Angela's perspektiv
Jag går till mitt skåp med musiken dunkande i mina öron och gör mig så osynlig som möjligt. Ibland har jag tur, killarna brukar inte lägga märket till mig när jag kommer i tid och då kan jag andas ut resten av dagen. Ju mindre irriterad jag blir desto harmlösare blir Lily vid fullmåne. Jag öppnar skåpet, tar ut min väska, dubbelkollar den och går till klassrummet. När jag kommer in tvärstannar jag, killarna sitter i en grupp på borden och skrattar åt något. Dörren slår igen bakom mig och killarna kollar upp på mig.

"Nä men är det inte Miffot?" Frågar Elias dem andra som flinar mot mig och jag sväljer hårt.

Elias reser sig upp och ställer sig framför mig. Jag kollar ner i golvet och försöker att andas. Han tar tag i min haka och tvingar mig att kolla på honom. Jag försöker vända bort mitt huvud men hans grepp hårdnar och han vrider om min arm. Jag väser av smärta och kollar på honom. Hans ögon fixerar över mitt ansikte, han njuter av min smärta som han orsakar, det ser jag i hans ögon.

"Du vet att ingen gillar dig va? Du är ful, dum, störd och svag," väser han i mitt öra och jag känner hur mina gröna ögon tåras upp.

Resten av klassen kollar på men ingen ingriper, som vanligt vågar ingen säga ifrån Elias och hans gäng. De är kraftiga, ganska långa och är "Bad Boys".

"Ska du börja gråta nu?" Frågar Mathias hånfullt och resten av klassen skrattar högt.

Jag rycker mig ur Elias hård grepp och springer ut ur klassrummet där jag möter Miss Fletcher.

"Miss Moonlight, vart ska du?" Frågar hon och kollar undrande på mig.
"Åhh, Miss Fletcher, ehm....." säger jag och försöker komma på nån lögn.
"Jag mår inte bra, det känns som att jag kommer spy," säger jag och försöker att inte vika undan med blicken när hon kollar på mig genom sina glasögon.
"Okej, jag skriver in att du inte mådde bra och gick hem," säger hon och går in i klassrummet.

Jag pustar ut och går ut från skolan. Solen lyser ner mot mig och vinden tar tag i mitt kastanjebruna hår som fladdrar bakom mig. Jag kopplar in mina hörlurar i mobilen, sätter på musiken och går med raska steg hem. Jag går förbi torget, kyrkogården, området med Stora Fina Dyra Hus, viker av från vägen och går in i skogen. Det är tyst och lugnt. Fåglarna flyger runt bland träden och kvittrar. Dofterna slår sig ner i min näsa och jag andas girigt in dofterna. Plötsligt känner jag en annan doft som jag inte har känt på evigheter.

"Lily, känner du det där?" Frågar jag och sniffar i luften.
"Ja, det doftar som människor och...." Säger hon och jag känner hur hon blir rädd.
"Vargar", avslutar jag och kollar mig omkring i skogen.
"Tror du att det kan vara de?" Frågar hon och gnyr.
"Nej, det är några andra, den här doften luktar inte unket", säger jag och går vidare i riktning mot mitt hus.

När jag ser huset skymta mellan träden blir doften starkare. Det är tyst, för tyst, fåglarna kvittrar inte, ekorrarnas klor som brukar slå mot trädens stammar hörs inte och det är vindstilla.

"De var här för en halvtimme sen", säger Lily och jag nickar, doften är ganska stark men inte så stark.

Jag låser upp dörren, kliver in och sniffar i luften. Det doftar hemma, inga främmande dofter slår sig ner i näsan och hallen är orörd.

"De har inte varit inne i huset iallafall", säger jag muntert och dumpar väskan på golvet.

Jag går in köket, öppnar kylskåpet och tar fram smör, skinka, ost, äpplejuice och ett hårdkokt ägg. Jag lägger ner allt på bordet och tar fram toastbröd, pågenlimpa, smörkniv, osthyvel, äggdelare och ett glas. Jag sätter mig ner, brer toasten och lägger på ost och skinka. Precis när jag ska lägga toasten i toastaren hör jag röster. Jag spetsar öronen och fokuserar.

"Tror du verkligen att någon bor där?" Frågar en kille med en mörk röst tveksamt.
"Ja," svarar en flicka med en ljus röst.
"Det såg övergivet ut," mumlar en kille med en ljusare röst än den första killen.
"Jag SÅG faktiskt nån gå in i huset," säger flickan upprört och det låter som att hon ska börja gråta.
"Okej, vi tar en titt," säger den första killen snabbt.

"Vargar." Säger jag till Lily och hon morrar.
"Jag tror att de är några meter in i skogen", säger jag och lutar på huvudet. "På baksidan", avslutar jag.
"Jag säger: Försvara eller försvinna", morrar Lily och jag skrattar.
"Okej, vi försvarar", fnissar jag och smyger ut ur huset, när jag når skogsbrynet hör jag dem igen.

"Vi är på baksidan," säger killen med den mörka rösten.
"Kom då!" Tjuter flickan och nån sekund senare ser jag henne.

Hon har blont lockigt hår som når ner till hennes midja, blåa tindrande ögon, en lite ljusrosa mun och en turkos klänning. Efter henne kommer två killar, den ena är kortare än den andra är, den som är kort har blont hår, bruna ögon och en muskulös kropp. Den andra killen har korpsvart hår, isblå ögon som glittrar, markerade käkben, en mun formad av perfekta läppar och en muskulösare kropp än den första killen. Flickan är framme vid trappan och nån sekund senare gör killarna henne sällskap. Jag kurar ihop mig och låter klor och tänder växa.

"Gör de en ansats att gå in, attackera," säger Lily argt.

"Helt säker på att du såg nån gå in i huset?" Frågar den blonda killen flickan och hon nickar så häftigt att hennes lockar flyger åt alla håll.
"Då kollar vi då," säger den svart håriga killen och ska precis sätta foten på första trappsteget när jag flyger på honom.

Han landar på rygg i gräset och jag sitter gränsle över hans mage med bena på varsin sida. Mina ögon är lite mörkare och mina klor och tänder är ute. Jag morrar hotfullt mot honom och ska precis smälla till honom i ansiktet när någon eller något störtar in i min sida och jag flyger av den svart håriga killen och rullar flera meter innan jag stannar. Jag vänder mig om och ser en fuxfärgad varg bredvid den svart håriga killen. Jag morrar och han morrar tillbaka.

"Skifta, Angela," tjuter Lily.
"Ta inte över kontrollen, lova," svarar jag och blänger på vargen som börjar gå mot mig.
"Lovar, skifta NU!," skriker hon och jag skiftar.

Det är en känsla som inte går att beskriva. Klor växer fram, alla ben i kroppen trycks ihop och ändrar form, öronen blir lite större, tänderna växer och päls börjar täcka min kropp. När jag har skiftat står jag på alla fyra i försvarsposition och morrar mot den fuxfärgade vargen. Vad jag vet är min vargs päls vit som lyser i solen på dagen och ögonen är turkosa. Vargen springer mot mig och jag viker snabbt undan och han brakar rakt in i ett träd. Jag sätter mig ner med tungan utanför munnen och försöker skratta. Den fuxfärgade ylar högt och jag stelnar till i mitt skratt.

"Det finns fler", morrar Lily.
"En hel flock?!? Här?!?" Utbrister jag chockat.
"En del av en flock", säger hon och jag morrar mot den fuxfärgade vargen.

Jag hoppar på honom men mitt i språnget hoppar någon in i mig och jag faller. När jag kollar upp står en stor, svart varg över mig och trycker ner mig med en tass på min mage och en mot min strupe. Jag morrar och han trycker till med tassen som är mot strupe. Jag slutar genast att morra och försöker fokusera på att andas. Plötsligt prasslar det till i skogen och två killar och två tjejer kommer ut från skogen och stirrar på mig. Jag försöker trycka bort den svarta vargen men han har kontrollen.

"Han måste vara en av flockens bästa krigare," säger Lily med en antydning av rädsla i rösten.
"Toppen!" muttrar jag ironiskt.

De andra som kom ut från skogen kastar ett par byxor åt den fuxfärgade och ett par åt den svarta. Den fuxfärgade tar dem i munnen och slinker in bakom ett träd men den svarta rör inte på sig. Den ena tjejen kommer fram till mig med en spruta i handen och jag stirrar på henne, hon har vackert platinablont hår. Hon sätter sig på huk och jag vrider mig som en mask för att komma undan men hon lyckas sticka mig. Jag morrar till och trycker bort den svarta vargen med bakbenen mot hans mage och ställer mig upp. Mina ögon är nog mörkt turkosa för jag ser killarna spänna sig, beredda på att skifta om jag skulle anfalla. Tjejen kollar bara lugnt på mig.

"Serumet gör henne kraftlös i några minuter," säger hon och den svarta vargen tar byxorna i munnen och ställer sig bakom ett träd.

När jag ska ta ett steg viker sig benen och jag hamnar på marken i liggande ställning framför tjejen som kollar på mig. Den lilla flickan kommer fram, stirrar hänfört på mig och för fram en hand. Jag morrar dovt och hon drar tillbaka sin hand.

"Det är okej, Stephanie, hon kan inte göra något just nu," säger tjejen till flickan som uppenbarligen heter Stephanie.

Stephanie nickar, tar ett djupt andetag och klappar mig på huvudet. Jag morrar men hon tar inte bort sin hand. Killarna kommer tillbaka i människoform med byxorna på. Att säga att jag kollar på deras magar vore en underdrift, jag glor med stora ögon på deras magar. Den blonda killen tar tag i min nos och klämmer till. Jag gnyr och han klämmer till igen.

"Skifta," morrar han och släpper min nos.

Jag kollar på honom och ligger kvar på marken.

"Jag sa, skifta," ryter han argt och skulle ta tag i min nos igen när tjejen som gav mig sprutan ingriper.
"Hon vill nog inte att fyra killar ska kolla på henne när hon har skiftat, Lukas," säger hon och tar tag i killens arm.

Han muttrar något men killarna vänder sig om. Jag kollar på deras bortvända ryggar med en hatisk blick.

"Vi är beredda om du tänker attackera oss," säger den där Lukas och jag kan höra hur han flinar.

Jag fnyser och skiftar. Tjejen räcker mig en lila sommarklänning som jag tar emot och sätter på mig.

"Hon är klar," mumlar tjejen och går till den andra tjejen.

Killarna vänder sig om och stirrar på mig. Jag lägger armarna i kors över bröstet och blänger på dem.

"Tror du de vet vem vi är?" Frågar Lily ängsligt.
"Nej, det tror jag inte," svarar jag lugnande.

"Vem är du?" Frågar den svarthåriga killen och låter sin blick vandra uppför min kropp.

Jag skruvar på mig, han kollar på mig med ett uttryck i sina ögon som jag inte kan beskriva och det gör mig obekväm.

"Vilka är ni?" Svarar jag.
"Han frågade först," säger Lukas.
"Ohh! Jag bryr mig inte," svarar jag.

Alla, utom den svarthåriga som flinar, morrar mot mig.

"Tänker du svara?" Frågar tjejen som gav mig sprutan.
"Bara om ni gör det," säger jag och reser mig upp.

De står tysta och blänger på mig. Jag ler och sätter mig på trappan.

"Något mer ni ville?" Frågar jag lugnt och stryker bort håret från ansiktet.

De kollar på mig innan de vänder sig om.

"Ja, behåll klänningen," säger Lukas och går iväg, alla andra utom den svarthåriga följer efter.

Han står och kollar på mig med ett fundersamt uttryck i ögonen. Jag öppnar dörren och han öppnar munnen men stänger den snabbt.

"Ska du stå där hela dan eller?" Frågar jag irriterat och kollar på honom.

Han säger inget, visar ingen reaktion, han liknar en staty. Jag himlar med ögonen och ska precis stänga dörren när han börjar tala.

"Hur gammal är du?" Frågar han och kollar in i mina ögon.
"Vad är klockan?" Frågar jag och viker undan med blicken.
"Vad har det med din ålder att göra?" Frågar han och höjer på ögonbrynen.
"Svara bara," suckar jag.

Han vänder sin blick mot himlen och stirrar på solen.

"Runt 10," säger han och vänder tillbaka sin blick mot mig.
"15," säger jag och viker ner blicken.
"Va?" Säger han dumt.
"Jag är 15 år gammal," säger jag och himlar med ögonen.
"När blir du sexton?" Frågar han och jag kollar undrande på honom.
"Fråga nån annan gång," muttrar jag och blänger ner i marken.

Jag känner hans blick i hårbotten.

"Du slåss bra," säger han och när jag kollar upp är han borta.
"Tack, tror jag," viskar jag tyst och stänger dörren.

"Märkligt," mumlar Lily
"Ja, mycket märkligt," säger jag och går mot köket.
"Hoppas de håller sig borta," säger Lily.
"Hoppas innerligen att de gör det," säger jag och fortsätter mitt mellanmål.
"Ta det lugnt nu, fullmåne ikväll," säger Lily glatt.
"Mm," mumlar jag och äter upp.

När jag går upp för trappan hör jag hur Lily gnyr.

"Vad är det?" Frågar jag och går in på mitt rum.
"Tänk om han kommer in igen?" Säger hon och jag känner hur orolig hon blir.
"Ta det bara lugnt, då blir du harmlös och då kan du försvara dig bättre," säger jag lugnande.
"Men tänk om...." Börjar hon.
"Inget 'tänk om', det kommer att gå bra," säger jag och stänger min dörr.

Hon blir tyst och jag ställer mig framför min spegel. Min spegelbild kollar på mig med mina ögon, mitt hår pryder spegelbildens huvud och kläderna är likadana. När jag rör mig gör spegelbilden det också.

"Ego sum lupus," mumlar jag och spegelytan blir disig.

När diset försvinner kollar jag in i ett par turkosa ögon och jag ler mot Lily. Hon ler så gott det går i vargform.

"Nån skugga?" Frågar hon ängsligt.

Jag skakar på huvudet.

"Mörkare päls, ögon eller blod på kroppen?" Frågar hon ängsligare och jag skakar på huvudet.

Hon pustar lättat.

"Syns imorgon då" flinar hon och jag ler ett litet leende och nickar.

Spegeln blir disig en stund och när diset försvinner möter jag mina ögon i spegeln. Jag kastar en blick på klockan, 12.30. Jag lägger mig på sängen, sätter på min TV och stirrar på nåt naturprogram om vargar. Jag känner hur ögonlocken blir tyngre och efter en stund somnar jag.

~ 11 timmar senare ~

Jag vaknar upp med ett ryck, mardrömmen jag hade var hemsk. Blod och skrik överallt. Jag ryser och kollar på klockan, 23.30. Jag reser mig upp, drar bort gardinerna och stirrar på månen. Den syns högt på himlen, stjärnorna lyser och månens silvriga ljus lyser upp skogen.

Snart, tänker jag och stirrar på skogen.

Det lyser ett gult sken lite längre bort och en tjock slinga av rök ringlar sig upp mot månen.

"Helvete," svär jag högt och drar för gardinerna.

Plötsligt känner jag en stark smärta i bröstkorgen och jag faller ner på knä.

"Inte nu," stönar jag av smärta och vrider på mig där jag sitter på golvet.

Lily gnyr högt av rädsla och det känns som att mitt huvud exploderar av smärta. Jag känner hur alla ben i kroppen ändrar form och jag skriker högt av den plötsliga smärtan. Hår växer fram på min kropp och tänderna blir längre och vassare. Jag skriker och skriker tills smärtan försvinner och jag ylar högt. Jag kastar mig ut genom det öppna fönstret och landar på marken där jag sjunker ner med nosen i gräset.

"Han trycker," gnyr hon.
"Kämpa!" Säger jag.
"Jag klarar det inte," ylar hon.
"Jo, det gör du!" Säger jag förtvivlat.
"Jag är så ledsen Angela," säger hon och jag känner hur han trycker undan Lily och tar över kontrollen från henne.
"Hej Angela, hur mår du?" Frågar han.

Jag svarar inte.

"När ens herre frågar något svarar man." muttrar han och tvingar mig att springa in i ett träd.
"Du är inte min herre!" Morrar jag dovt och ignorerar smärtan i huvudet efter krocken i trädet.
"Jasså?" säger han och jag far in i en stor sten.

Jag gnyr av smärta.

"Leken är över men kom ihåg: jag kommer att hitta dig!" morrar han och jag sjunker undan i mörkret.

Han har kontrollen nu, vem vet vad han kommer att göra? tänker jag innan allt svartnar.

Det sista jag hör är hans hemska skratt som ringer i öronen.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
A/N: Några har kanske läst min förra bok 'Zombien' som blev helt åt skogen. Den var rörig och helt okoncentrerad på själva huvudhandlingen. Den blev inte som jag hade planerat så jag gjorde om den. Man kan säga att detta är den renskrivna berättelsen men med ett annat namn och en lite annorlunda handling men jag hoppas att ni tycker om den iallafall. Skriv gärna vad ni tycker! Rösta & kommentera! 😊 ~ Pernilla