Slutet på dag tre närmar sig långsamt, solen syns knappt längre i horisonten och det blir allt mer mörkare. Vi ska vandra genom natten och sedan sova de sista timmarna och in under soluppgången, sedan ska vi fortsätta våran resa. Vila är viktigt, vi behöver energi för att orka, men vi kan inte vila för mycket eller för länge. Tiden rinner ut och det är snart bara två dagar kvar, vi har inte mycket tid på oss, och Daymare kan vara i stort sett vart som helst.

Akimo berättade att han tidigare känt av Daymares magi då han attackerat byn, men svagt, trots det kanske det är vårt ända hopp. Bara vi kommer tillräckligt nära borde han kunna känna om Daymare är i närheten, nu när hans magi blivit starkare borde det vara lättare för Akimo. Men allt vi kan göra är att hoppas, hittills har han inte känt av honom det minsta. Vilket måste betyda att han är en bra bit härifrån, och att vi har en bra bit kvar att gå.

Tystnaden som ligger över gruppen tycker jag är en aning jobbig, ingen säger något, ingen. Det ligger bara en stor tystnad över oss hela tiden vilket får mig att känna mig obekväm, som om vi redan nu befinner oss vid dödskampen och helt har tappat talförmågan. Men det finns dock inte mycket att säga, vad ska man prata om på väg mot ett krig? "Vad kul det ska bli att slåss mot Daymare, inte sant?" Ha, kul.

Nej, istället går vi där och ser ner på den fuktiga marken. Månen har lagt sig högt på himlen och små djur börjar tassa omkring i mörkret i sökan efter föda, ugglan hoar bland trädkronorna och gräshoppan spelar tyst för sig själv i mörkret. Just nu önskar jag att jag var hemma igen, att jag aldrig kommit hit. För jag är rädd, sjukt rädd. Det känns nästan omöjligt att vi alla kommer klara oss med livet i behåll, att vi alla kommer komma glada och lyckliga tillbaka till flocken för att säga att han är död, att vi dödat Daymare. Vi kommer inte komma billigt undan med det, det kommer kosta oss mycket. Kanske till och med ett liv.

Men jag vill inte vara allt för nedlåtande, har jag den inställningen redan nu så kommer det inte sluta bra. Så länge alla förutom jag överlever är jag glad, om man nu kan vara det när man är död.

*

Joshua ligger med sina beskyddande armar runt mig på fällen under den klara natthimlen och sover, men jag kan inte sova. Det går bara inte, hjärnan står på helsnurr och så fort jag stänger ögonen ser jag Daymare framför mig. Jag är rädd för att han ska komma och döda oss alla så fort jag somnar, att han just nu sitter och ser på oss djupt in i skogen och bara väntar på det rätta tillfället.

Det är kallt i luften och hela natten har jag gått och frusit lätt, och trots Joshuas varma kroppsvärme känner jag hur kylan nyper mig i skinnet. Snön gör marken mjuk och bekväm men också kall, men vart annars ska vi ligga. Det är ju inte så att vi har mycket till val direkt.

Akimo och Kira ligger nästan bokstavligt talat över sina små valpar för att hålla kroppsvärmen och med nosarna tätt ihop. De är så söta tillsammans, och ibland kan det till och med hända att jag känner mig aning avundsjuk, på två vargar. Men vem skulle inte vela ha en sådan relation.

Jag vänder mig så jag ligger på rygg och ser upp på den klara himlen, stjärnorna lyser klart och har jag inte helt fel ser jag Orion precis ovanför oss. Hans bälte och stjärnan som symboliserar bågen lyser klarast på hela himlavalvet inatt, vilket är lite lustigt. I berättelserna jag hört dödade han lilla björn och stora björn, också kallat lilla och stora Karlavagnen. Och här är vi på jakt efter Daymare, en gigantisk varg-björn, för att döda honom. Av någon anledning får jag för mig att han vakar över oss, att han stöttar oss och kommer finnas där för oss under dödskampen. Han bil också ha ett slut på detta, ett slut Daymare och han förödelse.

Konstigt nog, efter att jag fantiserat om att en stjärnbild vakar över oss, slumrar jag in tätt intill Joshua.