Allt vitt. Från golv till tak. Vägg till vägg. Inga fönster, inga dörrar. Ingen utväg, ingen ingång. Och jag? Jag har inget minne kvar. Dag in och dag ut sitter jag här, mitt på golvet och stirrar in i väggen. Mina vita kläder hänger löst mot den beniga kroppen och håret ligger fettigt längst ryggen. Jag vet inte hur länge jag har suttit här, tappade räkningen för längesedan. Inget förändras här, förutom jag dock.

Min andning tung och kroppen längtar efter slutet. Slutet på smärtan. Ensamheten. Jag tar upp nålen från marken. Orkar inte vänta längre. Sakta så närmar sig nålen mitt ansikte, den blänker. Lite till höger. Nu är jag inte långt ifrån mitt slutmål: halsen. Nålen nuddar huden och en stor rädsla far igenom hela mig. Jag trycker hårdare, struntar i smärtan. Blodet rinner ut och nuddar min kalla hand. Livet rinner sakta ur mig och mina sista ord blev: "Ha-ha."