tillfället att slita oss i stycken.

Jag slänger ner väskan på marken innan jag börjar gå fram till Daymare med ett hårt grepp om den lilla dolken, samtidigt som jag tar ett djupt andetag för att behålla lugnet. Svett pärlor börjar ta form i min panna och hjärtat bultar hårt i bröstet, jag får bita mig läppen för att inte börja skaka.

När jag står endast en meter bakom honom slutar han att andas, eller..hans bröstkorg slutar höjas upp och ner. Han står alldeles stilla som om han lyssnar efter mig, som om han kan höra mina andetag. Min andning blir kraftigare och jag känner hur rädslan äter upp mig inifrån, så som eld slukar ett hus. Jag måste komma på en plan, att improvisera funkar inte nu. Antingen försöker jag undvika hans attacker och hela tiden fokusera på hans mage, eller så avleder jag honom på något sätt, men hur.

Precis då slänger han sig runt i ett svep, hela marken vibrerar då han rör sig och plötsligt står vi öga mot öga med varandra. Han ser hungrigt på mig, blicken är fylld av ilska och ögonen som tidigare var svarta har nu skiftats till en röd, lysande färg. Redan nu känner jag mig alldeles hjälplös.

Hans andning är djup och blicken tom, som i trans. Som om han blir styrd, vilket han blir, av demonen. Känslan av att en demon ser på mig nu är skrämmande.

Månen har lagt sig betydligt högre på himlen, det är inte lång tid kvar nu, tiden rinner ut.

Helt oväntat ekar ett ryt genom den tunga natten och Daymare går upp på baktassarna i ett hot, jag tar ett steg bakåt av chock och ser upp på den gigantiska besten. Hans svarta päls glänser i skenet från månen och rör på sig i vinden, rycker dramatiskt. När han landar med framtassarna på marken igen vibrerar marken så pass mycket att jag håller på att tappa balansen, men ännu är det fast mark under fötterna på mig.

Jag känner hur Daymare gör sig redo för att gå till attack, jag ser det på honom, och plötsligt känns det som om alla mina sinnen vidgas. Min syn blir klarare i det nästan kompakta mörkret och dofterna starkare, doften av köld och fukt. Marken känns fastare under mina fötter och jag kan känna hur kylan från dolkens skaft i borrar sig in i handflatan. Jag blir medveten om att jag är alldeles torr i munnen, som i en öken, och Daymares andetag blir plötsligt högre som om han stod och flåsade i mitt öra. Jag kan höra vinden bland trädkronorna och hur stammarna knakar då de rör sig, det är som om en helt ny värld öppnat sig.

Med ett fast grepp om dolken gör jag mig redo för att gå till attack, redo för att göra slut på denna best.

Hjärtat pulserar i bröstet och rädslan brinner i mig som en flammande eld, mina händer skakar och mina ben är alldeles knäsvaga. Det känns som om jag kommer att falla ihop på stället här och nu.
Helt plötsligt springer han emot mig och jag kastar mig åt sidan innan jag springer ifrån honom, men när jag vänder mig om så är han genast bakom mig. Doften av blöt hund tränger sig in genom näsborrarna och en svidande smärta skenar genom kroppen. Hans klor klöser min mage och jag faller hjälplöst bakåt, mossan tar emot mig så fallet bli mjukt, men rivsåren svider enda ut i fingertopparna.

Jag klämmer åt dolken och ser kvidandes upp Daymare, han flåsar som en tjur där han står, och hade vi varit i en tecknad film hade det sprutat rök ut ur både näsa och öron på honom.

På svaga ben reser jag mig upp igen, backar långsamt ifrån honom. De tomma ögonen stirrar stint, hur det ens är möjligt, men de ger mig dåligt samvete. Som om det är jag som gör fel.

Plötsligt för han huvudet mot mig för att bita mig, men jag agerar snabbt och hoppar istället upp på honom. Dolken trycker jag in i hans nacke för att hålla mig fast, vilket får han att ryta av smärta. Det ekar i trumhinnorna så att synen blir alldeles suddig och blod sipprar ut på min hand, den är alldeles tjock o kall. Inte varm som "vanligt" blod. En rysning åker längs armen och upp i nacken, jag drar upp axlarna till öronen och blundar.

Plötsligt börjar han att skaka vilt på huvudet, jag flyger fram och tillbaka på hans enorma panna, mellan öronen. Greppet om dolken blir svagare och jag kämpar för att hålla mig kvar, men han är för stark. Dolken försvinner ur min hand och jag känner luften omfamna mig, världen flyger förbi mig, det går för fort för att jag ska uppfatta omvärlden. Något hårt slår emot min rygg och luften försvinner ur lungorna, det flackar till framför ögonen och jag faller ner mot marken. Det dunkar i ryggen som om någon står och boxar på den med all kraft den har och jag får kämpa för att hålla mig vaken.

Framför mig står Daymare, några meter bort, stor, svart och suddig ser jag honom i mitt synfält. Dock kan jag inte se vad han gör för något, vad som är hans nästa drag. Akimo syns till bakom honom, en liten vit fläck, och ser jag inte helt fel rör han på sig. Huvudet glider ner mot marken, mossan kittlar mig bakom örat och jag ser upp mot himlen. Suddiga små lysande fläckar vilar på himlavalvet ovanför mig, och sedan får jag syn på månen, månen.

Skulle skriva hela scenen i ett, men hinner inte så jag delar på den. Förlåt för att jag inte uppdaterat på typ tre veckor, känner mig hemsk, men nu lovar jag att hålla mig uppdaterad.

Hoppas ni förlåter mig.

Ni är bäst

Tusen kramar