Sju tegelgula hus stod smutsigt i prydliga rader. Diverse lövträd och spretiga buskar var omsorgsfullt utplacerade mellan byggnaderna. Ett försök till en illusion. En framställning av någonting mycket mer smickrande än verkligheten. Jag gick inte på den men mina föräldrar verkade mer lättlurade.

"Men du, det här kanske inte blir så dumt ändå", sa pappa och såg sig om genom fönsterrutorna, uppenbart imponerad.

"Nej titta så fint det är här, och sjön ser man där fram. Tänk om du kan gå ner dit en sväng då det är soligt", fortsatte mamma i ett försök att vända mitt rätt reserverade humör.

Jag sa ingenting. Höjde bara instinktivt ett ögonbryn och återgick sedan till att observera omgivningen omkring mig. Det var verkligen sorgligt. Hur någon hopplöst försökt rädda situationen och platsen genom betydelselösa insatser som sedan står och förfaller i ofrivillig glömska och tidsbrist.

I samma stund som vi parkerade bilen intill huvudbyggnaden, ett vitt herrgårdsliknande hus med stora fönster och en kraftig veranda, syntes en kvinna några meter bort. Hon var kort och hade det bruna håret uppsatt i en hästsvans. På sig hade hon en mörk skjortblus och ett par beiga byxor nedtill. Hon vinkade försiktigt då vi steg ut ur bilen.

"Hej, välkomna", sa hon och sträckte fram handen mot mamma som skakade den. "Camilla Tjäder heter jag."

Mamma fick en blick som tydde på att namnet var bekant.

"Linda", presenterade hon sig och såg sedan på pappa som nickade.

"Jan", sa han kort och log stelt.

"Vi har haft lite telefonkontakt", fortsatte Camilla och vände sig mot mig. "Och du måste vara Alma."

"Alva", rättade jag kort och tog hennes hand.

"Ja men.." Hon slog sig dramatiskt för pannan. "Såklart, ursäkta. Välkommen hit."

Jag nickade som svar samtidigt som jag fortsatte att iaktta platsen. Det kröp i kroppen av rastlöshet vid tanken på vad jag hade framför mig. Att jag skulle spendera en längre tid här. Hur länge visste jag inte. Inte än. Det berodde på min situation och mitt, så kallade, tillfrisknande.

Jag visste väl att det var rimliga ord att använda sig av, att jag var sjuk men någonting i erkännandet av läget gjorde ont ända in i benmärgen. Vetskapen om att jag gjort det här mot mig själv. Jag hade utsatts för en oerhörd fara. Långsamt kvävt såväl livslust som lycka och allt vad vardag innebar. Jag hade placerat mig i ett slags vakuum där det kändes som om luften och världen omkring mig stod stilla. Som om det suddats ut en aning då tankarna och siffrorna tog allt mer plats, blev mer påtagliga.

Det värsta var paniken som ständigt låg som ett tryck över bröstet. Känslan av att långsamt kvävas till ingenting. Försvinna. Samtidigt kände jag mig enorm. Typ som om mitt medvetande kunde fylla upp ett helt rum.

Det var i sånna stunder jag skämdes. Hela kroppen blev tung av skuld och skam och jag ville helst försvinna för att undvika risken att skada de som var mig nära. Övertygad om att jag redan gjort det och att de skulle ha det bättre utan mig. För jag visste ju hur det var, egentligen. Hur de pratade om mig bakom min rygg, djupa suckar och trötta beklaganden. Fast det var ju inte heller riktigt sant. Hjärnspöken. Jag orkar inte mer.

Jag orkar inte överhuvudtaget.

Camilla följde oss in i den stora herrgårdsbyggnaden. Inredningen var gammaldags, som om någon i sena dagar ansträngt sig sitt yttersta för att göra det gamla huset rättvisa. Även de mönstrade tapeterna såg nya ut. En påhittad fasad. Men det var fint.

Vi visades in i ett kontorsliknande rum med gula väggar och ett par tungt blommiga gardiner. I taket hängde en malplacerad ikealampa som skänkte rummet ett ljummet sken.

"Slå er ner", sa Camilla och gjorde en gest mot en grupp grönmålade pinnstolar som stod väntande mot väggen. Vi drog fram de en bit för att komma närmre hennes skrivbord, iakttog medan hon startade upp sin dator och bläddrade i en hög papper.

Jag såg på mamma. Den tunna glasögonbågen hade halkat ner en aning på nästippen och hon munnen var sammanbiten, som om hon har på gränsen till att börja gråta. Det nötbruna håret som hon lagt en bra stund på att locka i prydliga vågor hade redan runnit ut i det vanliga självfallet vilket jag tyckte vad lika bra. Hon var naturligt vacker. Behövde inte göra sig till.

Pappa, på min andra sida, satt med händerna knäppta i knäet och såg sig om i det lilla rummet. Han hade en viss min i ansiktet som jag hade svårt att placera, kände inte riktigt igen den. Det var som om han var påväg att säga någonting men att hjärnan talade emot. Fick honom att gång på gång hejda sig. En djup orosrynka låg i pannan.

"Så", började Camilla och såg upp på oss. "Vi har bokat ett rum till dig på norra gården. Det är ett väldigt trevligt internat, bra allrum och ett relativt nyrenoverat kök."

Jag nickade för att visa någon slags engagemang, brydde mig egentligen inte. Hjärnan var redan påväg härifrån. Ett rent önsketänkande.

"Och du vill pausa dina studier under tiden du är här? Stämmer det?"

"Jo, vi tänkte att det kanske kunde vara lika bra", sa pappa. "Minska stressen och..."

"Jag tror av erfarenhet att det är rätt beslut", nickade Camilla.

Rätt beslut att pausa hela mitt liv? Det var så det kändes i alla fall. Som om jag skulle placeras i en alternativ nutid, isolerad från allt som var att leva.

Som om jag inte längre fanns. Inte på riktigt.