Efter att ha undvikit skolan i lite mindre än en vecka var det dags att gå tillbaka. Om jag kunde undvika en hel byggnad kunde jag åtminstone försöka undvika en livs levande person?

Men just nu är det ok, jag är inte arg längre. Bella och Milo förtjänar varandra, sedan när hon blir gravid och barnen kommer fråga hur dem träffades. Då är dem tvungna att säga sanningen, att otroheten förde dem vidare.
Dem ska tacka mig, ge mig en jävla pokal eller någonting för att inte slagit sönder dem när jag fick reda på sanningen.

Korridoren är nästintill tom, jag rör mig till mitt skåp för att hämta geografi böckerna.

"Hej" viskar en bekant röst till mig, en röst jag skulle undvika. Jag ger henne endast en kort blick och sedan går iväg mot klassrummet med tårarna hotandes i ögonen.

"Helvete vad svårt det är att förlora sin bästa vän.. " suckar jag.