Vad glor han på?

Jag blängde mot pojken som just kommit ner för trappan. Han stod där, på det nedersta trappsteget, som om han inte riktigt bestämt sig för om han skulle fortsätta ner eller vända om.

Han var normallång, från vad jag kunde se, med mörkbrunt hår som spretade åt alla håll, ovårdat men inte på ett slarvigt sätt. Mer som om han inte brydde sig. Nära vänstra mungipan på hans underläpp satt en svart ringpiercing som blänkte svagt i det dämpade ljuset från trapphuset. Hans kläder var slitna, jeansen skrynkliga och tröjan urtvättad. Han såg sjaskig ut.

Jag fnös, bröt tystnaden först.

"Vad vill du?"

Mitt tonläge var irriterat, mer som en försvarsreflex än något annat. Som om han behövde veta att jag inte var någon som lät sig stirras på.

Han höjde ett ögonbryn och såg sig omkring, långsamt, som om han letade efter något att fokusera på. "Ingenting. Jag bara fick syn på dig och—"

"Ja men gå vidare då," avbröt jag. "Låt mig vara."

Men han rörde sig inte. Han stod kvar, lutade sig lite mot trappräcket, som om han hade all tid i världen.

Hans blick flackade över mig. Inte sådär uppenbart granskande, men inte heller obemärkt.

"Vad gör du ens här?" Hans röst var lätt, nästan nonchalant, som om han redan visste svaret men ville höra mig säga det.

Jag kämpade för att behålla min stela min och ryckte på axlarna.

"Det gick inte att sova med allt oväsen, så jag tänkte att jag lika gärna kunde gå dit jag faktiskt kunde höra vad det föreställde. Ljudet alltså."

Han nickade, långsamt.

Jag sneglade på min armbandsklocka. Fan. Kvart över nio. Vem försöker ens sova klockan nio på en lördag? Hon måste vara världens tråkigaste person.

Men han stod fortfarande kvar. Jag väntade på att han skulle säga något mer, men han bara såg på mig, huvudet lätt på sned, som om han försökte lista ut något. Och jag hatade det. Det kändes som om han såg rakt igenom mig, som om jag redan var inplacerad i någon kategori i hans huvud.

Till slut nickade han bara igen, nästan knappt synbart, och började gå vidare. Men precis innan han försvann runt hörnet stannade han upp och vände sig om igen.

"Jag heter Jess, förresten," sa han och log. Det där fåniga leendet. Trodde han att jag brydde mig? Vad skulle jag med hans namn till?

Jag såg på honom, lät det gå en halv sekund för länge innan jag svarade. "Lou."

Kort. Inget mer. Som om det betydde lika lite för mig som det borde ha gjort. Konstigt nog kändes det inte så.

Hans mungipa ryckte till lite, som om han noterade pausen men lät den passera.

"Fina kläder, Lou," sa han sedan och försvann nerför trapporna.

Jag hörde ytterdörren öppnas och sedan slå igen bakom honom.

Jag satt kvar. Min puls kändes i fingertopparna, av någon anledning. När jag smält mötet såg jag ner på mig själv. Min blåa pyjamaströja var urtvättad och skrynklig, shortsen svart- och vitrandiga, för korta och inte ens särskilt smickrande. Jag hade troligtvis gjort ett riktigt kasst första intryck.

Bra jobbat, Lou. Wow.

Vid frukostbordet satt mamma kvar, trots att Sofie redan hade ätit och nu försvunnit iväg till sitt rum.

Jag sjönk ner på en stol och drog åt mig en skål yoghurt. Rörde om med skeden, mest för att göra något med händerna.

Mamma lade ner tidningen och betraktade mig över kaffekoppen.

"Värst vad du ser trött ut. Gick inte du och la dig tidigt igår?" Hennes röst var lugn, men det fanns en antydan till misstänksamhet i den.

Jag ryckte på axlarna och skedade upp en tugga, trots att jag egentligen inte var särskilt hungrig.

Hon lutade sig tillbaka i stolen och sneglade på mig medan hon långsamt tog en klunk kaffe. Jag visste att hon väntade på att jag skulle säga något mer, men jag hade inget att tillägga. Tydligen hade hon inte märkt när jag smög ut och satte mig i trappuppgången.

Hon suckade lågt och rörde om i sin kopp. "Hörde du musiken igår kväll? Jag tänkte ringa hyresvärden idag. Det där festandet börjar gå mig på nerverna."

Jag pillade på en lös tråd i tröjärmen.

"Vad ska du ens säga?" mumlade jag.

Mamma såg upp och rynkade pannan. "Att de får hålla det på en rimlig nivå. Det är fjärde helgen i rad som det är liv där uppe. Man kan inte ha det så här i ett hyreshus."

Jag sa inget. Helt ärligt var jag också trött på oväsendet, men jag hade aldrig ens tänkt tanken att man faktiskt kunde göra något åt det. Och sen fanns det något annat. Jag sneglade mot trapphuset genom dörröppningen. Vad var det egentligen för människor som brukade hänga där? Var han en av dem?

Mamma suckade igen och reste sig för att hälla upp mer kaffe.

"Det är konstigt," sa hon över axeln. "De som bor i den lägenheten är ett par i trettioårsåldern. Jag fattar inte varför det alltid är fest där. De kanske hyr ut i andra hand."

Jag försökte verka ointresserad, men min hjärna drog genast igång. Om han varit där om han var en av dem som festade i den lägenheten, då kanske han var där ofta. Tanken irriterade mig. Jag visste inte varför.

Mamma satte sig ner igen och såg på mig. "Du verkar lite distraherad. Har något hänt?"

Jag mötte hennes blick och skakade snabbt på huvudet. "Nej. Jag är bara trött."

Hon studerade mig ett ögonblick till, som om hon försökte avgöra om jag ljög. Sedan ryckte hon lätt på axlarna och plockade upp sin tidning igen. "Okej. Men om något är fel så vet du att du kan prata med mig, eller hur?"

Jag tvingade fram ett leende. "Jag vet."

Det var en lögn, men det var lättare än att försöka förklara att min hjärna hade fastnat på en främling jag mött i en trappuppgång.

När jag kom tillbaka till mitt rum plockade jag upp mobilen och tryckte på Annabelles nummer. Hon svarade efter bara två signaler, hennes röst fylld av energi.

"Åh, vad glad jag blir att du ringer! Jag har typ saknat dig!"

Jag fnös ett kort skratt. "Vi sågs senast igår."

"Ja, och? Det är för länge sen."

Jag himlade med ögonen men kunde inte låta bli att le.

"Vill du komma över eller ska vi ses på stan?" frågade jag medan jag letade efter rena strumpor.

"Hm... alltså, stan känns mer centralt. Vi kan ju ta en fika eller något! Lunch också kanske?" Jag hörde hur hon rotade runt i något i bakgrunden, antagligen sin garderob.

"Jag har precis ätit frukost, men vi kan gå runt en stund och sen ta en fika?"

"Perfekt! Vi ses vid gallerian om en kvart."

När jag kom fram var Annabelle redan där. Hon stod på tå, letade efter mig i folkmassan, och när våra blickar möttes sken hon upp och höjde handen i en ivrig vinkning. Sedan började hon gå emot mig i snabb takt, som om hon inte kunde vänta en sekund till.

"Hej, gumman!" utbrast hon och drog in mig i en varm, gungande kram. När hon släppte taget backade hon ett steg och rynkade pannan. "Men herregud, du ser död ut. Vad har hänt?"

Jag suckade och drog en hand genom håret. "Sov ganska dåligt i natt."

Hennes ögon smalnade av. "Var du ute och röjde hela kvällen eller?"

Hon tog min hand och knep den lätt, en gest som sa jag vet att du håller inne på något. "Du måste berätta allt. Jag ser på dig att det är något."

Jag skrattade lågt och skakade på huvudet. "Nej, jag var hemma hela kvällen... på sätt och vis."

Annabelle drog mig över gatan till en av träbänkarna som stod längs gågatan och sjönk ner, ögonen fyllda av förväntan.

"På sätt och vis?"

Jag tvekade, bet mig kort i läppen. Det kändes märkligt att säga det högt, som om jag då erkände för mig själv att det betydde något.

"Jag hörde musik, från en fest och gick och satte mig i trappuppgången. Sen dök det upp en kille."

Annabelle spärrade upp ögonen. "Okej? Och?"

Jag drog ett finger över min panna, som om jag kunde sudda ut bilden av honom. "Jag vet inte. Han kom nerför trappan, såg mig – och bara... stannade. Stirrade. Som om han väntade på något. Det var skitkonstigt."

Annabelle lutade sig fram, ögonen smala och glittrande. "Och han var snygg."

Jag öppnade munnen för att protestera men tvekade en sekund för länge.

Annabelle flinade. "Visste det."

Jag himlade med ögonen. "Han såg... intressant ut, kanske. Fast mest trött. Och han hade en sån där piercing i läppen. Jag vet inte."

"Mhm," sa Annabelle och drog ut på ljudet, lutade sig tillbaka och korsade armarna över bröstet. "Vad sa han då?"

Jag suckade. "Inte mycket. Han stod där och glodde, jag sa åt honom att dra, men han bara stannade kvar som nån jävla observatör. Sen sa han sitt namn. Och sen..."

Jag tystnade.

Annabelle drog otåligt i min ärm. "Och sen vad?"

Jag knep ihop munnen, men till slut lät jag orden falla ut. "Han sa 'fina kläder, Lou'."

Det blev tyst i några sekunder. Sedan kastade Annabelle bak huvudet och skrattade högt. "Åh nej, gumman. Han drev ju med dig!"

Jag himlade med ögonen. "Jag vet."

"Och det stör dig, eller hur?"

Jag muttrade något ohörbart och sparkade till en sten vid mina fötter.

Annabelle log stort. "Åh, du är så körd."

Jag skakade på huvudet, men hon såg redan rakt igenom mig. Det värsta var att hon hade rätt.