Jag är tacksam över att moster Lena tvingade ut mig igår, jag behövde frisk luft för att komma igång. Samtidigt så vet jag att jag inte får ha för stora förväntningar på livet, det har svikit mig flera gånger förut. Jag drar på mig samma kläder som jag hade igår och sätter upp mitt toviga hår i en hästsvans, håret är alldeles slitet och tovigt. Jag borde verkligen klippa av det, det skulle vara så skönt att ha kort hår som inte trasslade sig så mycket eller var i vägen. Jag lämnar mitt rum och går ner till köket, lukten av stekta äpplen når mig. Trots allt vet moster Lena hur hon ska tvinga mig att äta, för jag kan aldrig motstå saker som jag verkligen tycker om ännu en egenskap som jag har fått av mamma. En skål med stekta kanel och socker äpplen står på diskbänken och jag tar den i ena handen och en gaffel i den andra, men skorna på snörade så beger jag mig mot parken med äpplena.

Framme vid körsbärsträdet så plockar jag några körsbär och lägger dem i skålen för att sedan sätta mig ner mot trädet. Solen skiner idag med, men tyvärr så har inte sommarvärmen kommit fram ännu. Det är kyligt i luften och gräset är en aning blött, vilket får mig att längta efter sommaren ännu mera. Till skillnad från igår så är parken tyst idag, kanske eftersom de flesta är i skolan eller på dagis. Jag tar en tugga av en äppelbit och njuter av blandningen mellan äpple smaken, det söta och kanelen. Solen värmer svagt i ansiktet på mig och jag blundar tills jag hör steg på grusvägen som går igenom parken.

"Hej, är du här idag igen?"

Jag slår upp ögonen och möts av samma kille som kom fram till mig igår och frågade om jag gillar körsbär. Han har vitt rufsigt hår och jag kan inte undgå att tänk att det är unikt. Det vitbleka håret påminner lite om Jack Frosts hår, vilket får honom att verka som en mjukis men samtidigt en aning farlig. För hur många har egentligen vitt hår? Han är ju knappast Jack Frost på riktigt.

"Ja..."

Jag följer honom med blicken medan han sätter sig ner i gräset bredvid mig. En obehaglig känsla sprider sig i kroppen, han är alldeles för nära och jag kan inte låta bli att flytta bort lite, jag är inte speciellt van med nya människor. Speciellt inte med dem som verkar lite läskiga och stalkeraktiga.

"Jag heter Alvin", säger han med blicken fäst mot mig och sträcker fram handen, som om han förväntar sig att jag ska skaka en främlings hand. Utan att lyfta min egen hand mot hans så säger jag, "Sigrid."

Jag tittar ner i min äppleskål och kan se hur han i ögonvrån tar ner sin hand, men han håller kvar sin brännande blick mot mig. En tystnad lägger sig mellan oss och en del av mig vill att han ska resa sig upp och gå härifrån, medan den andra delen av mig väntar tålmodigt på att han ska säga något. Till slut gör han också det.

"Får jag smaka?"

Jag lyfter min förvirrade blick från skålen och möter hans. Smaka vad? Med torr hals så nästan viskar jag till honom, "Alla får ta av körsbären." Han börjar skratta samtidigt som han skakar på huvudet och allt jag kan göra är att höja på ögonbrynet. Jag förstår inte vad det roliga är. Det är du, förstår du väl. Jag skakar på huvudet, nej

"Jag menade äpplena som du har i skålen." säger han med ett leende.

"Åh" Är allt jag får fram innan jag sträcker fram skålen med stekta kanel och socker äpplen, han tar två äppelklyftor och stoppar dem i munnen. Jag ställer ner skålen mellan oss och korsar benen i skräddarställning och efter ett stort andetag så frågar jag honom, "Vad gör du här?" Det där kom ut drygare än vad jag hade tänkt mig. "Asså, jag... jag menar inte så?" Ännu en gång börjar han skratta och skakar på huvudet, men jag kan inte stämma in i skrattet. Det är ungefär som om något tar emot, vet jag ens hur man skrattar längre? Jag kan knappt minnas senaste gången jag skrattade, vill jag ens minnas?

"Kom hit nu mitt lilla bustroll!"

Jag skriker av förtjusning och försöker springa ifrån pappa. Jag rundar köksbordet och springer in mot vardagsrummet där min nybyggda koja finns. "Mamma!" skrik skrattar jag fram. Så snabbt jag kan dyker jag in i kojan där mamma ligger. Hon och jag hade tidigare haft tebjudning med alla mina gosedjur. Men nu hade kojan förvandlats till ett slott och utanför närmade sig den onda trollkarlen.

"Pappa kommer." Mamma svarar inte. Hon vänder sig inte ens om för att titta på mig med ett stort leende. "Mamma! Han kommer nu!" Säger jag uppspelt och skakar henne lätt. Pappas huvud sticker in med ett litet vrål. Han greppar tag om mina ben och drar mig sprattlandes ut ur kojan, "Mamma! Hjälp!"

Jag känner hur några händer börjar kittla mig i midjan. Det blir svårare att andas och jag kivar efter andan samtidigt som jag inte kan hålla mig för skratt. "S-snälla sluta!" Jag skrattar så mycket att magen gör ont. Jag vrider mig åt alla håll och kanter, allt för att slippa känna den kittlande känslan som får mig att vilja skratta ännu mera. "Ger du dig?"

Jag skakar busigt på huvudet med ett stor leende. Pappa skrockar till och börjar ännu en gång kittla mig. Hela kroppen skriker. Det kittlas så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

"Ger du dig?" frågar han mig igen med ett skratt.

"Ja! Ja!" Pappa släpper mig med ett stort leende och jag andas flåsande. Hela jag är alldeles svettig. "Jag vet vi kittlar mamma." Får jag fram mellan andetagen och kan inte låta bli att fnittra lite. Pappa nickar mot mig. Det är nästan som hans ögon glittrar, det ska jag berätta för honom sen. På alla fyra så kryper vi så tyst vi kan mot kojans öppning, vilket är svårt eftersom jag ständigt fnittrar. När vi kommer in så ser jag att mamma fortfarande ligger ner. Det är som om hon inte har rört sig ur fläcken. Pappa kryper förbi mig bort till mamma. Jag kan känna hur stämningen förändras och det hela känns inte roligt längre. Han vänder sig om mot mig. Det busiga ansiktet är borta och har ersatts av ett mer allvarligt.

"Hämta pappas mobil."

Två fingrar knäpps framför mitt ansikte och drar mig tillbaka till nuet. Jag tittar förvånat mot Alvin och hjärnan försöker att koppla vad det är som händer. "Huh?"

Jag tittar på Alvin som sitter närmare än förut, han granskar mig försiktigt.

"Du bara försvann. Är du okej?"

Jag kan inte göra annat än nicka mot honom, för om jag säger något så kanske jag börjar gråta och det är det sista jag vill.

"Säkert?"

Ännu en gång nickar jag, men han verkar inte ge sig för han säger, "För det ser inte ut som det. Du ser ut att börja gråta vilken sekund som helst." En tystnad uppstår, ingen säger något. Han sträcker ut sin hand mot mig och mycket tveksamt så tar jag den, han drar försiktigt in mig i hans famn. Där sitter jag, lutad mot hans bröstkorg med gråten i halsen. Jag sluter mina ögon och slappnar av, noggrann med att inte lägga all min tyngd mot honom. Det känns skönt och jag kan inte minnas senaste gången jag var så här avslappnad i någons sällskap, vilket ändras så fort jag tror mig höra en suck från honom. Hela kroppen blir helspänd. Varför suckade han? Är jag för tung? Borde jag gå? En röst inom mig svarar på mina frågor, du förstår väl att han inte vill ha dig här, ingen vill det. Du är bara en börda.

Jag borde gå. Jag ställer mig osmidigt upp och börjar gå, känner hur jag direkt börjar frysa. Han säger inget, inget som jag kan höra, och han försöker inte stoppa mig. Varför skulle han göra det? Han är en främling som jag har stött på två gånger och vi vet inget om varandra. Rak i ryggen går jag ut ur parken, låtsas som ingenting har hänt och börjar gå hem. Jag avskyr hur jag har blivit. Alla dumma val som jag har gjort och hur jag har förändrats till en person som jag inte känner igen. Jag har blivit någon som jag inte vill vara. Mammas älskade Sigrid är borta och har ersatts av en förstörd Sigrid som inte har någon kontroll eller vet vad hon ska göra. En Sigrid som famlar i mörkret.

Jag avskyr mig själv.