(Melanies perspektiv)

Åh detta är inte bra! Jag har inte tänkt på detta som samma sak för mig och Oliver men det är samma sak. Och när Molly är arg kan hon göra nästan vad som helst.
"MOLLY! MOLLY VART ÄR DU?!!"skrek jag med tårar i ögonen. Jag rusade från skolport till skolport, från klassrum till klassrum, från källare till vind, från köket till fängelsehålorna.
"Melanie lugna ner dig! Vi hittar henne."sa Al lugnande.
"TYST DU!! HON ÄR MIN ALLRA BÄSTA VÄN!! DU KROSSADE SKY OCH JAG HAR INGEN RESPEKT KVAR FÖR NÅN POTTER LÄNGRE!! KÄFTEN!!! DU HAR KNGEN ANING OM VAD MOLLY GÖR NÄR HON ÄR ARG!!"skrek jag argt upp i hans ansikte. Nu rann en tår ner för min kind. Score stirrade chockat på mig, han har aldrig sett mig gråta. Men nu stod jag här, i min gröna quidditchklädnad och grät. Mitt lockiga hår var alldeles trassligt och jag föll ihop på marken.
Sky satte sig ner och kramade om mig. Jag drog mig loss och sprang därifrån. Om min syster var borta skulle jag aldrig förlåta mig själv. Om min älskade syster inte var vid medvetandet skulle vara mitt fel. Om hon var...jag tillät mig inte att tänka den tanken innan vinden ven mot mitt ansikte. Sky var strax bakom mig men jag var lika snabb som henne och hade ett stort försprång så jag hann före henne. Jag har en diagnos, som jag inte ens har berättat för mamma. Jag har ADHD. Jag tror pappa har märkt det med mina humörsvängningar och att jag är hyperventilerande typ hela tiden.

Nu satte mitt adrenalin igång och fick mig att springa snabbare. Jag rusade förbi chockade människor, spöken och klassrum. Upp för en trappa och nu stod jag i Astronomitornet. Jag gick ut på balkongen och såg ut på himlen. Jag lät mina tårar falla fritt och tänkte På alla dem gånger jag varit lycklig.

När jag var tolv och jag och Molly hade varit hemma hos Lea och Seamus. Vi hade skrattat halva natten med Sky och Al, det var innan dem blev tillsammans. Dem var söta på den tiden.

När jag var fjorton, förra året. Jag och Score hade sprungit runt i Diagongränden för att hitta nya quidditchsaker i ren panik. Score hade dråsat ihop till en hög en timme senare. Jag hade varit glad då.

När jag var nio. Jag och pappa och Score var på en quidichmatch, det var nog det mäktigaste jag varit med om. Arenan var stor som en fotbollsplan gånger 100 och åskådarna satt i olika 'rum' eller vad man ska säga, iallafall så fanns det stolar och inga väggar. Vi satt på VIP-platserna och jag hade varit fokuserad hela matchen. Inget fick störa mig.

När jag var tio. Liana hade bjudit över vår familj på middag. Jag, Molly, Jackie och Score hade suttit på hennes rum nästan hela kvällen och kört snurra flaskan.

Och detta året hade varit det olyckligaste i mitt liv.
Jag hade blivit ovän med Molly så många gånger att jag knappt kunde räkna längre. Och jag är duktig på att räkna, tro mig.

Jag tittade ner mot marken. Jag var inte höjdrädd men nu hajade jag verkligen till.
En blond person med lockigt hår och stängda ögon låg på marken med ett sår i pannan, blod rann från såret och fläckade ner hennes nästan vita hår.

Molly.

Jag ställde mig på räcket och hoppade ner. Med en sökares skicklighet landade jag mjukt och satte mig ner på marken. Jag slängde mig ner på knä och tog upp Molly i min famn. Nu grät jag ordentligt.
"Mel..."hörde jag Scorpius skrika, men han avbröt tvärt sig själv när han såg Molly.
"Vad har du gjort Melanie?!"sa han argt. Jag såg först chockat på honom. Sedan blev jag arg. Riktigt arg. Sky slog till honom på armen för att sen se Molly. Hennes ögon fylldes med tårar precis som Scorpius.
"Jag har inte gjort nånting, det är ju fan vi som har gjort att hon kanske inte ens lever!"skrek jag argt. Scorpius satte sig ner och tog upp Mollys arm. Han kollade hennes puls men han stannade tvärt.
Sedan fylldes hans ögon på nytt med tårar. Jag knuffade bort honom och tog själv hennes arm.
"Men vad fucking väntar ni på?!! Hämta en lärare!"skrek jag argt mot Albus och Frank. Dem skyndade sig snabbt iväg.
Jag lyfte upp Mollys huvud. Molly hade en svag puls, men den skulle snart inte finnas mer. Jag lät Sky krama mig men jag kramade inte tillbaka. Molly var min bästa vän, min ända vän som någonsin förstått mig. Hon visste om min diagnos, när inte ens mamma visste om den. Hon visste allt om mig, precis allt. Men jag...tja, vad visste jag ens? Hon litade mer på en kille som hon känt i två veckor än hon litade på sin syster som hon känt sen hon föddes. Jag är säkert så sjukt opålitlig, jag kan knappt hålla en hemlighet. Jag...jag är bara obetydlig för alla, detta är ett bevis.
Jag såg lärarna springa hit med Al och Frank i täten.
"Melanie Malfoy! Vad har du gjort?!"skrek McGonnagall. Jag kände hur ilskan bubblade inom mig. Jag får större raseriutbrott än dem flesta. Sky var tvungen att dra mig bakåt för att inte förhäxa rektorn.
"Jag har inte gjort nåt! TROR DU ALLVARLIGT ATT JAG SKULLE DÖDA MIN SYSTER?!! BARA FÖR ATT JAG ÄR EN MALFOY BETYDER INTE DET ATT JAG INTE ÄR UPPFOSTRAD RÄTT!!"skrek jag argt.
"Ärligt rektorn, ni går över gränsen! Ni kan inte anklaga en elev för nåt den inte gjort"sa Sky irriterat.
"Hon är en Slytherin, det skulle inte förvåna mig om hon har puttat ner sin syster"sa en av lärarna högt. Jag drog och slet för att komma loss.
"Men vafan väntar ni på?!! HJÄLP MIN SYSTER DÅ!!"vrålade jag. Dem satte sig bredvid Molly och kollade till henne.
"Dawson, botare nu!"sa McGonngall stressat. Jag försökte fortfarande ta mig ut ur Skys grepp. Albus tog tag i mig med och drog mig bakåt. Jag fräste åt honom samtidigt som jag blängde argt. Han suckade men höll fast. Jag drog åt mig mina armar och knuffade lärarna åt sidan. Jag lyfte upp Molly och sprang fram till botarna som nu hade anlänt. De tog emot Molly och bar upp henne på en bår. Jag kunde inte följa med då jag då inte fick.

Jag gick långsamt upp mot slottet med en tår rinnandes ner för min ena kind.
Jag gick in genom dörren och fortsatte ner för trapporna till Slytherins uppehållsrum. Jag sa lösenordet och gick in.
"Melanie! Melanie! Du måste bara veta en sak!"skrek Riley McLaggen från andra sidan rummet. Riley har ljusbrunt hår ner till höfterna och isblå ögon. Hon är rätt kort och klär sig oftast i vitt. Hon är femton precis som jag och hon har alltid varit den tjejen som alla älskar, trots att hon är en mara.
Hon sprang fram till mig med det perfekta håret böljande efter sig.
"Vad är det, jag orkar ingenting just nu"sa jag trött och grötigt.
"Jag tror jag är kär i en kille"sa hon glatt.
"Vem då?"sa jag trött.
"Oliver Beck"sa hon tyst. Där brast det. Mitt hjärta krossades i flera miljoner bitar och mina ögon blev genast blanka.
"J...ja det v...var v...väl kul för d...dig"stammade jag fram. Sedan backade jag mot min sovsal och vände mig om. Sedan sprang jag snabbt upp för trappan med tårar rinnandes ner för kinderna. Varför ska allt bara hända mig? Jag får min syster att typ ta självmord, min bästa vän är kär i nån (Oliver sa att han gillade en tjej som jag känner rätt väl igår) och Riley gillar Oliver. Han är säkert kär i henne, och jag är såklart olyckligt förälskad. Typiskt mig. Det har hänt flera gånger.

"Men vaddå?! Kan jag inte ens få träffa min egen syster?! VAD TÄNKER DU MED DIN IDIOT?!!"vrålade jag upp i en av botarnas ansikte. Hon kollade bara på mig som om jag var nåt nån borstat av sig på mattan. Sedan skakade hon på huvudet och gick iväg. Jag lyssnade inte på henne utan gick bara in genom dörren. Att se min syster, min bästa vän, ligga helt orörlig och blek på en sjukhussäng fick mig inte att må bättre.

(Mollys perspektiv)

Allt var svart. Jag hörde allt som sades men jag kunde inte svara.
"Molly förlåt! Förlåt för allt jag någonsin gjort, förlåt för att jag har gjort dig illa, förlåt att jag inte lät dig vara med Ash, förlåt för att jag och Score ljög om julen, förlåt för att jag någonsin varit arg på dig, förlåt för att jag ens föddes"hörde jag Melanies röst säga bedjande. Mitt hjärta gjorde ont när hon sa det sista. För att hon aldrig hade fötts, det skulle inte funkat. Hon är min allra bästa vän. Hon är den som vill göra alla glada. Men om hon aldrig hade funnits, ja då skulle jag nog varit död vid detta laget. Jag hade aldrig haft en person ståendes vid min sida, aldrig haft en bästa vän, aldrig kunnat prata med nån om allt, eller tja nästan allt iallafall.
"Jag är ledsen för allt Molly, jag är verkligen det. Jag visste inte, du vet att jag har svårt att läsa av folk, du vet att jag har haft, ända sen jag var liten, svårt att inte säga saker som inte passar"sa hon och skrattade tyst.

(Melanies perspektiv)

Jag tog fram mitt halsband jag fick av mamma när jag var fyra. Det var en tidvändare. Jag satte den runt min hals och vred timglaset fem varv bakåt. Det borde nog räcka. Jag kände hur allting snattar och sedan stod jag i omklädningsrummet för Slytherins. Jag stirrade ut genom skynket som skiljde omklädningsrummet från planen. Jag fick se mig själv flyga högt uppe i luften, för att vara ärlig var jag helgrym på quidditch. Men aja, inte rätt tillfälle att beundra sig själv, hur bra man än är. Och jag är bra, Oliver också...men Melanie, skärp dig. Molly satt på läktaren och stirrade på Ash, dem är såååå söta! Åh herregud, jag måste fixa deras bröllop, undra vilken färg Molly vill ha på sin klänning? Och pax för att vara brudtärna...men Melanie Olivia Kelly Malfoy, skärp dig!
Men jaja, Sander ropade ner alla från luften och alla rörde sig mot omklädningsrummet. Jag smet snabbt iväg mot Gryffindors omklädningsrum. Jag tittade ut och såg mig och Oliver skrattande gå ut ur omklädningsrummet samtidigt som vi småbrottades. Wow, jag beter mig som en kille ju...Melanie, på riktigt! Men efter oss kom Ash och log mot Molly. Molly log tillbaka och skyndade sig iväg. Dem skulle antagligen iväg på sin dejt eller vad vad det nu var, vid sjön...jag har absolut inte spionerat på dem, absolut INTE!! Okej, kanske men...MELANIE DU SKULLE INTE AVSLÖJA!! Skärp dig nu! Jag slog till mig själv i pannan innan jag skyndar efter Ash. När han precis vände sig om så knackade jag han på axeln.
"Melanie?! Hur kan du vara här när du är där...? Vänta lite nu.."sa han fundersamt.
"Men ååååååh! Trögskalle! Jag har använt en tidvändare! Du är ju riktigt dum ibland!"sa jag och suckade. Han nickade.
"Du måste få Molly att inte bli arg, jag måste få mig själv...vad konstigt det där lät...och Score att inte dampa sönder på dig och Molly för att ni är tillsammans."sa jag och tänkte. Ash rodnade.
"Jag gillar henne bara som vän"sa han tyst. Jag kollade konstigt på honom.
"Lögn"
"Men skynda dig nu"sa jag och knuffade iväg honom. Sedan skyndade jag iväg efter mig själv.

Jag såg snabbt hur Score och hans lilla gäng kom fram till mig. Jag svor tyst för mig själv innan jag skyndade mig till ett träd som jag gömde mig bakom.
Jag såg först hur jag sa hej, sedan gick jag fram till Al och gav honom en käftsmäll. Jag är stolt! Jag nickade gillande innan jag sprang fram bakom Score. Ingen hade märkt mig än, som tur är.

Jag knackade honom på axeln och han hoppade till. Sedan tittade han bakom sig och spärrade upp ögonen. Okej, det kanske är lite konstigt att se sin lillasyster stå framför sig, men sen bakom sig...men jaja.
"Tyst Scorpius, ni FÅR INTE SÄGA TILL MOLLY ATT HON INTE FÅR VARA MED ASH!!"vrålade jag. Nu hade alla andra märkt mig med. Al kollade konstigt på mig, jag såg med avsmak på honom. Sedan gick jag fan till honom och gav honom en käftsmäll.
"Den var från Sky!"sa jag argt. Sky tittade chockat på mig.
"Vem är...du?"undrade hon dumt.
"Du ser ut som Melanie"
"Jag är Melanie...jag trodde du var den smart"suckade jag. "Jag kommer från fem timmar in i framtiden, ni får verkligen inte säga till Molly att hon inte får vara med Ash, Melanie...jag..äh vem bryr sig, du är bäst iallafall, du måste tänka smart om det nu går. Du vill inte att Molly ska ta självmord, ellerhur? Och inte du heller Score? Hon kommer göra det om ni säger det!"sa jag snabbt. Alla nickade.
"Tack"sa jag och skruvade min tidvändare fem varv framåt. Allt snurrade men slutade snabbt. Jag var hemma, på Hogwarts.

Hello bitchezz!

Hur mår ni? Jag mår väldigt bra för en gängs skull.😂💕

Jag vill ha choklad...NUUUU!! Men jag är glad, jag har nog varit glad ända sen i eftermiddags tror jag, nytt rekord😂💗👌🏽

Men Lovisa7711 uppdaterar nästa kapitel snart, komigen, KOMIGEN ALVA!! Förlåt, jag är överhypad, förlåt...men vi hörs!

//Maja