Hej kompisar!

Lämna gärna en liten kommentar av valfritt slag så jag vet att ni finns där ute och så att vi kan knyta några slags band. *introducing friendship*

Kram på er<3

/Filosoferar

——————

Fjortonde augusti. Räknar timmarna. Ta mig härifrån.

Det var med tunga andetag jag såg på medan vår guldiga Opel rullade ut från parkeringen och försvann utom synhåll. Orkade inte ens höja handen i en vinkning då mamma tröstande försökte le mot mig genom fönsterrutan en sista gång.

"Vi är bara ett telefonsamtal bort."

I teorin ja. Fysiskt sett låg boendet över tjugo mil från vår trygga hemort, en av de många nackdelarna med att inte bo i en stad.

Första natten i det lilla rummet kröp sig outhärdligt långsamt framåt medan jag stirrade upp i det vita taket. En blommig lampa hängde osymmetriskt, någon decimeter för långt till vänster och lusten att stiga upp och försöka dra ner den kröp i bakhuvudet. Det var kanske bra, distraherade alla andra tankar.

Än så länge hade jag inte träffat på några av de andra ungdomarna som bodde här, visste inte hur många det var. Istället jag hade valt att spendera all tid för mig själv i väntan på nästkommande dag. Min första behandlingsdag.

Jag hade fått ett papper med tiderna som gällde. Frukost, förmiddagsfika, lunch, eftermiddagsfika, middag, kvällsfika. Även ett extra pass på morgonen där jag tydligen skulle presenteras för "de andra", vad det nu innebar. Ärligt skulle jag hellre långsamt kvävas till döds än att behöva stå framför andra på det viset. Känna deras blickar landa på mig, tungt granskande. Se hur de dömer mig utifrån min problematik.

Någon gång måste jag ändå blivit såpass trött att jag somnade för plötsligt vaknade jag av det så väl bekanta alarmet. Det som vanligtvis skulle förbereda mig för ännu en skoldag. Idag var det inte fallet.

Jag satte mig upp i sängen, lät blicken svepa över rummet ännu en gång. På den vita klädbyrån och på skrivbordet intill fönstret. Anslagstavlan som gapade tom och dörren in till toaletten som jag lämnat på glänt.

Med sömniga steg tog jag mig barfotad över den spräckliga heltäckningsmattan. En extremt liten spegel satt uppsatt ovanför handfatet. Känslan av någonting främmande träffade mig hårt vid åsynen av mitt eget ansikte och jag slog undvikande ner blicken mot kranen. Vred på det kallaste som gick, kupade händerna och blundade då vattnet slog emot ansiktet.

Mammas röst ekade i huvudet. Gång på gång. Du klarar det här älskling. Ta en dag i taget. Du är snart hemma igen. Jag visste så väl att det var en lögn men tillät mig själv att tro på den, en stund i alla fall. Bara för att ta mig igenom morgonen.

Jag satte upp håret i en slarvig knut utan att inspektera resultatet. Vad spelade det för roll? Jag visste ändå precis hur de nötbruna bebishåren stod ut åt alla håll på sidan om den spretiga luggen. Det blev så eftersom att jag så gott som alltid hade en hårsnodd, stråna gick av en efter en men jag hade inte orkar bry mig.

Kläderna från dagen innan låg slängda på skrivbordsstolen. Jag drog på mig jeansen, ett par blåa som jag klippt av längst ner och spände åt det bruna skärpet. Även den svarta t-shirten jag haft fick duga, hade ju ändå inte träffat någon än.

Allrummet var tomt när jag gick ut från rummet. Försiktigt låste jag dörren bakom mig och gick sedan osäkert fram till skohyllan, hoppades djupt att ingen annan skulle dyka upp. Inte nu.

Mina vita Stan Smiths stod prydligt uppställda trots att jag tydligt kom ihåg hur jag sparkat av mig dem och lämnat dem på golvet kvällen innan. Snabbt greppade jag skohornet och stoppade ner fötterna, skulle precis gå ut då en dörr öppnades. Jag stod emot impulsen att sucka högt.

"Oj, helvete", hördes då dörren slog igen med en hög smäll. Jag vände mig om.

En tjej som såg ut att vara i min ålder stod några meter bort. Hon hade blont, kraftigt lockigt hår som räckte precis nedanför axlarna. På sig hade hon ett par blåjenas i girlfriend-modell och en mörkgrön hoodie upptill. Fötterna var bara.

Det tog några sekunder innan hon la märke till mig. Ett förvånat uttryck tog form i hennes ansikte då hon började gå mot mig. "Hej, det är du som är ny?"

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det. "Eh, jo precis. Det är jag."

Tjejen log mot mig. Hon hade mörkblåa ögon med en kraftig svart kant kring irisen. Kinderna var rosiga och fyllda med fräknar. Hon var väldigt smal. "Jag heter Lisen. Och du?"

"Alva", sa jag och hann stelt sträcka fram handen innan jag insåg att hon inte hade för avsikt att hälsa så "formellt."

"Trevligt, kul att du ska bo här. Det har känts tomt senaste månaderna", sa hon och stoppade ner fötterna i ett par svarta Birkenstock.

Månaderna? Hon sa det som om det inte vore något konstigt alls. Hur länge hade hon varit här? En otålighet kröp längst ryggraden och fick mig att rysa till.

"Jaha", svarade jag dröjande. "Ja det känns ju kul." Eller nått.

Det visade sig att Lisen skulle på samma morgonmöte som jag så vi följdes över gräsplanen till herrgården där vi skulle hålla till. Hon frågade om jag kollat in området och då jag skakade på huvudet erbjöd hon sig att visa mig runt senare. Jag tackade ja och försökte le trots att jag egentligen inte kunde tänka mig någonting värre. Att bekanta mig med platsen som om den vore någonting annat än en tillfällighet tog emot. Jag skulle inte bli kvar här. Får inte bli kvar här.

Omkring tio andra ungdomar satt redan nedsjunkna på beklädda pinnstolar då vi entrade samlingssalen. Det var ett ljust rum med hög takhöjd och fönster ut mot sjön en bit bort. Vattnet låg stilla, bortsett från enstaka krusningar som bildades av plötsliga, tillfälliga vinddrag.

Trots att jag kunde känna de nyfikna blickarna bränna gjorde jag mitt bästa för att verka oberörd. Höll blicken stadigt fäst i knäet, försökte skala bort resterna av det gula nagellacket jag målat till midsommar. Det var ett under att det hållit såpass länge. Naglarna i sig var korta och kanterna ojämna. Jag hade försökt i flera år att sluta bita på dem men hur mycket jag än ansträngde mig så var det förgäves. Det var som att jag inte tänkte på det längre. Det hade blivit så mycket av en vana, eller en ovana kanske. Så fort jag blev stressad eller ångestfylld så tuggade jag på dem. Som värst var det under högstadiet. Minns så väl blodsmaken som träffade gommen i samma stund som jag kom på mig själv. Minns hur mamma irriterat såg på mig då hon hörde det klickande ljudet.

"Alva, lägg av."

Men det var lättare sagt än gjort.

Ljudet och pigga steg tog sig in i rummet och jag såg upp. En kvinna hade anslutit sig till gruppen. Hon var lång och smal och hade brunt kortklippt hår. Fötterna var nedstoppade i ett par röda sandaler och hon bara ett par vita byxor tillsammans med en ljusblå blus. Vågat val tyckte jag. Hon hade ett par relativt cirkelrunda bågar på näsan som fick hennes ögon att se aningen större ut än vad som var normalt.

" Hej, välkomna. Kul att se er." Hon slog sig ner på den sista tomma stolen och la benen i kors. "Vad bra att ni kunde komma nu på morgonen. Vi har nämligen en ny tjej här hos oss idag och som ni vet är det viktigt att alla känner sig välkomna."

Om jag tidigare känt mig iakttagen var det ingenting mot för nu. Jag nästan såg framför mig hur ansiktet skiftade färg från blekt till illrött. Jag hade inte alls varit redo att prata inför alla och visste överhuvudtaget inte hur jag skulle bete mig.

"Du kanske vill presentera dig själv", sa kvinnan och jag höjde ett ögonbryn. Lät blicken svepa över ungdomarna omkring mig. Än hade jag inte tagit mig tiden att granska dem ordentligt.

De flesta såg ut att vara i min ålder eller om möjligt några år yngre. Större delen bestod av tjejer men även fyra killar satt utspridda. En av dem, en svarthårig kille med mörk hudton tycktes oroligt skifta tyngd från höger till vänster höft. Blicken kastades snabbt mellan alla omkring honom och han höll händerna knäppta i knäet, som för att tämja dem.

Intill honom satt en tjej med ljusblont hår ner till midjan. Hon hade på sig en rödblommig kjol tillsammans med ett vitt, kort linne och fötterna var bara. Riktigt så varmt tyckte jag kanske inte att det var och någonting i hennes stela kroppsspråk skvallrade om att hon kanske insett samma sak.

Jag mötte återigen blick med kvinnan. "Vad vill du att jag ska berätta?" Irritationen över hela situationen spred sig längs ryggraden och jag orkade inte ens ansträng mig för att försöka låta trevlig.

Hon log men såg sedan besvärad ut när jag behöll mitt stoneface. "Vad du heter, hur gammal du är och vart du kommer ifrån till att börja med. Sen lite om din problematik."

Min problematik?

Det skulle underlätta en hel del om jag ens visste vad det var för människor som satt omkring mig. Vad hade de med mina, så kallade "problem" att göra?

En suck trängde sig fram. "Jaha okej men kan du förklara vad det här är för slags sekt först? Och ditt eget namn kanske?"

Kvinnan rodnade då hon insåg sin egen otydlighet. Jag kunde urskilja en ton av irritation även hos henne men la ingen vikt vid den. "Ja självklart, jag trodde kanske att Camilla hade informerat dig igår när du kom hit."

Jag skakade på huvudet och hon nickade förstående som något slags svar.

"Jag heter Lisa och jobbar här som dietist och livscoach", började hon. "Det här är din behandligsgrupp. Alla som är är nu har samma typ av problematik och går därför igenom liknande program för att bli friska."

Min blick sökte sig omedelbart till ungdomarna omkring mig. Landade på en flicka som såg ut att vara omkring tolv, tretton år. På sig hade hon ett par svarta jeans som hon vikt upp en aning och som avslöjade ett par mycket smala ben. Överkroppen var dold i en rymlig, stickad tröja i en mörkbeige ton och en lång, rödbrun fläta hängde fram över ena axeln.

"Vi träffas såhär några gånger i veckan men det är vanligtvis efter frukost eller någon gång på eftermiddagen", fortsatte Lisa och jag nickade för att visa att jag lyssnade. "Så, nu lite om dig."

Det tog emot oerhört. "Visst, jag heter Alva. Landström", la jag till efter en sekunds tvekande. "och jag kommer ifrån ett litet samhälle utanför Norrköping som nog ingen av er hört talas om."

Min ena hand höjdes omedelbart till nacken när jag fick alla ögon på mig och jag tog ner den för att spela lugn.

"Jag är arton, snart nitton år. Så jag tog studenten nu i år. Gick musik och spelar gitarr och bas. Ja, och så trumpet sen jag var åtta men det är verkligen ett skitinstrument."

Jag såg hur tjejen med den röda kjolen flinade för sig själv men hon var snabb med att skärpa sig.

Då jag undvikande inte sa någonting på några sekunder fyllde Lisa uppmuntrande i. "Trevligt. Och så gärna lite om dina problem."

Om hon bar kunde sluta använda det ordet skulle det göra hela situationen så himla mycket enklare. Det kändes som om stolen blev några centimeter lägre varje gång. Som om jag långsamt försvann ner genom golvet.

Luften kändes iskall när jag drog ner den i lungorna. "Anorexia nervosa sen jag var fjorton. Eller jag var inte diagnostiserad redan då men same shit." Jag höll blicken fäst på en liten pappersbit på golvet framför mig.

"Och hur upplever du att det påverkar dig i vardagen?" Lisas röst var mjuk, försiktig. Som om hon var rädd att jag skulle gå sönder om hon pratade för starkt. Nu när plåstret rivits av och såret stod öppet.

"Det är ett helvete."

Minst sagt.