Orden som sårade mig. Dem enkla, men så betydelsefulla orden. De som förändrade mitt liv. Vände upp och ner på min värld. Orden som kom från hans läppar. Läppar så kyssvänliga, mjuka och fylliga. De som kysst mig så många gånger längst min kropp. Som sagt mitt namn så omsorgsfullt så många gånger. Dem läpparna krossade mitt hjärta. I så många bitar att det inte gick att tejpa ihop.

Han gjorde mig kall. Känslolös. Ostoppbar. Det var hans fel. Allt är hans fel. Han gjorde mig till det sämre och nu ska han få sota. Ångra att han någonsin krossade mitt hjärta. Han ska få hitta alla saknande bitar och försöka tejpa ihop det. Bara för att se att det inte går. Det är omöjligt.

Så han ska få känna samma sak. Hans hjärta ska få känna smärtan som jag fick känna. Värre än knivhugg. Värre än slag och ord. Värre än allt.

Hans hjärta ska krossas i så många bitar att han inte ser dem. Han ska få ångra allt.

Han är en sådan person som skulle  göra detta, mot mig. Han skulle se till att jag skulle ångra mig, ge mig skuldkänslor och dåligt samvete. Han skulle ge mig slag efter slag. Skulle kasta ord efter ord mot mig. Tvinga mig att göra saker och få mig att vilja försvinna från jorden.

Det är skillnaden mellan han och mig, han skulle göra allt som texten ovan säger. Medan jag skulle gå därifrån och gå tills fötterna var alldeles röda av blod. Och det är precis vad jag gör, eftersom han inte har krossat mig helt.