Det fanns en tjej som lärde mig saker, både om mig själv, om henne och om världen. Estelle var hennes namn och för mig var hon bara Estelle, den orange håriga tjejen med blekt och fräknigt ansikte. Estelle som var min motsats, min andra hälft och visste mer om mig än någon annan någonsin skulle få. Under de mörkaste dagarna i mitt liv, under den mörkaste perioden på året så lyste hon upp mina dagar. Hon fick de verka ljusa och korta, de bara sprang förbi när jag var med henne. Det var inte långt därefter som hon fick mig att tro, tro på kärleken och då menar jag inte kärleken som skapar en förälskelse utan den kärleken som kan få dig att le och känna dig behövd. Jag lärde mig att jag inte behövde en förälskelse, ingen pojkvän eller flickvän utan jag behövde en vän som älskade mig för den jag var. Kärleken som vi gav till varandra fyllde mig med lycka och hopp, jag visste då att jag aldrig skulle behöva vara ensam.

Men det visade sig att hon inte bara hade ett namn, utan flera och med varje namn som kom en ny personlighet och sida som jag tids nog fick lära känna. Stellis var hon för sin bror, för sin familj och släkt som älskade henne precis som jag. Stellis som alltid tog hand om alla, den blyga men snälla. Hon satte alltid alla andra i första hand, även om det tärde på henne och det hjälpte inte hur många gånger jag sa till henne att vara självisk och ta hand om hennes själv. Hon lyssnade aldrig. Det spelade liksom ingen roll om hon var frisk eller sjuk, om någon behövde hjälp med något så fanns hon alltid där. Man kunde alltid räkna med henne.

På nätet var hon Eskil och de som stötte på henne där fick träffa den hemlighetsfulla och mystiska sidan. Hon var så olik på nätet, hon drog lögner och chattade med alla sorters människor. Hon gjorde dumma saker och skrev elaka kommentarer till människor som inte hade gjort henne något. Allt som hon gjorde på nätet stannade på nätet och gav henne en slags energi. Det var då jag verkligen undrade om jag kände henne ordentligt, eftersom hon hade så många sidor och ingen var den lik den ena.

Stella var hon för främlingarna, för alla de obetydliga människorna. De som bara kom och gick, stannade aldrig tillräckligt länge för att lära känna henne. De såg bara hennes vackra skal och inte skönheten på insidan. De såg vita tänder med tandställning och blå ögon, nyklippt lugg och nymålade naglar. De såg bara allt som de ville se. De såg inte allt mod bakom den nyklippta luggen eller tålamodet för naglarna, eller smärtan som den nyspända tandställningen gav ifrån sig. De såg inte det viktiga. Trots alla hennes sidor älskade jag henne, hon var min själsfrände och en stor del av mitt liv.

Sen kom en natt utan förvarning och hon stod utanför mitt fönster, men jag sov och det visste hon. För hon visste ju allt om mig. Hon tejpade fast en lapp på utsidan av mitt fönster och lämnade mig med sju ord. Sju ord som aldrig kan glömmas.

Förlåt, men jag lämnar stan.

Kärlek, Ella

När hon försvann så var hon Ella, en sida som jag aldrig trodde fanns. Alla hennes sidor hade egna namn och personligheter, jag älskade dem alla förutom den sista som lämnade ett tomrum efter sig. Estelle var hon för mig, var hon i mitt hjärta tills hon försvann ur mitt liv och valde ännu en ny personlighet. Ella.