en ödesdiger kväll

Solen var sakta på väg att lämna plats för månen på himlavalvet. Luften var lite kyligare nu och Oskar hade försvunnit för att hämta en tjocktröja. 

Festen höll fortfarande på. De flesta vuxna hade börjat röra sig hemåt. Vissa av de äldre tonåringarna stod och spelade beer pong medan resten hejade på. Miranda var mitt i klungan, ett stort leende på läpparna och ögonen fokuserade på motståndarlagets glas. 

Nova stod i utkanten och kollade på. I hennes hand var ett glas med läsk, som hon sakta tömde. Det var i dessa lägen hon önskade att hon kunde använda den mentala länken alla i flocken delade. Där kunde man föra samtal med varandra utan att någon annan hörde. Hon hade dock fötts utan den förmågan, en av anledningarna till varför vissa i flocken frös ut henne. Hon var annorlunda och kunde inte skicka tankar mentalt till andra, inte ens om flocken var i fara.

Nova suckade djupt och tömde sitt glas. Om de skulle hinna klättra i bergen måste de bege sig nu.

Oskar kom emot henne. Hans T-shirt var gömd under en orange hoodie. Han hade händerna i fickan och log mot henne.

"Det börjar mörkna." Han sneglade bort mot bordet. "Ska vi försöka smuggla iväg Miranda till berget?"

"Gör det. Jag måste bara springa på toa snabbt. Kommer om fem minuter."

Han nickade och hon sprang bort mot huset. Hon stängde och låste dörren bakom sig. En suck lämnade hennes läppar medan hon knäppte upp byxorna. 

Ett yl skar genom luften. Nova reagerade inte, men resten av flocken gjorde det. De frös till och sniffade i luften. Främmande dofter flöt genom luften och ungdomarna fick panik. Få vågade ta sig in på deras territorium. Det kunde bara betyda en sak: de var under attack. 

Ylen närmade sig från alla håll. Oskar stirrade in mellan träden medan Miranda ropade på sin pappa mentalt. Båda skiftade fort till sina vargformer. Alla i fältet skrek ut att de var under attack i sinneslänken. Det tog inte många sekunder innan några av flockens krigare kom springandes, redan i sina vargformer. 

En massiv vit grå varg anslöt sig till Oskars gråa och Mirandas snövita. Dess lugna gröna ögon gled över dem och sedan hopen av ungdomar. Vargen var Wilda, Novas mamma, och flockens främsta krigare. Hon luktade i luften och greps nästan av panik när hon inte kunde upptäcka sin dotters doft.

"Var är Nova?"  Hon kollade sig oroligt omkring. "Har ni sett henne?"

"Hon skulle på toa," svarade Oskar. "Jag kan sp-"

En kvist knäcktes i skogen. Oskar avbröt sig själv och stelnade till i rädsla. De ungdomar som hade skiftat morrade dovt och visade huggtänderna. Sakta klev andra vargar fram; vargar med mörk pälsfärg och gula ögon. De morrade som svar. Saliv droppade från deras huggtänder. 

Wilda blängde på dem medan hon klev framåt. Resten av krigarna följde hennes exempel. Tillsammans blockerade de främlingarna från att närma sig ungdomarna. Ett högt vrål ekade över träden och främlingarna gick till attack.

Yl och morr skar genom luften och färdades i den stilla kvällens atmosfär. Klor begravdes i kroppar och ryckte loss päls som dalade ned till marken. Huggtänder slet i lemmar och muskler. Gnyn från sårade vargar tjöt i öronen. Blod sprutade ut från sår, rann nedför fallna kroppar och färgade gräset illrött. För varje minut som passerade, stupade en Bergsflock varg med ett yl. Främlingarna var nästintill oövervinnerliga och alldeles för många för den lilla skaran.  

Nova hoppade till i badrummet när de skarpa, plågade ylen mötte hennes öron. Hon hade aldrig hört något liknande förut. I ren panik stressade hon ut ur badrummet. 

Hon var inte beredd på synen framför sig. Borta på fältet slogs vargar mot varandra. Hon kunde se blodet som täckte hennes flocks ljusa pälsar. Tårar samlades i hennes ögon och hon tryckte handen för munnen. Detta var en mardröm. 

Något ljusgrått skenade mot henne. Hon var beredd på det värsta tills vargen stannade framför henne och skiftade till hennes mamma. Wilda log mot sin dotter, trots det djupa såret längst hennes mage. 

Striden var inte långt borta men den var långt ifrån vunnen. Det visste Wilda.

"Nova, lyssna på mig noga." Genom tårfyllda ögon stirrade hon på sin mamma och nickade. "Jag vill att du hittar pappa och tillsammans ska ni fly långt bort härifrån, okej?"

"Men du då?" Nova grät. "Jag tänker inte lämna dig."

"Jag kommer och möter er." Wilda kysste hennes panna. "Detta är inte slutet. Hitta pappa och fly. Överlev. Vi kommer ses igen."

Nova nickade. Med gråten i halsen gav hon sin mamma en kyss på kinden innan hon vände på klacken och sprang. Wilda hann inte ta ordentligt farväl av sin dotter innan hon blev attackerad bakifrån. Ett dovt morr lämnade hennes läppar och hon vände sig snabbt om. Mitt i rörelsen lät hon sin varg ta över och hennes huggtänder sjönk ned i vargens hals. 

Tårar rann nedför Novas kinder medan hon sprang i riktningen mot sitt hus. Hon behövde hitta sin pappa, och det snabbt. Hitta honom och fly var det enda som kretsade i hennes huvud. Hon bad till mångudinnan att de skulle klara sig, att hon skulle kunna kura ihop sig mellan sina föräldrar och se på en film; att hon skulle kunna klättra i bergen med Oskar och Miranda. Hon bad att detta bara var en illusion av hennes omedvetna, att hon på något sätt hade somnat på toan och hade en mardröm.

"Nova!"

Hon stannade till så kraftigt att hon nästan ramlade ned på marken när hennes pappas röst skar genom luften. Hon såg sig om och hjärtat sjönk i bröstkorgen. Han var fast under en mörk grå varg. Även härifrån kunde hon dofta blodet som blötte marken under honom.

Wilda hade hört honom också och kom till hans undsättning innan Nova hann göra något. Hon tacklade vargen som höll hennes själsfrände till marken och bet honom i halsen. Några sekunder senare föll vargen ihop på marken. Wilda blödde kraftigt från ett djupt sår i lårbenet och svajade där hon stod över Fredrik.

Deras blickar möttes. Nova stod still, hennes bröstkorg hävdes upp och ned medan hon kämpade för andan. Tårar samlades i hennes ögon medan hon stirrade på sina föräldrar. Hon tog ett osäkert steg mot dem men stannade till när hennes mamma kollade up på henne. Wildas ögon formulerade en enda sak: fly. 

"Jag älskar er," sade Nova, övertygad om att de kunde höra henne. Hennes mamma höjde huvudet och lät ett sorgset yl flyga mot himlen, medan hennes pappa sakta höjde handen. 

Nova snörvlade medan hon vände på klacken och sprang i riktning mot skogen. Tårarna som samlades i hennes ögon skymde sikten. Hon tyckte hon såg de familjära formarna av Oskar och Miranda ligga på marken i blodpölar. Hennes hjärta knäcktes av synen. Hennes ben protesterade hårt medan hon sprang in i den mörka skogen och försvann.