Lisen väntade inte vid skohyllan nästa morgon. Inte för att det var någonting vi lovat att göra men på något sätt hade det känts naturligt att följas till matsalen inför varje måltid. På så sätt fick vi alltid sällskap på vägen och kunde även sitta ihop, eller åtminstone nära varandra vid bordet.

Kanske var det till min nackdel då jag, introvert som jag var, sällan tog mig för att prata med och lära känna de andra men det gjorde mig inte så mycket. Jag hade ju, som sagt, inte för avsikt att bli långvarig.

Morgonluften drog kyligt över mina bara armar och fick huden att knottra sig när jag sneddade över gårdsplanen mot matsalen. Jag rös och kände hur hela kroppen stelnade till en aning så jag snabbade på stegen. Sorlet som slog emot mig när jag kom in var förvånansvärt högt och jag blev med ens osäker på om jag försovit mig eller varför det redan var så många här.

Obekvämt gick jag fram till serveringen och väntade medan kökspersonalen lastade upp en stor portion gröt och sedan plockade fram en smörgås. Jag skakade på huvudet då jag fick en med skinka på. "Jag är vegetarian."

Kvinnan, som om jag kom ihåg rätt från första frukosten hette Marianne, såg på mig beklagande. "Vi har fått ändringar i dina specifikationer. Det står att du ska ha vanlig kost."

Vad menade hon? Jag hade inte ansökt om någon ändring i min kostplan. "Då har det blivit något fel. Jag har varit vegetarian i flera år jag ska inte..."

"Du får nog ta det där med dietisten eller sköterskan här på skolan", avbröt Marianne bestämt och räckte mig brickan. "Jag hoppas att du får en bra dag."

Det tog emot att inte fräsa någonting otrevligt som svar innan jag vände mig om. Matsalen var, som sagt, fylld med liv och de flesta borden var fullsatta med elever som pratade ivrigt. Jag förstod inte var de fick energin från. Själv kändes det som mitt medvetande fortfarande befann sig någonstans mellan lakanen i min säng och mina steg tycktes släpa sig fram över det ljusa trägolvet.

Jag fäste blicken vid Lisen som satt i mitten av långbordet. Hon log mot killen mittemot, Martin eller Marcus eller vad det nu var han hette. Allt jag lagt på minnet när det gällde honom var vilken extremt ful tröja han haft på sig första dagen i det stora samtalsrummet. Någon bandtröja som var både urtvättad och trasig på ett flertal ställen. Han hade mörkt hår ner till axlarna som jag inbillade mig skulle bli snyggare om han skulle sätta upp i någon hög tofs. Ögonen var små och tycktes kunna borra hål i själen då de träffade en. Men han kunde säkert vara trevlig, vad visste jag.

Plötsligt tog det stopp. Brickan jag hållit framför mig föll till marken och orsakade ett plågsamt högt oväsen. Förtvivlat såg jag hur både mjölk och gröt spreds omkring mina fötter. Den sorgliga skinkmackan landade ironiskt nog med rätt sida upp. Jag svor för mig själv.

"Oj, godmorgon", flinade en mörk röst och jag såg upp, rakt in i ett par dovt blågröna ögon. Det var han.

Käkbenet tycktes om möjligt ännu skarpare på nära håll i morgonljuset och tatueringarna lekte matt över armarna.

"Jag..." fick jag fram och blev med ens medveten om att det blivit totalt knäpptyst i salen omkring oss. "Ursäkta jag..."

"Det är lugnt." Det fanns någonting plågat i hans svaga leende och det försvann sedan lika snabbt som det kommit.

I nästa sekund var en ur kökspersonalen framme med en trasa och en skurmopp för att hjälpa mig städa upp och han gick vidare, utan att säga något mer. I takt med att golvet återgick till det normala gjorde även allt annat det och jag blundade några sekunder för att orka ta in det knivskarpa sorlet.

Min blick svepte över namnet som var tryckt i breda, svarta bokstäver. Lisa Wallin. Bestämt höjde jag min hand och knackade tre gånger, väntade.

Dörren öppnades efter bara några sekunder och Lisas bekanta ansikte dök upp. "Hej Alva." Det skulle vara en lögn att säga att jag inte blev förvånad över att hon memorerat mitt namn.

"Hej", började jag monotont och blickade in i rummet som såg tomt ut. "Har du tid?"

Hon nickade varmt och steg åt sidan. "Absolut, kom in du bara." Dörren stängdes efter mig och Lisa gjorde en gest mot en stol intill ett av fönstren i rummet. "Är det något särskilt du har på hjärtat? Vi har ju samtalstid imorgon om jag inte minns fel."

"Jo, jag tror att det blivit något fel i mina specifikationer. Det står att jag äter normal kost", började jag. "Jag har varit veg..."

"Ja precis", avbröt Lisa utan någon som helst förvåning i rösten. "Jag hade tänkt ta upp det där med dig imorgon."

Jag höjde ett ögonbryn. "Vad menar du?"

Hon la benen i kors och rätade till de rundade bågarna som vilade på den raka näsan. "Vi fick in ett blodprov som togs när du låg inne på sjukhuset och dina värden såg..." Hon såg ut att leta de rätt orden. "Aningen oroväckande ut."

"Men ni kan ju inte bara ändra min kost. Det är väl min rätt att ta sådana beslut?" sa jag med en skarp irritation i rösten.

"Vi räknar inte med att det blir en långvarig förändring, bara tills dina värden är något så när återställda. Enligt vår bedömning skulle en mer allsidig kost snabbare kunna stabilisera dem."

Det kändes som om jag befann mig under vatten, luften brände i lungorna och huvudet pumpade. Förtvivlan rann över mig som en svallvåg. "Men va? Det här är ju sjukt, hur kan ni..."

Lisa avbröt mig med en djup suck. "Nej Alva, du är sjuk och om du inte snart inser konsekvenserna av din situation kommer det bli riktigt farligt." All vänlighet var som bortblåst. Hennes ögon fästes vid mig med ett oerhört allvar som fick mig att vilja sjunka genom golvet. "Din kropp orkar snart inte mer, du kan dö."

Det var andra gången jag fått de orden kastade i mitt ansikte och den här gången gjorde det, om möjligt, ännu ondare.