Informationen om den obligatoriska friluftsdagen hade gått ut via affischering till varenda anslagstavla på hela boendet. Jag hade sett den röda postern ett flertal gånger men utan att egentligen läsa vad det stod. Det var därför med tunga steg jag gick tillbaka till rummet efter frukosten för att byta om till oömma kläder.

Jag drog, utan någon som helst brådska på mig de slitna adidasbyxorna och den gråa luvtröjan, satte upp håret i en hög tofs. Mitt ansikte tittade tillbaka i den lilla spegeln ovanför handfatet. Det var knappt att jag kände igen mig själv. Ögonen som alltid brukade vara omsorgsfullt sminkade tycktes beakta och tomma på liv. Läpparna var torra och huden rosig. Alva för två veckor sedan hade fått frispel. Idag spelade ingenting någon roll.

Precis som jag skulle gå tillbaka ut till gräsplanen där en stor klunga människor redan bildats vibrerade telefonen i byxfickan. Jag läste på displayen. Det var från Linn.

"Hej hur mår du? Funderar på om det finns möjlighet att komma och hälsa på dig någon dag framöver. I helgen kanske? Ta hand om dig så länge, kram <3"

En omedelbar trötthet sköljde över mig och jag slog mig ner på sängen. Den normala och rimligaste reaktionen borde varit att bli glad. Jag hade saknat både familj och vänner hemifrån, hela mitt sammanhang men på något sätt tog det emot när jag föreställde mig att Linn skulle komma hit. Att hon skulle se hur jag hade det och hur hela min vardag utgick ifrån att jag var sjuk. Sjuk i huvudet.

För min del fanns inte längre någonting som hette helg. Varje dag gick ut på att hålla tider för att äta. Även lördag och söndag serverades mat för att vi inte skulle behöva hantera det själva.

Det stod helt still i hjärnan. Hur mycket jag än ansträngde mig för att komma på något bra svar gick det inte. Istället lämnade jag telefonen på kudden bredvid mig och skyndade ut till samlingen.

Jag var utan tvivel den sista personen på plats. Möttes av ett flertal irriterade blickar då jag anslöt till hopen av ungdomar. Alla stod i en enda röra för att lyssna på den information som gavs ut.

Camilla och en man som jag varken visste namnet på eller kände igen stod några meter fram och pratade för fullt. De båda var iklädda blå vindjackor med ungdomsboendets logga tryckt framtill. Det var en fyrklöver med tydliga hjärtan som blad. Jag himlade med ögonen.

"Vi tror att det här kan vara bra, för sammanhållningen alltså. Det är viktigt för både oss och er att miljön och det sociala känns stabilt, så att ni huvudsakligen kan fokusera på det ni är här för. Måendet kommer alltid först." Camilla verkade stressad. Meningarna kändes röriga och osammanhängande. Hela hennes kroppsspråk var jäktat på ett vis som smittade av sig. Jag trampade på stället och såg mig omkring.

Det tog inte många sekunder innan jag fick syn på honom. Josef stod relativt självständigt placerad en bit till höger om mig. Han hade armarna i kors över bröstet. På sig hade han ett par likadana adidasbyxor som jag och upptill en mörkgrön sweatshirt. Inte en enda del av honom tycktes uppmärksamma det som sades. Blicken var ofokuserad och han gäspade stort utan att försöka dölja det. Morgonluften hade bitit tag in hans kinder och gjort dem lätt rosenfärgade. Det var fint. Håret stod, som vanligt, på ända åt alla möjliga håll.

Mannen intill Camilla harklade sig. "Dagen är alltså obligatorisk och så länge det inte spöregnar håller vi oss utomhus. Vid lunch grillar vi hamburgare här utanför matsalen." Han gjorde en gest mot matsalsbyggnaden samtidigt som han läste vidare på en röd lapp som han höll i handen.

"Vi tänker oss grupper om åtta. Då hinner ni lära känna varandra. Vissa uppgifter kan kräva att ni samarbetar mellan olika grupper."

Jag hade fortfarande inte förstått vad det var vi skulle göra under dagen men det besvärade mig inte något särskilt. Det skulle väl visa sig då vi samlades i gruppen. Vilket som, planerade jag inte att ta något större ansvar. Föredrog att bara följa med vilket inte heller hade passat den kontrollberoende Alva jag varit för två veckor sedan.

En bit framför mig skymtade en blond hästsvans. Lisen. Vi hade inte pratat på flera dagar. Det hela kändes fånigt. Det var en sån onödig grej att bli osams över och min tanke hade aldrig varit att göra henne irriterad. Jag ville bara vara ärlig med min avsikt att bli kortvarig, så att hon visste. Nu hade det dock börjat kännas mer som en önskning från min sida än ett mål. Ett "i den bästa av världar", precis utom räckhåll.

Mannen började läsa upp grupperna och jag slogs av hur få av namnen jag faktiskt kände igen. Ointresserad sneglade jag över mot Josef igen och förvånades då vi mötte blick. Den normala reaktionen hade varit att bli generad men det var som om alla de sociala spärrarna jag tidigare haft hade släppt. Det spelade ingen roll. Han himlade teatraliskt med ögonen för att visa sin uttråkning och jag log svagt, nickade medhållsamt. Josef fortsatte sedan den stumma konversationen genom att nicka bort mot sjön och peka på sig själv. Han höjde ögonbrynen mot mig som om det vore en fråga. Ska du med? Till sjön.

Återigen gjorde jag motsatsen till vad mitt, numera icke existerande, samvete sa åt mig och gav honom tummen upp. Vi vände om i samma sekund och sprang sedan, med några meter mellan oss, därifrån. En varm känsla spred sig inom mig, en slags upprymdhet som saknats i flera veckor och det var svårt att hålla bort leendet som spelade på läpparna.

Vi mötte inte blick förrän vi var framme vid sjön. Han var snabbare och stannade intill en bänk som stod några meter från bryggan. Slog sig ner. Jag satte mig bredvid utan att säga någonting.

"Bra sprunget, tror du de märkte?"

Jag ryckte på axlarna. "Spelar det nån roll?"

"Inte för oss kanske."

"Då så."

Josef såg på mig med antydan till eftertanke. Han öppnade munnen som för att säga någonting men jag avbröt honom. Visste redan vad det skulle handla om.

"Vad gjorde du inne på Camillas kontor här om dagen? Eller alltså jag fattar att du hjälpte till att bära mig dit men ... varför just du?"

Han skrattade. "Du tror inte på att det var en ren tillfällighet?"

"Inte en sekund." Jag lät min blick vila stadigt på honom. Försökte lära mig de skarpa dragen, memorera varje liten detalj. Som det lilla hjärtformade födelsemärket strax under vänster öga eller det bleknade ärret snett till höger längst ner på hakan

Solen tittade fram mellan trädkronorna intill sjön och färgade hans ena ansiktshalvan i en varm ton. De rosiga kinderna blev med ens ännu mer framträdande och jag fick hejda mig själv för att inte sträcka ut en hand och röra vid dem.

Josef ryckte på axlarna. "Du är intressant. Mystisk, på ett bra sätt alltså."

Det var inte det svaret jag väntat mig. Inte för att jag räknat med någonting särskilt men det var svårt att hitta något att säga som respons. Förblev därför tyst länge nog för att han otåligt skulle tillägga. "Har du något emot det?"

Jag fnös. "Att du snokar i mitt privatliv?"

"Ditt privatliv?" Han ryggade tillbaka som om han vore förolämpad. "Ursäkta men det är ganska uppenbart vad som är ditt problem?"

Orden träffade som ett knytnävsslag i magen. Utan att vika undan blicken reste jag mig från bänken. "Ja och du är väl alldeles för komplex för att någon jävel ska förstå vad som är fel på dig. Men du verkar sakna hjärna i alla fall, det är ju tydligt."

En uppgiven suck trängde fram och han såg ner i marken en kort sekund innan ögonen återigen sökte sig till mig. Den här gången var de förändrade. All den karaktäristiska lekfullheten var försvunnen och ersatt av en uppenbar och genuin besvikelse. En besvikelse på sig själv. "Alva jag ... förlåt jag menade inte att ... det bara flög ur mig."

Jag skakade på huvudet. "Du har inte haft många nära vänner va?"

"Vad menar du med det?"

"Du verkar inte veta hur man ska bete sig för att vara en."

Precis som jag vände på klacken för att gå därifrån slogs en varm hand om min tunna arm. Gesten fick mig att rycka till av förvåning. Jag sneglade ner, såg spåren av den svarta tatueringen. Undrade ännu en gång vad den föreställde.

"Stanna. Snälla." Rösten var bedjande, nära en viskning och ansiktet nästintill plågat. "Snälla du."

Även om jag hade velat gå hade det varit fysiskt omöjligt och när jag åter igen slog mig ner bredvid honom på bänken var det som om luften gick ur mig. Luft som varit full av oro och ångest, orsakat kvävande andetag.

Handen sökte sig snart bort från mig och landade på hans överarm. Kroppen var stel, som om han frös men jag gissade att det var situationens allvar som gjorde honom obekväm. "Jag har inte känt såhär sen jag kom hit."

"Känt vadå?"

Hans fokus försvann in bland de små krusningarna på vattenytan, sökte efter rätt ord. "Ja alltså, alla här är så trista. Varenda en verkar helt uppslukade i sitt eget mående. Som om de någonstans redan har gett upp och accepterat att de är ett hopplöst fall." Han såg på mig. "Du känns annorlunda, jag vet inte vad det är."

Jag förstod precis vad han menade. Kanske var det för att jag själv så många gånger hade slagits av samma tanke, bara utan att förstå den. Rädslan för att bli som de andra hade gripit mig med enorm kraft redan första dagen på samlingen i den stora salen i herrgården. Då jag såg på de andra ätstörda ungdomarna och äcklades över att de bara accepterade sitt sammanhang. Att de inte försökte sitt yttersta för att ta sig härifrån.

Och sanningen var att han hade gjort ett liknande intryck på mig. Känslan av att det var något särskilt, någonting levande med honom. Den hade aldrig släppt.

En skalbagge kröp förbi på marken framför mina fötter och jag iakttog hur den klättrade över de grova gruskornen. Såg hur den kämpade för att ta sig fram. Jag sparkade försiktigt undan en stor sten några centimeter framför den och återgick sedan till Josef som fortfarande blickade ut över sjön. Han såg ångerfull ut och av någon anledning gjorde det ont i mig. Ännu hade jag ingen aning om vad han bar på. Vilka känslor och tankar som brottades där på insidan och det kändes heller inte som rätt tillfälle att fråga. Istället knuffade jag till honom med en lätt armbåge och tvingade fram ett svagt leende.

"Du, se inte så uppgiven ut. Du vill väl inte framstå som ett hopplöst fall?"

Det krävdes ett skarpt öga för att skymta den svaga krökningen på läpparna när han flyttade fokuset över till mig.

"Nej usch, det skulle vara trist."

Värmen var tillbaka i magen och jag önskade för allt jag var värd att den kunde stanna. Även om jag förstod att det var för mycket begärt.