Till min käresta.

När jag skriver detta brev har jag vandrat igenom vattnets själ och blommornas död. Jag har skådat och jag har levt, fått känna och röra. Allt som du någonsin ville göra, har jag fått göra. Förlåt, förlåt, förlåt mig för att du inte fick göra allt du ville, men jag klarade inte av att ta en kula för dig. Jag vet att jag lovade dig, precis som du lovade mig. Vi sa att vi skulle dö för varandra och slöt löfte med något som var starkare än ord. Vårt blod.

Och trots det så svek jag dig. När det väl var dags att sätta ditt liv före mitt eget så kunde jag inte. Jag lät kulan borra sig igenom ditt bröst och du gav mig en chockad blick, en blick som sitter kvar på min näthinna. Du hade förväntat dig att jag skulle ta kulan i bröstet istället för dig. Att jag skulle rädda dig och låta mig själv dö, men istället såg jag dig ramla ihop och blöda till döds. Din själ försvann ner i jorden under din kropp och mot helveteshålan, precis till stället där du hör hemma. Där vi båda hör hemma. Jag var inget jämfört med dig, du var galenskap. Det var du som tog ett järngrepp om mig och drog in mig i denna värld, nu så tackar jag dig med detta brev. Tack vare att du drog mig in i detta och förvandlade mig från en oskyldig pojke till ett monster, tack vare att du dog, så fick jag vandra igenom vattnets själ och blommornas död.

Men frågan är, skulle du ha tagit kulan för mig eller låtit mig dö? Vi kanske inte är så olika i slutändan, för jag tror att du skulle ha gjort precis som jag gjorde. Du ska veta att jag inte ångrar något och jag hoppas att du kände detsamma.

- Frej

Jag viker ihop brevet och lägger det på stubben bredvid mig, jag skrev det för så många år sedan. Mina tårar, alldeles blodröda, rinner okontrollerat och genom mina stängda ögon ser jag tydligt blodådrorna på ögonlocken. Läpparna är såriga, förstörda och svullna. Mina kinder isar av kylan och näsan är rosa av kylan. Varje gång jag andas ut ser det ut som rök, nästan som den cigarettröken som han brukade blåsa ut mot mig. Det känns som om det var igår jag sprang på honom, men i själva verket är det minst tio år sedan. Det var natt och ett och annat skrik ekade mellan de höga husen, jag minns att jag var rädd. Livrädd. Jag var rädd för vad som skulle hända om jag svängde av på fel ställe, vem jag skulle möta. Men så fort jag såg honom, så var det som om rädslan försvann. Han fick den att försvinna från första ögonblicket jag såg honom och efter första mötet med honom så följde jag med honom överallt, på varenda galenskap. Galenskaper som slutade i utmattning, blod och skratt. Han visste inte när det var dags att sluta, han korsade alla gränser, han tog liv och gjorde precis som han ville. Inte för att jag var mycket bättre.

Tack vare honom har jag levt, han visade mig världar som jag inte trodde fanns, jag suckar och drar fingrarna genom det korta håret. Jag är utmattad, hela kroppen känns uttömd på liv och något som jag aldrig skrev i brevet var att jag saknade honom. Så fruktansvärt mycket, det är som ett hål i mitt hjärta och bara han kan fylla det, men han är borta. Min hjärna skriker hela tiden att jag mår utmärkt, men hålet i mitt hjärta viskar att jag är alldeles trasig. Min själ är borta och det enda som finns kvar är en tanig kropp utan motto. Jag sjunker ihop där jag sitter, jag kanske borde ha tagit den där kulan trots allt. Då hade jag sluppit detta, ångesten över att det var mitt fel. Jag hade sluppit ensamheten och vetenskapen av att få leva resten av livet ensam och gömd. Om jag bara hade skjutit mig själv och låtit kulan genomborra mig, men det är försent och jag får leva med att jag sköt honom resten av mitt liv.