Jag plockar ner minne efter minne från den vita väggen. Fingrarna pillar försiktigt bort dem och för varje minne som försvinner lämnas ett osynligt avtryck på väggen. Men jag fortsätter, tar bort minne efter minne. Jag vill glömma min tid här, den ska aldrig nämnas för någon. Aldrig pratas om. När mina fingrar nuddar det sista minnet på väggen, så börjar tårarna rinna nerför kinderna och en hög snyftning lämnar min mun. Jag bryr mig inte om att min syn blir suddig och tar försiktigt ner det sista minnet.

Tyst så läser jag texten på minnet, "Continue to shine and be the angel we all see in you."

Alla minnen ligger i en hög på golvet och framför mig har jag en tom väg, som om det aldrig har funnits några synliga minnen. Exakt som jag vill ha det. Händerna samlar ihop alla minnen och jag önskar att jag kunde bränna dem.

Jag vill glömma.