Jag sitter på en bänk i den gröna parken, det är första dagen på flera veckor som jag har lämnat mitt rum på och jag minns knappt senaste gången jag var utomhus. Moster Lena har ett bra minne och minns därför vad jag sa förra gången jag inte hade lämnat rummet på några veckor. Jag minns också vårt samtal, det är lika tydligt som en film innanför ögonlocken på mig.

Jag minns hur hon så oroligt ställde frågan, "Hur mår du, vännen?"

"Jag tror det börjar bli bättre". Jag var så tveksam till mitt svar, för stämde det verkligen?

Moster Lena nickade mot mig, men jag såg på hennes blick att hon inte trodde mig. Hon var den enda som la märke till när det var något fel, men trots det så sa hon aldrig något om det. Hon frågade mig aldrig om jag behövde hjälp. Hon sa aldrig att hon fanns här om jag behövde prata. Hon gav mig aldrig kramar och sa att hon alltid fanns om det var något. Hon var inte som mamma.

Det sista jag sa till henne, det behövde jag så mycket mod till. "Nästa gång det blir såhär och det går flera veckor utan att jag lämnar mitt rum mer än nödvändigt, så kan väl du tvinga ut mig. Gör det som behövs för att jag ska komma ut."

För jag ville få ett slut på detta, jag ville bryta den onda cirkeln utan slut. Men jag vågade inte be om hjälp och inte klarade jag det här själv. Moster Lena nickade mot mig och lämnade mig därefter ensam i trädgården.

Det är svalt ute och det känns skönt att andas i den friska luften. Det känns skönt att ha lämnat mitt rum, det är dags att försöka må bättre igen. Småbarn springer förbi mig mot den stora klätterställningen och jag kan inte låta bli att le lite smått. Jag minns när jag var så liten, utan ett problem i världen. När jag var lilla Sigrid som hade stora planer för världen och henne själv, planer som försvann desto äldre hon blev. En av lilla Sigrids planer var att plantera ett likadant körsbärsträd som fanns i parken, fast hemma i trädgården. Mest eftersom hon älskade smaken av körsbär, det var en blandning mellan sött och surt vilket alltid förvånade henne.

En slags nyfikenhet vaknar till liv och jag kan inte låta bli att gå längre in i parken, jag vill bara se om körsbärsträdet finns kvar och om det växer några körsbär. Solen värmer min kropp bakifrån medan jag närmar mig och snart så ser jag ett grönt stort träd med röda körsbär. Det finns kvar. Jag närmar mig trädet med stormsteg och väl framme slår jag armarna om trädet och andas ut. Du finns kvar. En känsla av tröst fyller mig, det känns som en del av mamma finns kvar. Det här var mitt och mammas ställe, vi gick alltid hit. Oavsett väder och dag. Mina ögon tåras och jag kan inte låta bli att snyfta till, älskade mamma.

Med skakiga händer så plockar jag en näve med körsbär och sätter mig i gräset bredvid. Jag blundar och njuter av solens strålar samtidigt som jag stoppar in ett körsbär i munnen. Det smakar en blandning av sött, surt och minnen.

"Men mamma, varför äter du körsbär om du inte tycker om det?"

Sexåriga jag förstår inte riktigt varför man skulle tvinga i sig något som man inte tyckte om. Jag skulle aldrig tvinga mig själv att passionsfrukt, aldrig i livet. Mamma ler mot mig och säger "Du vet att mamma får huvudvärk ofta under vintern och våren?"

Jag nickar, för det visste jag. Mamma låg många dagar instängd i sitt rum med plågande huvudvärk under de mörka årstiderna och då så fick jag inte störa mamma. Utan hon skulle komma ut till mig när hon mådde bättre.

"Men under sommaren och hösten, så har mamma nästan ingen huvudvärk och det är för att körsbären innehåller antioxidantgrupper som motverkar huvudvärken vilket får mamma att må bättre."

Jag nickar ännu en gång mot henne och fortsätter att plocka körsbär. Jag förstår fortfarande inte riktigt varför man skulle tvinga i sig något som man inte tycker om, men om mamma vill ha körsbär så ska hon få dem.

Jag rycks tillbaka till verkligheten av att jag hör några ord som jag inte kan tyda och med sömniga ögon så kisar jag upp mot killen som står framför mig, han är lång och det ljus håret lyser i solljuset. När kom han hit? Han ser en aning mystisk ut och en aning farlig, eller är det bara på grund av den ovanliga hårfärgen? Jag tittar på honom i hopp om att han ska förstå att jag inte hörde vad han sade, han möter min blick och jag lyfter på ena ögonbrynet. Det verkar gå upp för honom vad jag försöker få sagt utan att behöva säga något, för han formar munnen till ett O och säger, "Åh..." för att därefter upprepa det jag antar att han sa tidigare.

"Gillar du körsbär?"

"Ja, det gör jag."

Han ger mig ett leende och plockar två körsbär från grenarna ovan mig innan han vänder sig om och går sin väg. Jag tittar efter honom medan han lämnar parken, känner jag honom? Jag tror knappast det, jag är inte den tjejen i skolan som har massor av vänner utan det är cirka en person som pratar med mig och utöver skolan så har jag inga riktiga vänner. Jag lutar mig tillbaka mot trädet, stoppar in ännu ett körsbär och blundar. Vem var han egentligen?