Det ångar om det varma vattnet när jag sjunker ner i det vita badkaret. Jag låter armarna dingla ut i luften på vardera sida av badkaret. Radions musik smyger in genom den stängda dörren och fyller badrummets tystnad med röster och melodier, jag blundar och försöker lyssna på vad rösten säger. Men det går inte riktigt, jag har aldrig förstått grejen med musik och det är kanske just därför jag ropar till mamma att sänka radion. Tystnaden lägger sig och det är lättare att fokusera på den. Tystnaden är en intressant sak. Trots att den är tyst så kan det kännas som att den skriker. Den kan få oss att känna oss bekväma likaväl som obekväma. Tystnaden gör så mycket med oss, gott som ont. Jag öppnar ögonen och låter blicken falla på peruken som ligger på golvet, den är brun med lugg och räcker mig till axlarna. Men just nu ser den ut som en mopptrasa, inte alls vacker. Utan den så är mitt huvud alldeles naket och jag klarar inte av fler dagar med stirrande blickar. Jag drar ner armarna i vattnet och låter värmen tränga bort kylan. Innan jag vet ordet av det, så har jag dragits in i en helt annan värld.

Jag stiger in i den magnifika salen som är fylld av klassisk musik och glada människor, herrarna bär kostymer och damerna vackra klänningar i alla dess färger. Längst bort i rummet står en liten orkester på scenen och spelar. Jag tittar fascinerat på hur deras långa fingrar rör sig över strängar och pianotangenter. Allt känns perfekt och jag ler stort mot allt och alla. Min arm är krokad i en stilig herre, lång och bredaxlad. Från ingenstans börjar par från alla håll bege sig mot dansgolvet och påbörjar en vals i takt till musiken. Jag dras med och låter herren framför mig styra mina steg i takt till musiken och en bubblande känsla tar vid i min mage. Vi dansar i vad som känns i en evighet. Jag snurrar tills jag svävar på moln. Musiken tystnar och herren, som jag har dansat med, drar med mig ut ur rummet. Vi springer genom hallen och ut i kvällen, stjärnorna lyser klart ovanför oss.

Jag dras tillbaka till verkligheten av att jag hör min lillebror gråta i hallen, det är som om mitt hjärta stannar för ett tag. Men istället för att gå upp ur badet och trösta honom som jag brukar, så stänger jag av. Jag orkar inte idag, utan låter tystnaden och tankarna vara det enda som hörs i mitt huvud. Hans gråt existerar inte längre och mitt hjärta fortsätter att dunka i mitt bröst. Jag ler, det finns en sak jag älskar med livet och det är att drömma. Fantasin har inga gränser och när jag väl har börjat så är det svårt att sluta, jag blir någon annan. Det var en fin dröm, det var länge sedan jag var glad och lycklig. Det var fint att känna klänningens tyg mot min kropp, innan mitt hår försvann så var jag glad och tyckte verkligen om att klä mig i alla sorters klänningar. Landet med drömmar har varit min flyktväg så länge jag kan minnas, så fort det blev jobbigt eller jag kände att jag inte orkade. Det är så lätt i drömmarna, det är så långt ifrån min verklighet. Jag sjunker ner i vattnet och sluter ögonen igen.

Jag smyger igenom det mörka köket, utan något slags ljus som kan vägleda mig. Jag öppnar ett skåp och sträcker mig efter en burk. Tyst öppnar jag den. Jag vänder mig om för att hitta en sked, men hur jag än letar så hittar jag ingen. Varför finns det ingen sked här? Vem har tagit skedarna? Jag sätter mig ner på golvet och luktar in i burken, nutella. Jag doppar ett finger i den kladdiga nutellan och för det mot munnen. Tusen regnbågar åker igenom mitt inre på en millisekund och jag flyger. Jag doppar fingret igen och känner hur jag fylls med magi. Jag avbryts av att mörkret försvinner och ersätts med ljus, snabbt är jag uppe på fötter. Redo att beskydda skatten. Jag ser ingen, men jag hör en röst eka, "Finns det någon chans att jag skulle få smaka?" Jag svarar inte utan fortsätter titta åt alla håll med nutellaburken hårt tryckt mot bröstet.

"Noelle! Öppna dörren!"

Jag rycks tillbaka till verkligheten av ett högt bankande på badrumsdörren och mamma som ber mig att komma ut nu. Tyst drar jag ur badkarspropp och ser hur avloppet slukar vattnet på någon minut. Kylan slår mot mig och får mig att huttra, snabbt kliver jag ur och drar på mig en morgonrock. Jag låser upp dörren och stiger ut i hallen där mamma står med min lillebror i famnen. Jag lyfter armarna mot honom och han gör detsamma mot mig, väl i min famn pussar jag honom på huvudet. Mamma smeker mig ömt på kinden och säger, 

"Noelle, gumman, du kan inte drömma bort hela livet utan du måste försöka leva det också."