Jag vill så gärna gå ut idag igen, men jag vågar inte riktigt. Jag är rädd för att stöta på Alvin, han kanske börjar ställa frågor om varför jag bara gick sådär igår eller så kanske han låtsas att han inte ser mig. Om jag ska vara ärlig så vet jag inte vad som är värst. Det kändes som om jag fick någon slags kontakt med Alvin och att han såg mig utan att veta om min historia, men nej då ska jag ju självklart förstöra det precis som vanligt. Mitt i allt tänkande avbryts jag av att moster Lenas ropar på mig.

"Sigge! Kom ner en stund!"

Motvilligt drar jag täcket åt sidan, placerar fötterna i de gråa skinntofflorna och drar över en huvtröja över min långärmade tröja. Trapporna ner har nog aldrig känts så här lång, det är som att trappan har blivit dubbelt så lång och väl framme i köket så skulle jag lika gärna ha gått flera mil. Moster Lena står med ryggen mot mig och ett gult förkläde är knutet runt midjan, det ser nästan ut som om hon bakar och hon kan verkligen inte baka.

"Sigge, det är fika!"

"Kommer."

Jag halv springer ut till trädgården i bara strumplästen, det är sommar och första veckan på sommarlovet har bara börjat. Därute sitter redan moster Lena, pappa och älskade mamma med en varsin kopp kaffe och på bordet så finns det mazariner och drömmar. Jag sätter mig bredvid mamma och ger henne en sidokarm, "Hur mår du?"

Hon ler mot mig och jag försöker att le tillbaka, men jag skulle gissa på att det mer liknar en grimas. Det är svårt att le när man vet att ens mamma är sjuk och hon vägrar berätta hur lång tid hon har kvar, det får en att ta vara på dagen ordentligt men samtidigt leva i rädsla för att idag skulle kunna vara hennes sista dag. Enda sedan vi fick reda på att mamma har en elakartad hjärntumör så har jag varit livrädd, för jag vet inte om jag är redo att förlora henne.

"Det är bra, gumman. Här ta en dröm, det är Lena som har bakat", säger mamma och betonar på 'bakat', för att ge mig en hint om att vara redo för det värsta. Alla i familjen vet att moster Lena verkligen inte kan baka, inte för att det stoppar henne och ibland så tycker jag verkligen synd om henne. Att hon aldrig lyckas att baka något som går att äta, liksom hur kan man misslyckas varenda gång? Tur att hon i alla fall kan laga mat, annars skulle vi svälta ihjäl. Motvilligt tar jag en kaka från det blommiga fatet och tar en tugga, smaken av alldeles för mycket citron och salt exploderar i munnen och det är nästan så att jag spottar ut det.

"Förlåt, men tappade du saltkaret i smeten?"

Pappa ger mig onda ögat och tar tveksamt en kaka, han vet innerst inne att jag har rätt men tänker nu motbevisa mig att dem inte alls är så hemska. Lena tar också en kaka och stoppar in hela kakan i munnen, men det dröjer inte länge innan hon börjar hosta. Hon hostar så mycket att jag börjar tro att hon ska hosta upp lungorna och när hon väl har slutat så är hon illröd. I ögonvrån ser jag hur pappa försiktigt lägger tillbaka kakan. Lena tar några klunkar kaffe och börjar därefter skratta och säger:

"Jadu, man kan ju nästan tro det."

"Det är snarare mardrömmar istället för drömmar."

Sakta närmar jag mig henne, jag vill verkligen inte att hon ska be mig att smaka något. Jag undviker gärna att smaka på något som moster Lena har bakat. Jag tittar över axeln på henne och ser hur hon mödosamt blandar något mörkt med fingrarna.

"Tar du fram pärlsocker och börjar rulla dem."

Okej, det ska alltså bli chokladbollar. En av mammas och Lenas favoriter, jag minns hur mamma alltid berättade historier om deras chokladbolls picknickar och hur de alltid slutade i katastrof. Jag häller upp pärlsockret på en tallrik och börjar rulla dem tills de är täckta av socker, om och om igen tills det inte finns några kvar.

"Jo, jag tänkte på en sak. Det kanske är dags att gå tillbaka i skolan igen?" säger Lena en aning tveksamt och försiktigt, antagligen rädd för att jag ska ta illa upp. Vi har haft flera liknande samtal vid andra tillfällen och då har jag tappat humöret helt, men nu säger jag inget utan bara nickar mot henne. För jag håller med, jag måste gå tillbaka till skolan igen om jag ska gå ut tvåan i år. Jag har redan varit borta alldeles för mycket och min frånvaro är säker skyhög och studiebidraget är på väg att dras in.

Jag sätter på kaffebryggaren och Lena börjar diska alla redskap, ingen av oss säger något mera utan ljudet av vatten och kaffebryggaren som jobbar fyller tystnaden. Jag dukar fram två kaffekoppar och ett varsitt fat på köksbordet och slår mig ner i väntan på att hon ska bli klar.

"Hugg i!", utbrister Lena när hon ser att jag sitter och väntar på henne och kaffet, jag nickar mot henne innan jag riktar blicken mot fat som är fullt med chokladbollar. Det här blir ju spännande, pest eller kolera? Jag sträcker mig efter en och jag vet verkligen inte om jag vill smaka på chokladbollen, den ser helt okej från utsidan men i slutändan är det ju insidan som räknas. Och det är just insidan Lena brukar misslyckas med. Jag tar en liten tugga, livrädd för att det ska smaka massor av kaffe eller hitta stora smörklumpar Dock smakar det inget av det, utan det smakar som vanliga chokladbollar. Choklad, socker och helt underbart. Jag tar en tugga till och blundar, jag riktigt njuter av smaken. För den här gången så går de faktiskt att äta.

"Du lyckades!" utbrister jag förvånat, för att Lena ska lyckas med att baka något som smakar gott så behövs det ett mirakel och det verkar som om det har skett ett.

"Skämtar du med mig? Går de verkligen att äta?" Lena spärrar upp ögonen och ser överraskat på mig, precis så jag känner mig. Jag tror att vi båda har delat samma tanke flera gånger, att hon aldrig ska lyckas.

Jag nickar och tar ännu en chokladboll. Lena slår sig ner mittemot mig och stoppar en chokladboll i munnen, "Det här är helt otroligt. Eloise skulle ha varit med och sett det här."
Jag blir tyst och säger inget på en lång stund. Det är ingen som riktigt nämner mamma längre, det är ingen som vill komma ihåg att hon har lämnat oss för gott. Ja, hon borde ha varit med nu. För hon borde ha fått vara här och upplevt det här ögonblicket med oss, jag hade älskat att se hennes reaktion. Mamma skulle inte tro att det var sant. Hon hade gjort glädjeskutt och skrattat av lycka, jag kan nästan se det framför mig. Mamma skulle ha reagerat som ett barn på julafton.

"Att det redan har gått ett år sen dess", säger Lena med eftertanke.

Ett år av tårar, förtvivlan, demoner och självhat. Ett år utan någon kontroll över mig själv. Från att ha umgåtts med mamma varje dag till att inte ens våga besöka hennes grav, det är otäckt hur saker och ting kan förändras så snabbt. Hur man står bredvid och bara tittar på utan att ha någon makt att kunna hjälpa till. Att endast kunna titta på hur personen som jag älskar över allt annat sakta försvinner framför ögonen på mig. Det spelade ingen roll hur hårt jag höll hennes hand, den tynade sakta bort från min ändå. Det blev en kropp kvar, min mammas kropp men mamma var inte i den, hon var borta för gott. Det blev en kropp som begravdes en dimmig vårdag i april, men mamma fanns inte i den och det skulle hon aldrig göra igen. Hon skulle aldrig skratta åt mina skämt eller plocka körsbär med mig igen. Jag minns att jag inte grät den dagen, utan dagen som floden rann längst mina kinder var dagen jag såg hennes liv lämna hennes ögon. Dagen då jag hörde henne säga Jag älskar dig, Sigge för sista gången. Mammas död krossade mig och nu fanns hon inte kvar för att limma ihop mig. Ingen fanns kvar.

"Saknar du henne?" fortsätter Lena när hon märker att jag inte säger något.

"Det är klart jag gör." nästan snäser jag fram vilket får Lena att hoppa till en aning, tydligen inte beredd på ilskan i mina ord.

"Ta det lugnt, jag menade inte så."

"Nähe, hur menar du då?"

Lena ser sårat på mig och jag vet att hon tar illa upp av min ton. Det är inte bara jag som förlorade min mamma utan Lena förlorade sin syster, våra sår är fortfarande färska trots året som har gått och därför så nämner ingen mamma speciellt ofta. Jag kan se på moster Lena hur hon letar efter något att säga, hon tycker inte om att tjafsa med mig speciellt inte när vi bara har varandra. Om något går fel och vår relation spricker, då har vi ingen familj kvar.