AVOKADO är en underbar sak och precis som alla andra dagar så satt jag i fönstret på fjärde våningen och åt avokado. Det var en rutin som alla i min familj tyckte var lite annorlunda, inte för att jag brydde mig för det var en sak som gjorde mig glad. Varje morgon åt jag två stycken avokador med en stor kopp svart kaffe. Idag öste regnet ner vilket gjorde det hela extra mysigt. Att få höra regnet smattra mot fönsterbrädan och samtidigt känna inomhusvärmen mot kroppen. Utanför fönstret så åkte bilarna förbi och en och annan människa gick med paraply, de skulle säkert till skolan eller jobbet. Något som jag inte hade gjort sen olyckan.

Jag tog ännu en tugga av avokadon innan jag blåste på det varma kaffet. Klockan på väggen visade åtta och det betydde att min lillasyster snart skulle komma rusande förbi, ropa 'hej då!' och smälla igen ytterdörren. Hon var alltid sen, det var lite som hennes skicklighet. Snabba små steg uppenbarades och hon närmade sig köket, för att därefter rusa igenom köket och ut till hallen samtidigt som hon stressat ropade, "Hejdå!", och två sekunder senare smälldes ytterdörren igen. Jag tittade ut i hallen och såg hennes ryggsäck hänga kvar på kroken, alltså skulle hon snart vara tillbaka. Och om jag hade rätt, dörren rycktes upp och ett huvud och en hand syntes i hallen. "Glömde visst den här", sa hon och höll leende upp ryggsäcken mot mig. Dörren stängdes igen och jag var kvar ensam. Jag kunde bokstavligen känna hur ensamheten fyllde vartenda rum.

Jag brukade inte göra så mycket om dagarna. Släpade mig igenom rum till rum, iklädd knästrumpor, mjukisshorts och en stor herrtröja. Timmarna gick sakta när ingen var hemma förutom jag, fast ibland så besökte granntanten Elsa mig med lite bullar och kaffe. Hon var alltid så glad, ville berätta om alla saker hon upplevt och jag älskade att få höra hennes historier. De fick mig att glömma mina egna upplevelser. Tyvärr så besökte hon mig inte idag, kanske skulle hon göra det imorgon. Jag själv orkade inte lämna lägenheten. Det orkade jag aldrig längre, jag såg ingen riktigt mening med det. Jag placerade mig själv mitt på köksgolvet med den sista halvan av avokadon kvar, sakta gröpte jag ur bit för bit och tuggade de långsamt. Jag njöt av smaken och fylldes av belåtenhet, det var stunder som denna när jag tuggade i mig min favoritfrukt som jag kände att jag levde och inte bara andades. Men det var inget sätt att leva ett liv.

"Och här ser ni att det inte alls verkar som om hon vill ta livet av sig som många tror. Hon verkar ensam, men inte ledsen. Utan Sonja berättar om sin dag, precis som hon gjorde varje dag fast skillnaden den här gången var att Sonja dog. Fast ingen vet hur, för kroppen hittades aldrig...", avslutar Alva längst fram i rummet, läraren nickar uppmuntrande mot henne och alla i rummet brister ut i applåder. Hennes bruna tofs gungar fram och tillbaka när hon sätter sig ner i raden framför mig. Jag antecknar några stödord på pappret framför mig och en liten kommentar om framförandet. Vi hade fått en uppgift på att ta leta fram gamla fall och håll en redovisning med historien, teorier och varför fallet inte hade lösts. Jag hade valt att prata om Helena Andersson som har varit försvunnen i tjugofem år, men jag hade velat ha fallet som Alva pratade om. Det är ett intressant fall och jag vet att jag skulle ha kunnat göra en bättre redovisning om Sonja Bohlin fallet. Jag tar upp pennan igen och börjar skriva:

Jag tror att Sonja Bohlin hade tröttnat på sitt liv, hon orkade inte sitt hemma varje dag och stirra ut igenom fönstret ihop om att hon skulle få ett annat liv, utan hon var tvungen att ta tag i det själv. Hon ville inte sluta som sin bror. Så det gjorde hon en dag, hon packade väskan med kontanter, mat och det allra nödvändigaste och stängde igen dörren bakom sig.

Det har gått tre år sen Sonja försvann och ibland visas hon på nyheterna, men poliserna har fortfarande inget nytt att komma med i utredningen. Senast hon sågs var i Uppsala när hon hoppade in i en okänd mans bild och det var två år sen, sen dess har man inte hittat något mera. Det är många som tror att mannen har mördat Sonja och att det är han som ligger bakom hennes försvinnande, men det finns inga kopplingar som kan stärka den teorin. Jag vet att hon inte är död och jag vet exakt var hon håller hus nuförtiden, flera mil från hemifrån. Allt var så lätt och det finns ingen chans att någon skulle kunna känna igen Sonja Bohlin.

Hon har förändrats mycket under de tre senaste åren, håret är avklippt och ligger precis under öronen i en nästan vit färg, hon bär linser i en svag grön färg och har tränat att prata med en annan dialekt men den behövs inte så ofta. Hon håller sig mest för sig själv och säger inte mer än nödvändigt, bara ifall att. Sonjas tomma ansikte bär idag piercingar och smink, kroppen är tränad och en och annan tatuering syns. Hon är så annorlunda, hon är vacker och glad. Hon är glad över att få leva. Leva på riktigt.

Jag drar läpp piercingen mellan tänderna, en vana jag har medan jag skriver. "Sofia, lektionen är slut." säger Alva leende till mig och jag ser upp bara för att se att rummet är så gott som tomt. Jag nickar tacksamt mot henne och plockar ner min penna och block i väskan och byter ut dem mot min favoritfrukt, det är den sista jag har kvar så efteråt blir det att gå till affären och köpa avokado. Alva följer med mig ut och innan vi skiljs åt så säger hon, "Visste du att Sonja är ett smeknamn för Sofia?"

Jag nickar mot henne, för det vet jag. Elsa berättade det för mig, eftersom jag inte förstod varför hon kallade mig för Sofia istället för mitt riktiga namn.