en trög början

Det var mörkt. Månen stod högt på himlen. Tystnaden över skogen och floden var bedövande och ovanlig så här års. Stjärnorna blinkade ned på en grå fläck i flodens mitt och gav en gnutta ljus till den ljusgråa vargens trötta ögon.

Nova hade haft tur; efter en stunds kraftigt men trögt simmande hade hon upptäckt en stock nära en strandbank. Den hade varit stor nog för henne att ligga tvärs över och erbjuda henne skydd från det kalla vattnet. Hon hade dragit ut den i vattnet och låg nu ovanpå den medan strömmen sakta förde henne nedför flodens lugna väg. Vilan hjälpte henne att fokusera sin energi på att läka såret på hennes ben och det var nästan helt bort.

Nova andades tungt i den stilla natten. Hon begravde sin nos under sina tassar. Hennes gråa ögon stirrade på det blanka vattnet medan låga gnyn lämnade hennes mun.

Strömmen ledde henne i en stadig fart längre söderut medan hon orkeslöst låg på stocken. Hon bad sin varg att låta henne vara i vargform tills de kom på en lösning på vad de ska göra. Efter allt som hänt hade hon ingen familj och ingen flock kvar. Hennes föräldrar var döda, hon hade känt de ta sina sista andetag. Miranda och Oskar var antingen döda, eller så hade de lyckats fly till grannflocken. Hon var inte säker på vilket som stämmer, men hon visste att hon nu var för sig själv och tvungen att kämpa för sin överlevnad utan någon hjälp från någon annan.

En suck lämnade hennes mun. Vart skulle hon ta vägen? Grannflocken accepterade inte henne och skulle med största sannolikhet neka henne tillträde i deras territorium. Även om Miranda kunde vara där och vädja för hennes säkerhet, skulle de aldrig låta henne sätt en fot inom deras gräns. Hon var annorlunda och vargar ogillade annorlunda skarpt.

Timmarna tickade förbi medan hon låg stilla. Alla släktingar på hennes mamma sida var antingen döda eller så hade de brutit sin kontakt med henne efter att hon gifte sig med Novas pappa. Hon visste inte vad de heter och inte heller om de bodde i närheten.

Novas mamma hade tillhört en annan flock innan hon flyttade efter att ha hittat sin själsfrände på en konferens. Hon hade sagt till sin familj att hennes själsfrände var en människa och de hade genast sagt åt henne att bryta bandet. Novas mamma hade istället packat ihop alla sina saker, lämnat sitt rum helt tomt bortsett från ett brev och ansökt om att byta flock till Bergsflocken. Nova visste att det hade irriterat hennes familj men ingen hade kunnat stoppa henne då hennes dåvarande Luna hade skänkt henne tillstånd och hennes nya Luna likaså. En del av Nova ville träffa sin mammas del av släkten, men hon sade alltid att de kunde göra det när Nova var äldre. Nu kunde det aldrig ske.

Hennes pappa pratade aldrig om sin släkt; han sade att de inte var de trevligaste människorna på jorden. Allt Nova visste var att han hade en syster han avgudade och älskade, och föräldrar han avskydde. Han hade inte berättat något mer för henne och hon hade väldigt lite att gå på.

Nova satt sig upp med en väldig fart, hennes ögon vitt uppspärrade och käftarna svagt öppnade.

Hennes faster Astrid! 

Av det lilla hon hört av sin pappa, visste hon att Astrid hade hjärtat på rätt ställe och skulle antagligen kunna hjälpa henne. Kanske kunde hon låta henne sova över i några dagar innan hon gick vidare. Livet som flocklös var inte tilltalande, men det var det hon hade framför sig om Astrid inte kunde ha henne hos sig. Nova betvivlade det. Hon misstänkte att Astrid knappt kände till henne och skulle med största sannolikhet inte tro henne. Hon hade inget att bevisa deras släktband med, och Astrid var människa och därför oförmögen att känna av familjebandet mellan dem.

Nova kollade sig omkring för att fastställa sin position. Hennes blick gled över den blanka ytan och fastnade vid de svaga ljusen från den lilla staden, några få timmar bort från hennes flocks område, i horisonten. Hon stod upp, huvudet upplyft i undran. I staden fanns det ett bibliotek med några få datorer. Gamla historier; stationära datorer med tjocka skärmar, men de funkade oavsett och uppfyllde hennes önskan.

Nova nickade för sig själv. Hon kunde smyga in i biblioteket, söka upp sin faster för att se var hon bor och påbörja resan till henne. Den gråa vargen lutade sitt huvud i den kyliga nattluften innan hon dök ned i vattnet. Med stadiga tag simmade hon mot land. Hon kämpade sig upp på den leriga backen vid vattnet och gick med tunga steg mot staden längre fram.

Hon smög tyst till kanten av hus medan hon höll utkik för några människor som eventuellt var ute på en midnatts promenad. Hennes gråa form gled igenom skuggorna som kantade gatorna; hon undvek allt ljus som strömmade från gatlyktorna och några få hus. Hon gick försiktigt fram mot den stora byggnaden hon visste var biblioteket. Hon tassade till baksidan av byggnaden, skyddad av mörkret och skiftad tillbaka till sin mänskliga form, men lät klorna vara framme.

Medan molnen täckte månen, bröt hon lätt upp dörren till biblioteket. Hon klev in i den mörka byggnaden och steg in i datorsalen. Hon kollade sig omkring för några kameror och slog snabbt på en dator när hon såg att rummet var fritt av övervakningskameror. Hon ville verkligen inte att någon skulle se henne smyga runt på ett bibliotek helt naken. Uppmärksamhet var det sista hon behövde just nu. Ståendes framför den ljusa skärmen, knappade hon sig snabbt in på internet och slog upp Eniro.

"Låt oss se," mumlade hon tyst. "Astrid Skym. Nej, nej. Astrid Bäck. Astrid Bäck. Ast-"

Namnet lös upp på hennes ansikte. Hennes ögon skannade skärmen, lade adressen och den svagt anvisade vägen på minnet. Till sin lättnad såg hon att floden hon var på innan ledde henne en bit på vägen innan den ebbade ut i en sjö. Det var bra, för då lämnade hon inte något spår efter sig tills hon klev på land igen. Hon memorerade vägen så gott hon kunde, lade så många nyckel-städer på minnet som möjligt för att minimera risken att smyga sig in i fler bibliotek på vägen. Det skulle ta flera dagar att resa dit till fots, men hon hade inget annat val. Så länge ingen jägare eller bilist såg henne skulle att bli frid och fröjd.

Hon raderade historiken från sina sökningar och stängde av datorn igen. Med lätta steg smög hon ut ur biblioteket. Hon bad sin varg ta över och den ljusgråa vargen försvann in i mörkret på några sekunder.

En svag doft endast varulvar kunde upptäcka hängde kvar i luften.