"Den vackra sagan har alltid ett slut, kanske spenderar dem tiderna gråtandes i sängen eller gömda i garderoben. Det förflutna kommer alltid vara där, jagandes. Vid varje gatuhörn finns en sanning om din lögn. Kanske är tiden kommen eller så är det ödet. "

Den förbannade väskan ligger inte där den bör vara, vanligtvis är den placerad bredvid nattduksbordet men nu är den inte där. Fort som satan springer jag ner med busskortet i handen för att hinna med bussen till skolan. Ensam sätter jag mig på en tom plats och blickar på världen utanför det smutsiga fönstret. Regndropparna faller ner från himlen, precis som dina tårar igår natt. Låt mig bara be om ursäkt, om det är dig jag ser där ute i regnet.

Jag menade inte att såra dig. Men hennes svagt fylliga läppar råkade att möta mina, precis som om dem vore samman länkande. Du skulle aldrig få veta att det hänt flera gånger, men du såg. Precis vid fel tillfälle kom du in och såg henne kyssa mig, händerna runt min nacke. Kanske var det våra leenden som dödade dig, eller den förbaskade lögnen som tillslut blivit sanning.

Du var inte menad att vara mitt andra handsval, men hennes vackra ögon fick mig att tänka på havet under det vackra solljuset. Leendet som utstrålar värmen jag behöver för att känna mig trygg. Bara i din famn kände jag mig trygg, men hon med de vackra blå ögonen tog tryggheten till en helt annan nivå.

Den röda rosen var kanske inte menad för oss. Rött speglar inte vår kärlek, jag var taggen som du blev sårad av. Jag är anledningen till dina tårar. Det är förödande hur en människa kan vara så  kaotisk på insidan.

Jag trycker på den röda stop knappen som får mitt hjärta att krympa några centimetrar.
Omvärlden må vara stor, men den vackra sagan existerar inte. Denna värld är förfärlig, människorna är kalla monster. Olyckligtvis är jag en av dem, tänker jag och rör mig framåt in i de röda skoldörrarna som får mig att stanna.

Allting runt om mig fösvinner, det enda som finns kvar är den röda färgen som kväver mig.