Angela's perspektiv
Jag är förbannad. Lily har fortfarande kontrollen och går glatt bakom Daniel som verkar äckligt nöjd över att jag/Lily följer efter honom.

"Du är fortfarande en förrädare." Muttrar jag.
"Kom igen! Han är vår mate." Fräser hon.
"Du visade dig undergiven." Morrar jag.

Hon ignorerar mig och stannar. Daniel står i dörröppningen till något rum, jag tror att det är vardagsrummet, och skäller till. Folk vänder sina ögon mot oss, även Alphan som fnyser till när han ser mig bakom Daniel. Daniel kollar på honom och hans ögon blir lite dimmiga, han blir som borta.

"De pratar genom flocklänken." Säger Lily.
"No shit." Fräser jag och rullar med ögonen trots att ingen kan se det.

Alphan ser förvånat mellan Daniel och mig innan han ler och böjer sitt huvud mot mig.

"Välkommen, Daniel's mate." Säger han lugnt och välkomnande, borta är den hånfulla tonen i hans röst.

Lily gläfser till och böjer på huvudet hon med, visar sin respekt. Jag morrar mot henne.

"Clara, visa Daniel's mate till sitt sovrum och ge henne kläder att byta om till." Säger han åt en tjej, något år äldre än mig.
"Ja, Alpha." Svarar hon och går förbi mig, uppför trapporna.

Daniel nickar åt mig och Lily går efter henne. Vi går förbi ett antal dörrar innan hon stannar och går in i ett rum. Ett sovrum för att vara exakt. Som stinker av maskulinitet, dock med en blandning av en doft från en liten flicka. Alltså måste ägaren ha en lillasyster eller är väldigt bra vän med valparna i flocken.

"Undrar om det är Daniel's rum?" Mumlar Lily tyst för sig själv
"Förhoppningsvis inte." Muttrar jag.

Clara kollar blygt ner i marken.

"Det finns kläder på sängen," mumlar hon snabbt och försvinner.

Hopplöst och irriterat hör jag hur hon låser dörren efter sig. Snabbt skiftar jag och sätter på mig kläderna. Jag grimaserar när jag ser mig själv i spegeln. Trassligt hår, likblek hy och rödkantade, lätt uppspärrade ögon.

Frankensteins brud kan slänga sig i väggen, Angela has arrived.

"Det ser inte sååå illa ut." Säger Lily lugnande.
"Oh, shut up!" Fräser jag.

Tyst går jag in i badrummet och kliver in i duschen. Kläderna slänger jag utanför på golvet. Jag sätter på duschen och suckar nöjt när de varma strålarna omsluter min kropp medan jag sluter ögonen. Det bästa som finna är känslan av att vara ren.
.
.
.
.
Jag huttrar till när jag kliver ut ur duschen och kylan slår emot mig som ett slag. Jag sätter snabbt på mig underkläder och kränger på mig en svart morgonrock som hänger på dörren. Jag rynkar på näsan när Daniel's doft sätter sig i min näsa.

Definitivt hans rum.

Jag lämnar badrummet och går fram till fönstret, försöker att mäta hur långt ner det är till marken och hur långt det är till skogen. Jag räknar till ungefär 100 meter, det skulle bli enkelt att hoppa och sen springa in i skogen och gömma sig innan man springer vidare.

"Jag skulle inte göra det om jag vore du." Muttrar Daniel, vilket får mig att hoppa högt. Jag vänder mig snabbt om och rodnar av ilska. Antar att jag pratade högt för mig själv, en ovana jag har fått under alla år ensam.

"Du vet inte vad jag skulle göra." Fräser jag argt och korsar armarna över bröstkorgen, försöker att se ut som att jag vet om att jag inte pratade högt, trots att jag är osäker.

Han höjer roat på ögonbrynen.

"Hoppa ut genom fönstret? Eller mäta avståndet?" Flinar han.

Jag blänger på honom, rodnaden stiger.

"Jag märkte dig Angela." Påpekar han. "Jag kan läsa en del av dina tankar."
"Asshole." Muttrar jag surt.

Han suckar och låser dörren.

"Bara lägg dig." Muttrar han och försvinner in i badrummet.

Jag blänger efter honom och sätter mig på sängen. Daniel's doft finns överallt och jag andas sakta in den och sluter ögonen. Hans lukt får mig lugn. Jag hör hur han kommer in igen men öppnar inte ögonen.

"Här." Säger han och kastar sin tröja mot mig.

Jag slår upp ögonen när tröjan träffar mig och kollar på den med höjda ögonbryn och ett förvirrat uttryck i ansiktet.

"För att sova i." Förklarar han medan han himlar med ögonen och försvinner in i badrummet igen.

Jag kränger av mig morgonrocken och sätter på mig hans T-shirt, den räcker precis ner till rumpan och döljer det mesta för Daniel's blickar men lämnar inte mycket åt fantasin heller. Jag lägger mig ner i hans säng och drar täcket runt mig, det var svalt och skönt. Jag håller på att somna när Daniel kommer ut ur badrummet. Jag låter ögonen vara stängda och lyssnar på vad han gör. Jag spärrar upp ögonen när jag hör hur han drar ner blixtlåset på sina byxor och jag skriker till.

"V-a-ad g-ö-ö-r du?" Stammar jag fram, medan jag höjer mig upp med armbågarna och undviker att stirra på hans nedre regioner som visserligen täcks av boxers men som väldigt tydligt visar hans....... erhm.... 'manlighet'. Han kollar på mig med höjda ögonbryn.

"Klär av mig." Svarar han som om det vore det självklaraste i världen och kliver ur sina jeans. "För att sova."

Till min stora lycka (notera sarkasmen) börjar mina ögon scanna hans kropp intill den minsta millimetern. Let's just point out that hans muskler är att dö för. Den V-linjen, jag lovar att Gud han själv skapade honom. Plus han har ett jävla sexpack! Ett sexpack för tusan! Det är inte ofta man ser såna på killar.

Dregel varning på hög nivå!

"Klar med att våldta mig med ögonen?" Flinar han och lägger sig ner bredvid mig.
"Jag kollade inte." Muttrar jag och vänder honom ryggen så att mitt ansikte är mot väggen.
"Om du säger det så, men vi båda vet att det inte är sant." Viskar han i mitt öra innan han släcker lampan och lägger sin arm runt mig, drar mig närmare mot honom.

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var skönt, för det var det.

"Godnatt, babe." Mumlar han och snart hör jag hans lugna andetag.

Jag stirrar in i väggen, lyssnar på hans andetag. Sakta somnar jag, ihopkuren i Daniel's famn. Det kändes skönt, som om jag var hemma. Som den gamla goda tiden då allt var frid och fröjd.

"Kom bara ihåg faran med att låta dina väggar falla." Viskar en liten röst i mitt bakhuvud.

Jag gnyr till och vrider lite på mig. Jag hatar mig själv ibland.
.
.
.
.
Solen skiner in genom fönstret, solstrålarna lyser mig mitt i ansiktet. Jag gäspar stort och sträcker på mig. Min hand slår emot något och jag kollar förvånat upp. Bara för att stirra på Daniel. Han ser ut som en ängel där han ligger med halvöppen mun och slutna ögon. Jag fnissar när han snarkar till. Tyst försöker jag att flytta på hans arm, men förgäves. Det känns som att den är gjord av bly och fastskruvade mot min arm. Helt omöjlig att flytta.

"Daniel." Viskar jag i hans öra.
"Mm." Mumlar han, halvt vaken.
"Flytta på dig." Muttrar jag. "Jag måste gå på toa."

Han grymtar men tar bort sin arm från mig. Glatt kliver jag upp från sängen och rusar till badrummet. När jag kommer ut ur badrummet efter några minuter ligger Daniel kvar i sängen med halva kroppen utanför.

Jag rynkar på pannan och stirrar på honom.

Hur kan han hålla sig kvar i sängen? Vi snackar om ett mirakel.

"Daniel?"
"Fem minuter till, mamma." Mumlar han och vänder på sig.

Jag nästan dör av skratt när han förvånat kollar sig omkring från hans plats på golvet. Hans sömndruckna ögon skannar omgivningen innan den fastnar på mig där jag står hukad med händerna över magen med skrattårar som rinner nerför kinderna och kippar efter andan.

"Väldigt lustigt." Muttrar han och ställer sig upp.
"Don't blame me." Fnissar jag. "Det var du som sov med halva kroppen utanför."

Han blänger på mig och korsar armarna över bröstkorgen, vilket leder till att hans muskler sväller upp. Lily skäller till, försöker få mig att röra honom, känna honom, få känna gnistorna igen. Få känna känslan av trygghet och kärlek. Att få känna sig hemma.

"Men om jag påpekar att du rör dig väldigt mycket i sömnen?" Flinar han.

Jag rycker på axlarna med ett nonchalant uttryck i mitt ansikte.

"Och? Det kanske beror på att du har en liten säng?" Påpekar jag och sätter händerna på höfterna.

Han himlar med ögonen och går mot mig. Av ren instinkt backar jag. Min rygg träffar väggen och Daniel pressar sig mot mig.

"Men om jag berättar att du mumlade mitt namn om och om igen?" Flinar han i mitt öra.
"Nästan stönade." Tillägger han med ett honungslent skratt.

Jag flämtar till och rodnar skamset.

Fuck!

"Kan fortfarande läsa dina tankar, sweetheart." Mumlar han och ger mig en lätt kyss på kinden.
"Äh, håll tyst!" Fräser jag och smäller till hans ansikte, försöker fösa undan det. Tyvärr inte lika hårt som jag skulle ha velat.
"Börjat ge upp ditt motstånd?" Frågar han och gnuggar sin näsa mot min nacke, precis där hans märke är.

Jag darrar till av den sköna känslan som sprider sig i min kropp, men vaknar snabbt ur min trans och skakar bestämt och snabbt på huvudet så att håret flyger.

"Aldrig." Muttrar jag och sliter mig ur hans grepp.

Han kollar sårat på mig och mitt hjärta värker. Varenda cell i mig skriker åt mig att trösta honom, att ta bort det sårade uttrycket i hans ansikte. Men jag kan inte. Jag vänder snabbt bort huvudet och stirrar ner i golvet. Jag känner hur hans blick bränner mot min hud men jag kollar inte upp. Han morrar högt och smäller sin näve in i väggen, några få millimeter från mitt huvud. Jag hopar högt och flämtar till. Han suckar och backar bort från mig, det känns om att någon slår mig upprepande gånger i magen när hans ögon går från sårade till kalla och känslolösa.

"Jag kommer vara borta nästan hela dagen." Berättar han tonlöst och slänger på sig en svart tjocktröja.
"Jag ber dig Angela, hitta inte på något dumt." Säger han lugnt innan han går iväg. "Tro mig, om jag får höra att du har gjort något så vet jag inte vad jag gör."

Jag nickar snabbt och kollar efter honom när han lämnar rummet. En plan på att lyckas fly har redan börjat forma sig i mitt huvud medan Lily morrar åt mig, skäller på mig för att jag bara vågar att tänka tanken på att lämna vår mate. Jag blockerar henne och går fram till fönstret och kollar ut. Det såg ut att vara en bra dag, men jag ska inte njuta för mycket. Jag klädde snabbt på mig en enkel vit klänning, som jag hitta i garderoben jag tydligen delar med Daniel, och smyger ut ur rummet med lätta steg.

Dags att sätta min plan i verket.

Hoppas bara att Daniel inte tänker ha alla sina tankar riktade mot mig, får då är jag körd.
.
.
.
A/N: Okej, jag vet att det har gått låååååååång tid sedan jag uppdaterade men helt ärligt, jag har helt enkelt inte kunnat fokusera så mycket på denna med allt i skolan. Jag skulle vilja strunta i allt och bara skriva men jag måste prioritera skolan och simningen. Men jag ska bli bättre, lovar! *pinky promise*
| Penny :*