Vi följer rytet djupare in skogen, in i mörket. Skogen blir tätare för varje steg vi tar och jag har en obehaglig känsla av att träden vakar över oss, att de ser minsta lilla sak vi gör. Det låter helt absurt, men just nu känns det som om allt levande ser på oss, spända över hur detta ska sluta.

Jag undrar vems sida de står på fast det spelar nog ingen roll, det finns ändå inte så mycket de kan göra åt saken. Tänk vad tråkigt liv de måsta ha, endast stå på samma ställe livet ut, gör samma sak dag ut och dag in.

Träden böjer sig över oss som om de lyssnar på vartenda andetag vi tar, som om de inte vill missa ett enda ord vi säger, vilket skrämmer mig en aning. Det är som om jag blir dömd för varje steg jag tar. Mossan under mina fötter är mjuk och fuktigt, klädd av barr och bruna löv. Det förvånar mig att den inte är täckt av snö. Kanske att magin från Daymare är så kraftig att den värmt upp omgivningen, smält snön som tidigare klädde denna lilla ö.

Han förstör klimatet, bokstavligt talat. Han förstör balansen i ekosystemet som anpassat sig efter vädret. Okej, nu låter jag som nån jävla no-nörd, dock så är nog min teori helt fel.

Min slutsats, det jag ville komma fram till, är att han förstör allt. Allt som kommer i hans väg och allt han har något emot. Fast han är ju trots allt en demon, vad ska man förvänta sig?

Ännu ett ryt ekar genom träden och både jag och Akimo stannar upp, det låter mycket närmare nu, mycket högre. Vilket betyder att vi är närmare, närmare slutet.

Ibland önskar jag att Akimo varit en människa som går på två ben, istället för en varg som är så långt ifrån mig, svår att förstå sig på. Som tillexempel nu, jag önskar att han hade en hand som jag kan hålla, en hand som ger mig tröst, men allt jag har är en fyrbent varelse med tassar vid min sida. Okej, jag ska inte klaga, men ibland skulle det vara skönt med någon som är som jag, någon jag kan stödja mig mot.

Dock skulle Akimo i människoform vara konstig att möta nu, nu när jag lärt känna honom som en varg, en annan slags varelse än mig själv.

Akimo avbryter mig i mina tankar, säger att energin från Daymare blivit små mycket starkare att han blivit ostadig på benen, vilket gör mig orolig. Vad händer när vi ska slåss mot honom, när vi är så nära honom vi bara kan komma, om hans kraft gör Akimo svag.

Ju närmre vi kommer desto osäkrare blir jag. Är detta verkligen en bra idé? Kan vi inte bara vända om och springa och gömma oss i ett hål i marken, varför måste just jag bära ett så tungt ansvar. Det trycker sakta men säkert ner mig, får mig att se ner på mig själv. Jag är värdelös, jag kommer misslyckas och svika hela mänskligheten.

Ja, jag är medveten om att jag överdriver bra mycket, men det går inte undvika. Tänk positivt i det negativa. Om jag överlever, om jag klarar det här, då har jag bevisat för mig själv att jag är så mycket mer än vad jag vågar tro. Då kommer jag aldrig att se ner på mig själv igen och alltid säga att ingenting är omöjligt. 

Dock skulle det aldrig hända, jag kommer dö.

Jag önskar att jag hade Joshua vid min sida just nu, han skänker mig alltid tröst när det mest behövs, han får mig starkare än vad jag är, men jag ville inte riskera ännu ett liv. Vi hade först tänkt ta med Kira, eftersom hon är sammanlänkad med människan Daymare tagit över, men efter en hel del tänkande kom vi fram till att vi inte vill riskera hennes liv också. Nu när de har fått valpar känns det inte bra att skicka iväg båda på ett självmordsuppdrag, någon måste ta hand om valparna, någon som är medveten om hur man gör. Dessutom är oddsen att vi klarar oss med Kira lika som utan henne, fast oddsen att vi överlever är nog så få det möjligtvis kan bli.

Jag rycks ut ur min inre värld då Akimo faller ihop vid mina fötter och jag stannar upp i stegen, utmattat ser han på mig där han ligger på den mjuka mossan.

"V-vi är framme," säger han i mitt huvud, och oförstående ser jag ner på min lilla kompis. Han vänder huvudet frammåt, och jag följer hans blick. Framme.

Jag kan se Daymares stora ryggtavla några få meter bort, smärtsamt hukande över marken, och blir som fastfrusen på stället. Jag kan inte röra mig.

Misstar jag mig inte helt har han växt enormt sedan sist, hans pansar till hud glänser i skenet från måne- månen. Jag ser upp mot himlen, molnen som tidigare klädde den i grått är borta, bortblåst. Istället lyser månen upp oss i gläntan där vi står, på väg upp mot sin högsta punkt.

Shoutout till myhemmoheart för hennes böcker äGER, OCH NI MÅSTE LÄSA DE. DE ÄR PÅ ENGELSKA MEN VAD GÖR DET.

Liten shoutout. Tycker verkligen ni ska läsa hennes böcker för de är grymma! Tack på förhand.

Dålig filler, men nu börjar det hela som alla väntat på. Vet knappt vad jag skrev i det här kapitlet men har haft skrivtorka hela veckan och var tvungen att skriva något för er, varsågod.

Har dock skrivit en hel del på min kommande bok, hihi

Kram så länge så hörs vi xx

Btw ni e bäst