dagens första gåta

Solen sträckte sig stolt högre upp på himlen när Astrid Bäck klev ut i sin trädgård. Hennes ögon svepte över sin bakgård innan hon vände på klacken och kom tillbaka med en grensax. Hon hade precis sjunkit ned i den blöta marken, redo att fixa några grenar på en av hennes rosbuskar när ringklockan ljöd genom det öppna fönstret. Hon stod upp med en suck, slängde saxen på marken och rundade husknuten för att se vem det var som sökte henne. Ett leende spreds över hennes ansikte när hon såg mannen med ljust hår och varma, blåa ögon som hon kände sedan flera år tillbaka.

"Godmorgon, Alfa Thomas. Vad trevligt att se dig."

Han vände sig mot henne med ett bekymrat ansiktsuttryck. Hon stannade till och kollade förvånat på honom.

"Vad är det? Har något hänt?"

"Det är en flicka som vill tala med dig. En flocklös. En av patrullerna fångade in henne tidigt i morse. Om du vill hjälpa oss att ta reda på varför hon är här skulle det vara ytterst uppskattat."

"Varför frågar hon efter mig?"

"Vi vet inte. Hon har inte sagt något annat och vägrar tala med någon annan."

Astrid nickade fundersamt. Han höll ut en hand, som hon accepterade utan att säga något, och han ledde henne in i skogen till flockhuset hon sällan besökte.

❖❖❖

En svordom for över Novas läppar när hennes fingrar fastnade i ännu en tuva. Hon drog och drog tills hon slet av en tuss hår. Med en suck gav hon upp om att försöka reda ut sitt trassel till hår och lät hårtussen falla mot stengolvet.

Hennes öron fångade upp ljudet av dörrar som öppnades och stängdes, innan det följdes av tunga fotsteg. Hon väntade med andan i halsen medan fotstegen närmade sig. Det första hon såg var en kraftig man med blåa ögon och blont hår. Hela hans aura skrek alfa, vilket fick hennes varg att haja till i chock innan hon återgick till att inte bry sig.

Han gav henne en bister blick innan han vände sig om och viskade något till någon. Nova ansträngde sig till det yttersta för att höra vad han sade, men silvret hon andades in försvagade hennes redan svaga sinnen.

"Du får tio minuter," sade mannen tyst till Nova. "Längre vågar jag inte äventyra din säkerhet."

Ett huvud for över hans axel och en flämtning ekade i korridorens tomma rum. "Thomas, du kan inte mena allvar. Du kan inte bara spärra in en flicka i din källare."

"Astrid, detta är en annan värld. Det är klart att jag kan. Hon vet lagarna och konsekvenserna."

"Inte en chans att jag kommer låta dig hålla henne här. Släpp ut henne så kan jag ta henne på en promenad och tala med henne."

"Fan heller! Vem vet vad hon kommer göra? Tänker om hon anfaller dig?"

"Thomas, hon ville tala med mig, eller hur?" Alfan nickade surt. "Då så, då vet vi vad hon kommer göra. Släpp ut henne för guds skull. Jag tvivlar på att hon kan göra någon skada i detta skick."

Nova såg på med stora ögon när den bulkiga alfan fnyste, fiskade upp en nyckelknippa från fickan och öppnade dörren för henne. Hon klev sakta ut ur cellen, hon var noga med att inte vidröra honom, och sneglade på honom innan hennes blick landade på kvinnan som bannat honom. Turkost, kortklippt hår var det första hon lade märke till.

Kvinnan hade ett vänligt leende på läpparna men förvirring lös i hennes ögon. Hon ledde den unga flickan genom korridoren och uppför ett par trappsteg. De steg ut i solljuset. Nova gnydde till och skymde solen med sina händer medan hon blinkade febrilt. Hon följde efter kvinnan som sakta rörde sig nedför en bred stig. De var ensamma. Inga vargar var i närheten och Nova var förvånad över att en alfa litade så pass mycket på en människa. Frågan var om hon visste något om varulvar eller om hon bara var en god vän till alfan? Fast vilken normal människa skulle tolerera att ens kompis har en källare full av celler?

"Är du Astrid Bäck?"

Kvinnan nickade. "Du gör mig en aning förvånad när du bad om att prata med mig, men ej vet hur jag ser ut."

"Du får förlåta mig." Nova kollade ned i marken. "Mitt namn är Wilda Nova Skym."

Astrid stannade till mitt i vägen och stirrade på flickan i total chock. "Säg det där igen."

"Jag heter Wilda Nova Skym." Hon höjde blicken och stirrade in i sin fasters gråa ögon som påminde henne så mycket om sin pappa.

Astrid ruskade på huvudet och pekade på ett fallet träd i närheten av där de stod. "Låt oss slå oss ned."

Nova sjönk ned på trädets stam och kollade på sin faster med nyfunnen nyfikenhet. Astrid gråa ögon hade samma lugna nyans som hennes pappa. Det turkosa håret framhävde verkligen hennes ögon. Några rynkor fanns runt hennes mun och panna; hon log över tanken att Astrid levt sitt liv hittills med ett leende på läpparna.

"Wilda Nova Skym," muttrade Astrid tyst innan hon höjde på huvudet för att stirra på flickan bredvid sig. 

Samma gråa ögon stirrade tillbaka på henne och hon insåg att det var samma nyans som sin brors, men med en annan lyster. Ingen skymt av det röda håret hon och Fredrik var födda med, men fräknar prydde hennes kinder.

Nova nickade. "Jag förstår om det kommer som en chock. Trots allt, jag vet inte hur mycket pappa berättade för dig om mig."

"Nej, nej." Astrid viftade med händerna och skrattade lätt. "Han har berättat allt. Jag får kort på dig varje födelsedag samt en uppdatering om vad som skett i ditt och hans liv. Det är bara lite chockerande att se dig här av alla ställen. Det var längesen vi sågs i det verkliga livet. Jag måste säga att du är dig lite olik fotot jag fick för några veckor sedan."

"Du vet vem jag är?" Ett leende bröt ut över hennes solbrända ansikte.

"Självklart, Nova." Astrid log. "Men vad gör du här själv? Jag menar, säkerligen borde han åtminstone ha följt med dig?"

Nova suckade djupt och kollade bort. "Det har hänt en sak. Pappa- um, pappa och mamma är borta. Jag har tagit mig hit till fots för att meddela dig då du är den enda familjemedlemmen jag känner till. Jag kommer ge mig av så fort som möjligt, men jag tyckte du borde få veta."

Astrid flämtade till. "Nova, vad har hänt? Hur är det med flocken?".

"De är också borta." Nova bet sig hårt i läppen för att inte brista i gråt. Hon hade gråtit tillräckligt mycket de senaste dagarna. Trots det försökte hennes ögon läcka för att ge plats för sorgen djupt begraven inom henne. "Ingen är kvar. Ingen annan överlevde så vitt jag vet. Kroppar överallt. Så mycket blod."

Tjocka tårar rann nedför hennes kinder och stänkte ned hennes nyckelben. Astrid sade ingenting medan hon lade armarna kring den utmattade flickan och drog henne närmare. Hon nynnade på en melodi medan hon smekte hennes hår. Nova grät i Astrids famn tills hennes kropp gav vika till ansträngningarna hon utsatts för de senaste dagarna. 

xxx

GOTT NYTT ÅR!!!!