Blåsten får hennes hår att röra sig vilt, får det att dansa i luften. Solen skiner långt bort i fjärran och fåglarna flyger fridfullt förbi. Staden framför henne är alldeles tyst, som om den inte var vid liv utan stendöd. Om hon skulle släppa en knappnål från taket så skulle varenda människa, död som levande, i staden höra den.. Hon blundar, låtsas att staden framför henne är vacker och full av liv precis som den var för några år sedan. Träden har fått tillbaka sina gröna löv och ekorrar klättrar upp längst dem för att komma undan både katter och hundar. Hon kan höra glada barnskrik från ett dagis och skrattandes ungdomar som rör sig längst gatorna. De äldre som visslar och pratar onödigt högt, bara så att de ska vara säkra på att man hör dem. Hon hör dem klart och tydligt, hon hör allt.

Men så fort hon öppnar ögonen så kommer allt att vara borta och det vill hon inte. Hon vill inte se de förstörda husen, de trasiga fönsterna och blodstänkt som finns vid varje hörn, så hon väljer att fortsätta blunda. Toner från en fiol och levande skratt når hennes öron. Hon kan höra brummandet från bilar köra ute på vägarna och det är då bröstet fylls med ett bubblande skratt, bilar. Ljudet av deras motorer och lukten av avgaser har hon inte kunnat känna på länge, det känns makalöst. Overkligt. Ingen har rört bilarna på flera år, utan i verkligheten samlar dem damm längst gatorna.

Hon föreställer sig att hon sitter på ett fik vid norra delen av staden, stadens finaste fik enligt henne. Tant Sveas fik, ett alldeles rosa hus som alltid ger ifrån sig doften av nybakat. Hon skulle ha ett glas med hallonsaft och en nybakt mandelkubb på ett fat vid deras vanliga bord. I munnen skulle hon ha ett tuggummi utan smak och bredvid henne skulle hennes lillasyster, Märtha, sitta med ett glas hallonsaft hon med. Fast Märtha tycker inte om mandelkubb så istället har hon en chokladboll och en chokladkaka. Hon kan aldrig bestämma sig för en sak, utan måste ha två och argumentet lyder alltid på samma sätt, "Tänk om jag dör imorgon, då hinner jag aldrig uppleva smaken av bakelsen som jag inte valde, bara för att du sa att jag var tvungen att bestämma mig för en."

Där skulle de sitta och titta ut på stadens människor samtidigt som de njöt av solen och fikat, varje dag innehöll deras förmiddagsfika annars blev dagen aldrig komplett. Märtha skulle ha föreslagit att de skulle leka en lek där man skulle hitta på en historia om en människa som gick förbi. "Tanten där, hon har varit stridspilot under kriget och mannen med fiolen, han är en känd musiker i ett land långt borta." Lillasysterns röst som alltid var fylld av ljus och glädje, men nu ett minne blott. Om hennes fantasivärld bara kunde vara lika sann som verklighet, då skulle allt vara okej. Mer än okej. Då skulle hennes familj vara hel och inte splittrad, då skulle hela staden vara frisk och inte skadad. Då skulle det kännas som om hon levde och inte bara andades för att hjärtat fortsatte arbeta i bröstet.

Hon öppnar sakta sina ögon och ser ut över den förstörda staden där ingen lämnar sitt hus mer än nödvändigt. Om man måste lämna sitt hus så gör man det snabbt och tyst, ingen vet när de kommer tillbaka. Hon suckar och vänder sig om, hela hon är en olycka. Hon lyfter armarna från sidorna och låter dem stå rakt ut, vinden blåser hårt mot ryggen på henne och snart så, tänker hon, ska jag blåsa med den. Jag ska flyga tills jag störtar.

"Jag vet att jag lovade dig, Märtha, men jag har inte levt på länge. Inte sedan du dog."

Hon backar och faller med ögonen fästa på himlen. Det går fort, hennes kropp träffar marken med en smäll och smärtan strålar igenom hennes kropp, den är så stark att hon skriker rakt ut. Ett skrik som kommer eka längst husen i veckor. Hon känner ingenting längre och sakta slutar hennes hjärta att arbeta, ger upp precis som hon gjorde.