Det var ett mysigt ställe med en helt underbar choklad. Man kunde inte sitta kvar där eftersom caféet höll till i en husvagn, men det gjorde inget. Husvagnen är turkos och urgullig, helt klart något helt annat än vad man är van vid. Det är en farbror som äger caféet Vilda Fikat och han var redo att berätta hela hans livshistoria vilket jag mer än gärna ville lyssna på, men Alvin tillät mig inte utan drog mig därifrån så fort han betalat och vi fått våra muggar.

"Varför gjorde du sådär?"

Pappersmuggen värmer skönt mot mina händer och långsamt så kommer värmen tillbaka till mig, jag tar en klunk varmchoklad och kan riktigt känna smaken av choklad. Den är så varm att det bränner ner i halsen.

"Tro mig, jag räddade dig från en fruktansvärd lång historia."

Jag skakar bara på huvudet. Jag skulle faktiskt ha velat höra farbrons historia, det hade varit intressant att veta hur han kom på idéen med ett Café i en husvagn.

Jag känner en hand ta tag om min och sakta dra mig bort från den trevliga tanten. Hon hette Svea och var jättesnäll. Jag tittar upp och ser mamma. "Hej mamma!" Jag blir genast gladare och ger henne en stor kram. Hon kramar mig hårt tillbaka och frågar mig en aning tveksamt om varför jag pratade med tanten där borta.

"Jo du ser, Svea berättade sin livshistoria. Vill du höra den?" svarar jag glatt. Svea hade varit jätte trevlig. Jag hade bett henne att få höra om hennes liv, vilket hon gärna berättade om. Mamma skakar bara på huvudet. Hon tycker inte om att jag pratar med främlingar. Men jag kan inte låta bli. De är så spännande.

"Förlåt mamma."

Ännu en gång skakar hon på huvudet, fast den här gången med ett leende. "Det gör inget, jag vet ju hur gärna du vill höra om människors liv."

Jag nickar glatt mot henne. Jag älskar att höra om andras liv. Det är de bästa historierna.

"Kan inte du berätta din?"

"Igen?" Jag nickar febrilt. Mammas historia är den bästa historien av dem alla.

Vi promenerar i en bit i tystnad, det enda som hörs är ljudet av bilar som åker förbi och vårt sörplande. Det är skönt att inte behöva säga något, att kunna gå bredvid någon och njuta av tystnaden utan att det blir stelt, pinsamt eller obekvämt. Jag tittar på honom. Hans vita hår ligger rufsigt på huvudet och de nästan grå ögonen är fokuserade på vägen framför oss. Han påminner mig fortfarande om Jack Frost, kanske är det bara på grund av håret och hans vänlighet men det får mig att le.

"Vad tittar du på?"

Alvin stannar upp och vänder sig mot mig. Ansiktet är så enkelt och helt perfekt, hyn är alldeles fläckfri. Jag tittar generat på honom utan att säga något. För vad skulle jag säga? Jag granskar ditt ansikte och har kommit fram till att jag gillar det? Han ler mot mig, som om han visste vad jag höll på med, vilket får mig att rodna ännu mera. Jag fortsätter att vara tyst och utan att svara honom så fortsätter jag att gå, det tar några sekunder innan han kommer upp jämsides med mig igen. Jag tar några klunkar till från min mugg med choklad, den har svalnat lite men är fortfarande lika god.

"Du är helt okej faktiskt", säger jag till Alvin och han ger mig en sårad blick och lägger handen över hjärtat.

"Bara okej?: säger han dramatiskt och fortsätter med att säga. "Jag är helt enastående faktiskt!"

Jag ler mot honom och skakar på huvudet, det är underligt hur fort man kan bli bekväm med en främling.

"Jaja, du är helt enastående."

Han gör en dramatisk bugning och tackar mig, för att därefter ta tag i min hand och fortsätta gå.

"Du är inte heller så dålig."

Jag ler bara tillbaka, inte förmögen att svara. Mitt huvud har fullt upp med att analysera min hand i hans. Alvins hand i min. Jag får inte ihop det. Varför håller han i min hand? Svettas jag? Hans hand är varm och jag kan känna hur min frusna hand sakta börjar tina upp lite. Varför tog han tag i den? Han måste till slut ha märkt av min obekvämhet för han släpper försiktigt min hand och ger mig ett snett leende.

"Förlåt."

Jag skakar på huvudet och säger: "Det gör inget, jag är bara ny på den här vänskapsdelen." Han nickar förstående och sen är det inte mer med det. Vi följer vägen till en bro och det är inte förrän då jag inser att vi nästan är på andra sidan av staden, vi måste ha gått så länge utan att jag hade märkt vart vi var. Om vi befinner oss på andra sidan staden så betyder det att jag behöver gå igenom nästan hela staden för att ta mig hem. Jag fiskar upp min mobil ur fickan, klockan säger att den är halv sju. Jag har varit borta i nästan sju timmar och det förklarar de missade samtalen och sms:en från moster Lena. Trots att vi har bråkat så kan jag inte låta bli att känna ett stygn av dåligt samvete, vi har bara varandra. Efter att pappa lämnat mig så har jag bara moster Lena kvar och hon är den enda familj som finns kvar.

"Alvin, jag måste dra nu."

"Okej, jag följer dig hem. Du ska inte behöva gå själv, vem vet vad för människor som lurar härute."

Jag skakar på huvudet och förklarar för honom att jag klarar mig. Jag är inte speciellt rädd av mig och har inget direkt att förlora. Han nickar till svar och precis när jag ska vända mig om för att gå så frågar han mig, :Ses vi igen?"

"Jag antar att vi gör det."

"Vi ses, kompis." Jag kan inte stoppa leendet på läpparna, det känns som att det går från det ena örat till det andra. Kompis, jag kan inte minnas senaste gången någon sa det till mig. En vänskap utan några krav, det känns bra, riktigt bra.

Jag gå bort ifrån bron och vidare in mot staden. Det blir en lång promenad hem, men det behöver jag. Jag behöver få tänka igenom dagens händelser. Jag har skaffat mig en vän och känslan av glädje är obeskrivlig. Det var länge sedan jag hade en vän och det känns bra. Livet kanske börjar gå åt rätt trots allt. Det kanske är det här jag behöver för att må bra, en liten vänskap utan villkor.