Daniel's perspektiv
"Ja, kan aldrig ha mått b-b-b-bättre." Stammar hon fram och ryser.

Jag kollar oroligt på henne och hon tvingar fram ett leende som liknar en grimas innan hon faller ihop. Jag rusar fram och fångar henne innan hon slår i marken. Jag gör stora ögon när jag känner gnistorna som dansar mellan oss.

"Mate, mate, mate," sjunger Blain högt i mitt huvud.

Jag stirrar på henne. På hennes rosknoppsformade mun med ljusrosa läppar, hennes bleka hy och hennes mjuka kastanjebruna hår. När jag andas slår sig hennes doft ner i mina näsborrar. Hon doftar körsbär och vanilj.

"Mate,mate,mate," fortsätter Blain att sjunga.
"Blain, var tyst!" Fräser jag och han morrar argt.
"Det är våran mate, vi har äntligen hittat henne och du säger åt mig att vara tyst?!?" Morrar han surt.
"Jag kan inte koncentrera mig med en galen varg i huvudet," muttrar jag och han fnyser men blir tyst.

"Vad ska vi göra med henne, Daniel?" Frågar Lola och smeker Lukas på kinden.

Jag kollar på henne och Lukas. Hans sår har stängt sig och blodet runt omkring är inte svart längre. Han andas normalt och hans hy börjar få tillbaka sin vanliga gyllenbruna ton.

"Vi kan lämna henne hos henne," muttrar Lukas och försöker sätta sig upp men Lola trycker ner honom.
"Ligg still," fräser hon och han rullar ögonen.
"Jag mår bra Lola," muttrar han och sätter sig upp medan Lola gnyr ängsligt.
"Vi kan bara dumpa henne utanför hennes hus," säger han och ställer sig sakta upp medan Lola stöder honom.
"Aaron, Ed, Saga, vad tycker ni?" Frågar jag och kollar på dem där de sitter på marken.

De skruvar lite på sig innan Saga öppnar munnen.

"Hon ser inte bra ut så vi borde ta henne till Dr. Cooper och Syster Anna," mumlar hon och Aaron och Ed hummar instämmande.

Jag kollar ner på Angela, hon ser död ut med hy lika blek som snö, slutna ögon, läppar som sakta färgas lila och svart blod i ansiktet och på klänningen. Jag nickar sakta.

"Vi tar henne med oss," säger jag och de andra reser sig upp.
"Varför ska vi ta med henne?" Fräser Lola argt och hennes ögon mörknar när hon kollar på Angela.
"Därför att jag säger det, Lola!" Morrar jag varnande.

Hennes ögon förblir mörka men hon böjer på huvudet i respekt.

"Vi måste kunna bära henne i vargform," mumlar Ed tyst.

Jag kollar på honom en stund. Han möter min blick men kollar snabbt ner på sina fötter.

"Du har rätt. Saga, kan du ta fram repen?" Frågar jag lugnt och lägger försiktigt ner Angela på marken.
"Lukas, klarar du av att springa?" Frågar jag och tar emot repen som Saga räcker mig och lägger dem bredvid Angela.
"Det borde jag kunna, jag känner mig som vanligt," svarar han lugnt och nästlar sig ur Lolas grepp runt honom.
"Bra, du och jag får turas om att bära henne. Och Saga, du får sitta på våra ryggar för att hålla koll på henne, se till att hon inte ramlar av och ta loss henne om vi blir anfallna." Beordrar jag och skiftar.

"Lägg henne på min rygg och bind fast henne, men inte för hårt," säger jag i länken och Lukas lyfter upp henne och lägger försiktigt ner henne på min rygg.

Blain ylar glatt när jag känner gnistorna som uppkommer när hon nuddar mig. Saga för repen runt Angela's mage och hennes ben hänger runt min hals. Saga hoppar tyst och försiktigt upp på min rygg och lägger armarna runt Angela's sidor och begraver sina händer i min päls.

"Redo?" Frågar jag och Saga nickar och de andra ylar tyst.
"Då ger vi oss iväg!" Säger jag bestämt och kastar mig framåt.

Jag hör hur de andra följer efter och Saga tjuter av rädsla och förtjusning.

"Går det bra, Saga?" Frågar jag och viker undan från en gren.
"Ja, det gör det." Svarar hon och begraver sitt huvud i Angela's rygg.
"Hon sitter fast ordentligt eller hur? Frågar jag oroligt och hoppar över en fallen trädstam.
"Japp, hon glider inte det minsta," svarar hon och Blain gnyr lättat.

Vi springer i flera timmar och jag håller ögonen på Stephanie som sitter på Ed's rygg och Saga håller ögonen på Angela.

"Daniel, vi byter nu." Säger Lukas och jag är på väg att morra åt honom innan jag hindrar mig själv och stannar.

Vi står i en glänta och solens första strålar skymtas borta i öster. Lukas kommer fram till mig och Saga glider tyst av från min rygg. Hon knyter loss Angela från min rygg och Aaron hjälper henne så gott det går i vargform att lyfta över Angela till Lukas rygg och Saga spänner fast henne och hoppar försiktigt och sakta upp på Lukas rygg. Han skruvar lite på sig men står still.

"Hur långt är det kvar Aaron?" Frågar jag och går försiktigt fram.
"Nån timme eller två." Svarar han och följer efter.
"Vi är nära Redmoons territorium," säger han efter att ha sniffat lite i luften.
"Vi får springa runt deras territorium men vi får vara försiktiga, minst fem meter bort från gränsen," säger jag och kollar på de andra.

De nickar och går sakta framåt. Vi smyger oss fram längst Redmoons flockens gräns.

"Vi når vår gräns om ungefär en halvtimme," säger Aaron och jag nickar.

Jag hör hur Angela kvider till och Blain gnyr.

Håll ut Angela, snälla, håll ut, ber jag tyst för mig själv.

"Vi är snart framme." Flåsar Aaron fram.

Jag svarar inte och kastar en snabb blick på Angela. Hon andas flämtande men är fortfarande medvetslös.

"Hur går det Saga?" Frågar jag och kastar en blick på henne.

Hon är vit i ansiktet och ser skräckslagen ut.

"Bra" svarar hon sammanbitet.

Efter ett tag ser jag vårt flockhus lysa mot oss. Jag ylar högt och alla på gården kollar på mig. Vi stannar och Saga hoppar snabbt av Lukas som blänger på henne.

"Cooper, Anna, vi behöver er hjälp," länkar jag och nickar åt Lukas att gå mot läkarhuset.

Han går iväg och jag följer efter. När vi kommer fram står Anna där och håller upp dörren. Lukas skäller tacksamt och går in. Jag följer efter men stoppas av Anna när jag ska gå in i rummet där Lukas har lämnat Angela.

"Du måste stanna här, Daniel." Säger hon och går in i rummet där Dr. Cooper och Angela är i och stänger dörren efter sig. Lukas har skiftat och sätter på sig mjukisbyxor.

"Jag tycker fortfarande att vi skulle ha lämnat henne där borta," muttrar han och jag morrar mot honom.

Han kollar förvånat på mig men säger inget och går iväg. Jag skiftar till människa och sätter på mig ett par svarta mjukisbyxor som ligger på bordet bredvid mig. Jag börjar vanka fram och tillbaka i rummet medan Blain gnyr högt.

Hon måste bli bra, hon bara måste........
.......
"Daniel," mumlar Anna tyst.

Jag kollar snabbt upp från mina händer och ställer mig upp.

"Hon är vaken, säger hon och jag går snabbt förbi henne och in i rummet där Angela ligger och Dr. Cooper går ut och stänger dörren efter sig.

Angela följer mina rörelser med blicken och jag ler mot henne. Hon blänger bara på mig och sätter sig upp. Jag ställer mig vid fotändan av hennes säng.

"Varför är jag här?" Frågar hon och kollar argt på mig.
"Du svimma," svarar jag och kollar tillbaka på henne.

Hon fnyser och kollar bort från mig.

"Varför tog du mig hit?" Fräser hon och undviker ögonkontakt.

Jag suckar och sätter mig på sängkanten bredvid henne. Hon hoppar undan.

"Vill du veta varför du är här?" Frågar jag och flinar mot henne.

Hon himlar med ögonen och morrar argt. Jag behåller mitt flin och lägger handen på hennes.

"Du är min," säger jag och ler mot henne.

Hon stirrar chockat på våra sammanflätade händer innan hon rycker bort sin hand från min. Jag flinar mot henne och hon morrar argt mot mig. Jag lägger mig i sängen och slår armarna om henne. Jag ler stort när jag känner gnistorna. Hon försöker krångla sig ur mitt grepp men jag spänner mina armar och hon ger upp efter ett tag. Jag trycker ner henne i sängen och blundar. Hon försöker slingra sig ur min famn men lyckas inte. Jag borrar ner mitt ansikte i hennes hår vid hennes nacke och hon gnyr tyst.

"Sov nu, Angela," mumlar jag mot hennes nacke och hon slutar att röra på sig.

Jag ler och somnar. Med min mate i min famn....

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
A/N: Hej hopp, ledsen för det försenade kapitlet. Men nu är den klar 😅 Tack för att ni läser (förstår inte varför.....men aja) Jag ska försöka hinna med ett kapitel till innan sommarlovet men vi får se..........