Dagarna går och jag har slutat att stänga in mig på rummet. Idag är dagen då det var tänkt att jag skulle gå tillbaka till skolan och göra upp en studieplan för att lyckas gå ut tvåan till sommaren. Dock så ändrades det beslutet väldigt fort efter ett bråk mellan mig och moster Lena så nu sitter jag istället mot körsbärsträdet i min ensamhet. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, allt jag gör blir fel. Jag försöker verkligen, det gör jag.

"Mamma, vad ska jag ta mig till?" viskar jag trött rakt ut, jag förväntar mig inget svar men det får jag.

"Om jag ska vara ärlig så vet jag inte, men du kan inte göra annat än att försöka."

Rösten kommer bakom mig och snabbt ställer jag mig upp bara för att möta Alvin. Han ser en aning skamset på mig och säger tyst: "Förlåt, jag menade inte-"

"Det är okej", avbryter jag honom samtidigt som jag skakar på huvudet. Han hade var den sista jag trodde jag skulle möta här, jag hade helt och hållet glömt bort honom. Alvin sträcker fram något mot mig och det är inte förrän nu jag ser vad han håller i händerna, en skål med en gaffel i. Det måste ha varit den jag haft med mig ut häromdagen. Jag måste ha glömt kvar den när jag i all hast lämnade honom. Jag tar försiktigt skålen ur hans händer och sätter mig ner igen.

"Du glömde den."

"Jag vet."

Han sätter sig ner mittemot mig med benen korsade. Ingen säger något utan vi låter tystnaden vara. Minuter går utan att något händer. Men det stör mig inte, utan den här gången så känns hela situationen bekväm. Tanken av att han har förföljt och stalkat mig gnager fortfarande bak i huvudet, han har ju dykt upp varje gång jag har varit här. Är det bara en slump? Knappast.

"Vad är hela ditt namn?"

Jag möter hans blick som nyfiket redan tittar på mig.

"Sigrid Winström."

Han ler mot mig.

"Nej, alltså hela ditt namn. Med mellannamn också."

"Åh, Sigrid Tora Eloise Winström. Vad är hela ditt namn? Med mellannamn också."

Alvin skrattar och jag kan inte låta bli att njuta av det. Det låter så underbart.

"Alvin Sebastian Max Engström."

Alvin Sebastian Max Engström, det namnet passar honom. Jag ler mot honom och sträcker fram handen, denna gång så känns det okej. Hans närvaro känns inte alls lika obehaglig den här gången, utan han känns okej. Han tar den mjukt och vi skakar den upp och ner lite för många gånger innan han brister ut i skratt. Jag skulle så gärna vilja skratta med honom, men jag gör inget annat än att le. Det är som om jag inte minns hur man gör, jag har inte haft någon anledning att skratta på länge och nu har den känslan samlat damm. Vi fortsätter att ställa varandra frågor, aldrig för personliga men alltid så lättsamma. Som om vi båda vet vart gränsen går, vad vi får och inte får fråga.

Tiden flyter förbi och fåglarna slutar kvittra, solen går ner och den svaga värmen ersätt av kyla.

"Shit vad kallt det blev."

Jag nickar medhållande och gnider händerna mot varandra för att få igång blodcirkulationen.

"Vad sägs om en kopp choklad? Jag vet ett ställe i närheten."

En kopp varm choklad hade varit underbart nu, att få känna den rykande hettan rinna ner längst halsen och sakta värma upp mig men jag har varken pengar med mig eller känner Alvin speciellt bra. Tänk om han bara skulle lura iväg mig till något ställe för att kunna mörda mig eller våldsamt ta min oskuld, tankarna kommer ofrivilligt och hur gärna jag vill låta bli att tänka så om killen framför mig så kunde jag inte låta bli. Jag har stött på honom tre gånger och vet inte mycket om honom, hur ska jag veta om han har goda intentioner? Han måste ha märkt av min tveksamhet för han säger, "Jag bjuder och lovar att inget mera än en kopp varm choklad kommer att ske."

"Lova inget som du inte kan hålla, för jag tar löften allvarligt."

Det är ett hål i mitt bröst, det är alldeles tomt och naket. Jag kan inte gråta längre, vattnet till tårarna har tagit slut. Varken jag eller pappa har lämnat huset på flera dagar, ingen har orkat eller sett någon mening med det. Det finns ingen som kan ropa att frukosten är klar eller tvinga oss upp ur sängen längre för hon är borta. Det känns som hela kroppen skriker i smärta så fort jag tänker på henne. Det känns som ett ständigt torterande. Det tar inte slut. Kroppen tar emot slag, vassa föremål och allt som behövs för att skriket ska höras enda ut. Men ingen hör det mer än jag.

Efter mammas död så förändrades pappa. Han var inte längre den roliga och ödmjuka pappan som alltid fanns där för mig, utan nu var han en som ständigt tog piller för att bedöva smärtan. Han skrek och hade sönder saker, han kändes inte som min pappa. Jag hör ett kras från nedervåningen, jag blir inte orolig längre utan jag vet att det är pappa som har haft sönder något igen. Jag förstår honom, jag vill också krossa allt i min väg. Han förlorade sitt livs kärlek, sin bästa vän och det näst sista som fanns kvar av hans familj. Nu har han bara mig och vi har lovat att aldrig lämna varandra.

Det blir tyst där nere, men jag lägger ingen vikt på det. Varje dag ser detsamma ut, så det är inget konstigt.

Men timmarna går och det är fortfarande tyst, för tyst. Jag lägger handen på mitt dörrhandtag och min magkänsla säger åt mig att något är fel. Det är något som inte stämmer. Tyst lämnar jag övervåningen och för varje steg som jag tar så fylls jag av obehag. Kroppen känns tyngre och det tar emot att gå ner. Jag har ingen aning om vad jag ska få möta, men jag tror på det värsta och med fötterna på det sista trappsteget så stannar jag. Härifrån ser man det mesta i huset, men jag ser inte pappa. Jag hör inte pappa.

Det hela går snabbt. Vardagsrummet är tomt. Köket ligger i tystnad. Inget lik i badrummet. Utanför mamma och pappas sovrum stannar jag, dörren står på glänt och med skakiga händer så skjuter jag upp dörren. Jag möts av kläder som ligger utspridda på golvet, garderoben står på vid gavel och allt är i en enda röra men ingen pappa.

Nej, nej, nej. Han får inte. Jag rusar mot hallen, andan sitter i halsen och tårarna gör min syn suddig. Han får inte. Mina knän slår hårt i trä golvet och febrilt letar jag efter hans skor, jag lyfter på varje jag sko jag ser och slänger dem runt omkring mig. Men pappas skor är inte där. Det gör ont, så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag försöker andas men det finns inget syre kvar. Det känns som att jag förlorar förståndet. Jag klöser med naglarna längst halsen, måste få luft. Det sticker i armarna och ytterdörren rör på sig. Jag ser svarta prickar, de blir bara fler. Jag kan inte andas.

Pappa, du lovade att inte lämna mig. Du lovade.

Alvin möter min blick och säger allvarligt, "Det gör jag med."