När jag var jag åtta åkte klassen till badhuset varannan vecka för att lära oss simma. Jag kommer ihåg obehaget i att behöva gå ut från omklädningsrummet i baddräkt eller bikini. Känslan av kallt, halkigt kakelgolv mot bara fotdynor och doften av klor. Den evighetslånga stunden i väntan på att få kliva ner i bassängen. Paniken som långsamt byggdes upp inom mig när jag iakttog de lugna vågrörelserna som spelade på ytan. Fick kaklet att dansa.

Om det var någonting jag faktiskt lärde mig under de kommande åren var det att jag var fullkomligt livrädd för vatten.

Sjön nedanför herrgården var större än vad jag väntat mig. Den sträckte sig såpass långt att det var svårt att urskilja husen på andra sidan. Jag satt uppkrupen på en stor sten intill en gammal brygga av trä. Plankorna såg svagt ruttnade ut och knastrade förrädiskt då de guppade på de sömnigt vaggande vågorna. Det kändes tryggare med fast land under mig.

Trots den paralyserande rädslan för vad som låg framför var det någonting oerhört lugnande med att befinna sig nära en sjö. Rörelserna och livet som reflekterades då skenet från kvällshimlen studsade mot ytan omslöt mig som en täcke. Eller, ungefär så. Den lyckades inte hålla kylan borta.

I takt med att solen gått i moln hade även värmen lämnat luften omkring mig och jag blev tvungen att stoppa in händerna i magfickan på den gråa luvtröjan. Med en lätt utandning slöt jag ögonen och lyssnade. Tog in ljudet av att vara utomhus. Så länge jag inte såg omgivningen omkring mig kunde jag vara vart som helst. Jag kunde vara hemma.

"Du valde inte den bästa dagen för ett kvällsdopp."

Jag ryckte till och vände mig förvånat om, drog instinktivt en hand genom luggen för att rätta till den.

Han stod förvånansvärt nära, iklädd en marinblå sweatshirt med något vintagetryck och ett par svarta jeans som han vikt upp ett varv. Fötterna var nedstoppade i ett par oerhört nötta vans. Det var svårt att inte bli illamående av det självbelåtna leendet som lurade på läpparna.

"Tydligen inte", svarade jag kort. "Hade helst sluppit sällskap."

Han vek upp ärmarna två varv och på den högra handleden skymtade utkanten av en gråsvart tatuering. Jag gjorde mitt bästa för att inte stirra men det var svårt när nyfikenheten tog övertaget. Vad föreställde den? Var han en sådan som hade en tanke bakom varje motiv eller var han bara ute efter att se ut på ett visst sätt? Ville han att folk skulle fråga?

"Allmän plats vet du", svarade han med samma dumma leende och slog sig ner på stenen bredvid min, aningen för nära för att jag skulle känna mig bekväm. Det kröp i kroppen av lust att flytta några centimeter bort. Lust att resa mig upp och springa därifrån innan någon av oss hunnit öppna munnen för att säga någonting mer överflödigt. "Du är ny."

Det var inte en fråga. Jag nickade. "Ännu ett freak."

"Vad för slags? Ser du spöken eller tror du att du har en annan person inom dig? Eller är du bara lite för ledsen för att dina föräldrar inte ska bli oroliga?"

Blicken, som jag tidigare hållit stadigt fäst på vattnet framför mig vacklade till och landade på honom i några få sekunder. "Varför vill du veta?"

Han ryckte på axlarna. "Skönt att veta om jag borde vara orolig för min egen säkerhet."

Jag log för mig själv och vände, av en ren reflex, bort huvudet. Ville inte ge honom bekräftelsen i att verka road av hans sällskap. Det var jag inte. Inte överhuvudtaget. "Tro mig. Jag är bara en fara för mig själv."

En sval bris drog över mitt ansikte och jag gömde hakan innanför kragen på luvtröjan.

"Ja men då så", sa han och sträckte fram sin hand. "Då vågar jag hälsa. Josef."

Tvekande tog jag hans hand. Den var betydligt varmare än vad jag väntat mig och fick mina bleka fingrar att se ännu tanigare ur än vad de faktiskt var. "Alva."

"Hej Alva, trevligt."

Jag svarade inte.

Det tog fem dagar innan mamma ringde för första gången. Hon ursäktade sig en massa och skyllde på allt från hektiska jobbdagar till att hon varit tvungen att skjutsa Emanuel på fotbollsträningar. Jag hade hört samma visa vid andra sammanhang och orkade inte lägga energi på att bli irriterad.

"Hur mår ni då?" frågade jag och ritade ännu en meningslös cirkel på det sönderkladdade kuvertet. Det som legat på rummet då jag flyttade in och som innehöll en massa information kring hur jag skulle sköta mig. Att jag helst skulle dammsuga en gång i veckan och att fönstret gärna fick stå öppet då och då, så länge det var upphakat och jag kom ihåg att stänga det då jag lämnade rummet.

Mamma var tyst i några sekunder innan hon harklade sig. "Jo men vi mår bra. Det är tomt här utan dig såklart men det är ju för det bästa."

För dig kanske. Det gjorde ont att höra henne säga det. Som om sanningen egentligen var att de mådde bättre då jag inte bodde tillsammans med dem. Då de slapp oroa sig för att jag vilken sekund som helst skulle kunna braka ihop i en pöl av ångest och gråt. Slippa se på medan jag kvävdes av känslorna som byggdes upp inombords. Känslorna som fick andningen att haka upp sig i takt med att kroppen skakade.

Jag mumlade någonting till svar och förblev sedan tyst, väntade på att hon skulle fråga mig samma sak men det kom aldrig. Antingen så var hon alldeles för upptagen för att hinna bry sig eller så var hon rädd för vad svaret skulle bli. Rädd att hon, genom att undra skulle tända eld på stubinen och att jag slutligen skulle explodera. Nej, det var säkrare att inte riskera någonting. Att bara låta det vara.

Istället frågade jag om hur kommande vecka såg ut varpå hon redogjorde för den mest vanliga vardagen någonsin. Hon och pappa jobbade i vanlig ordning och Emanuel hade både fotbollen och musikskolan. På lördagkväll var de bjudna till grannarna på middag, de i det blåa huset med pool på baksidan och mamma hade planerat att baka en smulpaj att ta med.

När vi la på lämnades jag med en svidande saknad i kroppen.